Rothman-IT

I “Vem ska jag tro på” sjunger Di Leva: Jag undrar om nån ser att clowner inte ler. Något som definitivt inte ler åt clowner är filmhistorien. Sällan har väl något som ska sprida glädje fått utstå så mycket spä och skräckinjagande panik som clowner på vita duken.

I och med nyinspelning av Stephen Kings Det (It) med Bill Skarsgård i huvudrollen, lågbudgetskräckisen Clowntergeist och fejkade found footage-dokumentären Behind the sightings verkar det råda en ny clownepidemi på vita duken. Clownfobins grundvalar kommer skaka igen.

Clowner förknippas traditionellt sett med slapstick, komedi eller mim, men den mörka sidan har alltid varit närvarande. Åtminstone om man utgår från hur de har skildras inom tv- och filmvärlden. Kommande Behind the sightings är centrerad kring de clown-observationer som startade i USA förra året och som sedan spred sig över hela världen. Till och med till Sverige. Bland annat i Linköping, Stockholm och Uppsala. Plötsligt sågs utklädda clowner överallt och försökte skrämma livet ur alla som kom deras väg. I skogar, på vägar, i trädgårdar. Inte sällan med vapen och tillhyggen. I dokumentären beslutar sig ett par för att leta upp platserna där folk har sett clownerna som ett slags nyhetsreportage i amatörstil. Premisserna är desamma som i The Blair witch project (1999). Inte helt oväntat får initiativet fruktansvärda konsekvenser.

Behind-the-Sightings-2017-movi-Tony-Cadwell-2.jpg

Det som troligtvis gör att så många känner ett mått av obehag när de kommer i kontakt med clowner är ambivalensen i ansiktsuttrycket. Det kan snabbt växla från leende till tårar, från komik till tragik. Det maskerade oroar och har dragits till sin spets genom hela historien. Utanför filmvärlden är Fantomen på operan och Picassos clownporträtt slående exempel. Om vi ska hålla oss till de senaste 30 årens skräckfilmskaraktärer går det att dra paralleller till den maskbeklädda mördaren i Scream-filmerna, Jason Voorhees i Fredagen den 13:e-filmerna och Michael Myers i Halloween (1978).

Mördarclowner
Onda filmclowner är snarare regel än undantag. Över 50 filmer de senaste 40 åren har inkluderat en brutal eller mordbenägen clownkaraktär. De flesta är spekulativt skräp, men det finns trots allt mer eller mindre intressanta axplock av den exploaterade entertainern. Clownen har blivit en skräckikon i samma klass som zombies och vampyrer. Mycket på grund av Stephen Kings Pennywise i romanen Det från 1986. Boken var delvis inspirerad av den verkliga seriemördaren John Wayne Gacy som växelvis klädde ut sig till clown och uppträdde på både barnsjukhus och stadsparader (se faktaruta). Handlingen utspelar sig i den lilla staden Maine (Kings egen födelse- och hemort) som drabbas av clownen Pennywise och hans bortrövande av barn ner i stadens kloaker. Han återkommer alltid med 27 års mellanrum så det är ingen slump att den nya filmatiseringen har premiär 27 år efter den populära miniserien från 1990. Pennywise blev clownernas ”Hajen”. Plötsligt traumatiserades varje barn och vuxen som såg Det på samma sätt som hajskräcken spreds över hela världen i och med Steven Spielbergs mastodontfilm. För många 70- och 80-talister förknippas nog huvudrollsinnehavaren Tim Curry snarare Pennywise än Dr. Frank-N-Furter i The Rocky Horror Picture Show (1975). Det som dock gör Pennywise till en underhållande karaktär mitt i fasan är hans oneliners. Ambivalensen återigen.

DevilsRejects-Haig.png

Mördarclowner har nästan blivit en egen subgenre. Captain Spalding i rockartisten Rob Zombies House of 1000 corpses (2003) och The Devil’s Rejects (2005) representerar även han en psykopat i clownsmink, eller The Clown from hell som han gärna titulerar sig som. Han är patriark i den depraverade mördarfamiljen Firefly. Hela bunten skulle kunna vara släkt med sällskapet i Motorsågsmassakern (“The Texas chainsaw massacre”, 1974) som Zombie hade som inspiration när han gjorde sina filmer. till Captain Spaldings vardagliga nöjen består av kokain, misshandel och att hota barn till livet. Det går också att hitta tydliga spår till Wes Cravens 70-talsfilmer Last house on the left (1972) och The hills have eyes (1977). Regissören har inte hymlat med sin förkärlek för filmerna och växte upp med dem som tonåring. Blaxploitation-skådespelaren Sid Haig är som klippt och skuren för rollen och namnet är mördarbuntens namn är tagna från Groucho Marx-karaktärer. Rob Zombies senaste film 31 från förra året har även den ett gäng sadistiska clowner i huvudrollerna. Om han hade en traumatisk incident som barn är oklart.

Ofta känns det som att film- och tv-skapare vill bräcka varandra i hur djävulsk och skräckinjagande clown-karaktär de kan skapa. Den som förmodligen skulle kunna landa förstapriset är den barnkidnappande seriemördaren Twisty i fjärde säsongen av tv-serien American Horror Storys. Ryan Murphy är en av seriens skapare och hade avsikten att göra Twisty till den mest skrämmande clownen någonsin. Hans uppenbarelse är lika horribel som hans syfte, att kidnappa barn för att “rädda dem” från sina föräldrar. I ett misslyckat självmordsförsök råkade han skjuta sönder halva ansiktet som han täcker över med en ännu mer motbjudande protesmask med ett gigantiskt leende.

killer-klowns-from-outer-space.jpg

Killer klowns from outer space (1988) är visserligen en tramsig och galen b-film från den värsta sidan av 80-talet, men är ett så pass skruvat kapitel i clownfilm-fåran så att den måste uppmärksammas. Som titeln säger så landar ett rymdskepp format som ett lysande cirkustält från yttre rymden intill en småstad. De groteska clownerna börjar skjuta ihjäl invånarna med laserpistoler som automatiskt rullar in dem i sockervadd för att offrena lätt ska kunna tas med tillbaka till tältet. Killer Klowns är en medvetet ironisk lek med science fiction-klichéer och filmer som The Blob (1958), men blir i slutