depeche mode.jpeg

Artist: Depeche Mode
Album: Spirit
Bolag: Columbia/Sony
Betyg: 3
Genre: Pop

På pressbilderna sitter Depeche Mode på motorcyklar med skinnjackor. Å andra sidan har London-syntarna flirtat med rock och blues i nästan 30 år. Fansen blev skräckslagna redan när Martin Gore började tjata om Johnny Cash och bära cowboyhatt i början av 90-talet. 14 skivor in i en brokig karriär finns det ingen som kräver en ny “Violator”. Bandet har trots allt åldrats med värdighet och deras lägstanivå är väldigt hög jämfört med gäspiga generationskamrater som U2. Inget kan ta ifrån David Gahan hans vackra vibrato och Gores mångfacetterade låtskrivande. “Spirit” är nästan överladdad med bombasm och de analoga syntarna känns som gigantiska kyrkorglar. Det är inget mästarprov, men känns ändå som ett stabilt kapitel i ett aldrig sinande maskineri.

Fredrik Söderlund


Souls2016_WEBB-1200x630.jpeg

Souls, Kulturbolaget, Malmö

Souls återförenas och Steve Albini-kaoset låter exakt som för 20 år sedan.

Recenserad av Fredrik Söderlund | GAFFA

Souls tagline var något i stil med “vi vill vara en kuk i indiepoppens röv”. Ett förkastande av att stå och glo på skorna, kalla sig saker som Cloudberry Jam och att medvetet mumla fram något svårmodigt i intervjuer. Under sex år mellan 1991 och 1997 och bara två fullängdare lämnade Souls en stor svart blaffa på den färgglada swindie-flaggan.

1994 var det gigantiskt att samarbeta med Steve Albini och Souls blev hans lärjungar (nåja). Det kändes som en helt logisk match att de skulle slå sig ihop och skapa en stenhård debut. När första albumet, med den fortfarande helt obegripliga titeln Tjitchischtsiy (Sudêk), släpptes hade punk-nihilisten Albini precis avslutat ett visst nihilistiskt mästerverk vid namn In Utero. Souls älskade Big Black och postpunk. Cecilia Nordlund var Helsingborgs P.J. Harvey och fräste fram saker om självhat, allmän idioti och att vakna upp på bilar. Tidigare i år stack det nyuppväckta Souls tillbaka till USA och Albini för att mastra om första skivan till en redux.

Hur står sig då Souls 2016? Mixen av alla möjliga rockformer som punk, math, emo och hardcore känns kanske inte helt unik idag, men lämnar ett tillräckligt starkt intryck. Det är mangel, röj och stök, men mitt i allt finns alltid melodier och sångerskans skeva röst som både är barnsligt naiv och helt ursinnig. Andreas Danielssons gitarr gnisslar och skär sig igenom röken på scenen som är inhöljd i dunkel så när som på några neonrör i vitt.
”Jag tror vi har blivit lite mognare och köttigare”, säger Nordlund. Ja kanske. Som en ekologisk rockbiff som har legat och marinerats i en frys i 20 år.

 


27Mar17

tommy nilsson samma_manniska-39509596-.jpeg

Nilsson är ger skval ett nytt ansikte

Artist: Tommy Nilsson
Album: Samma människa
Bolag: Universal
Betyg: 1

Genre: Pop

Hej Tommy Nilsson, du är visst populär igen. Likt Travolta när han plötsligt dök upp i “Pulp Fiction” och fick en ny karriär. Men visst, skämskuddelåten Vill du ha sex med mig skapade lite trötta rabalder. Jag får för mig att Nilsson ska förknippas med rock, men “Samma människa” är så skvalpig att Idol-plattorna låter punkiga. Little Jinder-duetten i Freddie Wadlings Det sitter i dig går att klamra sig fast i med möda. Vem du är ska vara albumets smäktande ballad, men någonstans önskar man nästan att Tone Norum ska dyka upp.  Skivan stoltserar med tre nya låtar. Resten är från “Så mycket bättre” och välpacketerad reklam inför stundande turné. Men det kunde vara snäppet värre. Ett återförenat Easy Action till exempel.

Fredrik Söderlund


Little-Men-Review.jpeg

Little men
Originaltitel: Little men
Regi: Ira Sachs
Producent: Lucas Joaquin och Jim A. Lande.
Manus: Ira Sachs och Mauricio Zacharias
Roller: Michael Barbieri, Theo Taplitz, Greg Kinnear, Paulina García, Jennifer Ehle.
USA 2016
Längd: 1 tim 25 min
Distributör: Nonstop Entertainment AB

Ira Sachs tre senaste filmer har relationer mellan två män som grundstomme. Han behandlar både det som gnisslar, en djup gemenskap som sätts på prov och kanske framför allt konflikterna som bubblar upp till ytan. Både inom förhållandet och från människorna som kretsar kring dem. I Love is strange (2014) beslutar sig Ben och George för att gifta sig efter att ha varit tillsammans i 39 år. Keep the lights on (2012) är en mörkare historia om paret Eric och Paul och deras förhållande under ett decennium fyllt av sex, droger och passion.

Senaste och lågmälda microdramat Little men kretsar kring de nyfunna vännerna Jake och Tony. Jake är den mer introverta tonåringen med konstnärsambitioner och Tony är den skådisaspirerande och Al Pacino-älskande tuffingen. Vänskapen hotas dock av konflikten mellan deras föräldrar. Jakes pappa Brian (Greg Kinnear) får ärva sin nyligen avlidne fars fastighet i Brooklyn och ser en chans att göra en vinst på det stigande fastighetsvärdet i området. Men Tonys mor Leonor har en second hand-butik på bottenvåningen som har varit hennes levebröd (inget stort sådant) i flera år och har inte råd med den nya föreslagna hyran. Brian slits mellan en given ekonomisk vinning och sin empati för Leonor. Han är en kämpande skådespelare och besväras av den inkörda normen att han tjänar mindre än sin fru. Därför blir övertagandet av fastigheten ännu mer akut.

Ira Sachs och Mauricio Zacharias fina manus innehåller många lager. Hur arbetarklassen i det här fallet får dansa efter medelklassens pipa, ett problematiserande kring att vara invandrare och födas in i ett samhälle med olika förutsättningar och kulturella koder, resultatet av vad en decentralisering (här från Manhattan till Brooklyn) gör för invånarna när stadsdelar får ett nytt värde.

Det går trots allt att önska mer emotionellt djup i Sachs film. Han har en tendens att hålla känslorna lite på halster. Det behövs inte melodramatiska utbrott för att ett drama ska höja på ögonbrynen, men Little men puttrar på lite för bekvämt och obekymrat. Att lägga fokus på två pojkar i den viktiga åldern mellan tonår och “vuxenliv” är ett fint grepp. De löser dessutom sina problem på ett mer rationellt sätt än de vuxna. Ändå saknas det någonting i interaktionerna mellan alla parter.

Paulina García som spelar Leonor är en av Chiles mest välrenommerade skådespelare och spelar bland annat huvudrollen i den finstämda Gloria från 2013. Hennes sorgsna och humana porträtt är både hjärtskärande och viljestarkt och filmens största kvalité. Sachs har handlaget, men det når inte riktigt in och blir stundtals frustrerande. Samtidigt är Little men en microskildring av vad som kan bli mer påtagligt i och med USA:s regeringsskifte.

Fredrik Söderlund


27Mar17

elina_front_hi-res.jpg

Artist: Elina Ryd
Album: Falla
Bolag:
Betyg: 3
Genre: Jazz

Syrran Elize är med i hårdrocksbandet Amaranthe, farfar var gitarrvirtuos. Göteborgskan Elina Ryd har musiken i blodet. Hon är jazzsångerska i grunden, men senaste albumet “Falla” är en mer popig historia. Lika höstigt vemodig som en regntyngd landsväg. Produktionen är ödslig och fylld av eko signerad Mattias Glavå (Broder Daniel och Anna Järvinen med flera) och partnern Matti Ollikainen. Mycket framkallar känslan av lugnet efter en föreställning. När allt har stängt ner och gästerna har gått hem står Elina kvar med sitt band och vaggar in natten. En större variation hade lämnat ett djupare intryck, men att låta som en korsning mellan Monica Zetterlund och Frida Hyvönen är en stark bedrift i sig.

Fredrik Söderlund


27Mar17

Citizen K.jpg

Artist: Citizen K
Album: Seconds thoughts
Bolag: Paraply Records
Betyg: 3
Genre: Rock

Johanna Lillvik

Artist: Johanna Lillvik
Album: Johanna Lillvik EP
Bolag: Paraply Records
Betyg: 3
Genre: Pop

På fredag släpper två boråsare album på samma lokala skivbolag. Paraply records firar 15 i år och går ut hårt med ett dubbelalbum och en ep när de fyller moppe. Citizen K (Klas Qvist) släpper sin 3:e fullängdare “Second thoughts” och Johanna Lillvik sin debut.

Citizen K är såklart en ordlek med Orson Welles klassiska film Citizen Kane. Men där tidningsmagnaten Charles Foster Kane är en ensam man i ett kusligt slott känns Qvist omringad av hur många vänner som helst. Allt låter stort och ambitiöst. Som att siktet är inställt på att göra sitt eget “White album”, “London calling” eller “Blonde on blonde”. Ett dubbelalbum där han lägger ner hela sin själ och sitt hjärta. Det som saknas är väl en större variation. Knasigheter eller anomalier som gör att nämnda klassiker är så jämna i sin ojämnhet. Det är lite för styvt och 23 låtar är i mastigaste laget. Att kunna skära ner och inte drabbas av hybris är en dygd. Å andra sidan var det ju sju år sedan Qvist släppte sitt senaste alster. Han har lagrat och lagt musiken i träda för att vattna och låta den blomma återigen. Han brer på med psykedelisk rock som minner om Soundtrack Of Our Lives mest soliga sidor, Beach Boys-harmonier (Qvist har tidigare gjort en cover av Dennis Wilson-låten Barbara) och powerpop där Big Star känns som ledstjärnor. Det som är mest imponerande är att han själv är motorn som driver allt. Piano, sång, gitarr, harpa, hammondorgel och så vidare. Men Qvist har trots allt draghjälp från bland annat Kim Gunneriusson, producenten Tobias Walka och Annika Larsen. Hans eget The Band.

Johanna Lillvik sparras även hon av trummisen Gunneriusson, men har en annan låtpalett än Qvist. Hon har sjungit med Cirque Du Soleil, studerat musik i flera år och är röstlärare på Borås kulturskola. Musiken finns med andra ord konstant i hennes blodsystem. Det är frestande att droppa pianopopartister när du ger dig in i Lillviks värld. Hon har säkert hört sin beskärda del av både Tori Amos, Fiona Apple och Edda Magnason. Men hon begränsar sig inte till det förväntade. It was a day flirtar med klezmer, Murky water med jazzblues och One of these days med folkrock. Det finns en musikalisk nyfikenhet som vägrar ge vika.

Fredrik Söderlund

 


27Mar17

1485944296413

Solala är ett larvigt fenomen

Artist: Solala
Album: Feber
Bolag: SwingKids
Betyg: 1
Genre: Pop

Solala – vokalkillarna som tog sig från youtube-klipp via Allsång på Skansen till en utsåld konsert i London. The Band, Coldplay, Petra Marklund med flera får smekande och Real Group-duktiga tolkningar. Jag kan inte annat än att tycka att det är larvigt. Julskiva i december? Högst sannolikt. Nödvändigt? Inte det minsta. Det här är inte dåligt på ett vanligt klåparsätt, bara enerverande puttinuttigt. Tänk om de skulle kunna skapa ett feberdelirium (som i albumtiteln) och röra om i skallen istället för att dra upp Tommy Nilssons En dag. Men det här är pur underhållning och ska inte vara världsomvälvande. Solala är ett sångteknikskickligt fenomen och en framgångssaga. Det kan man aldrig ta ifrån Göteborgs-trion med de lena stämbanden.

Fredrik Söderlund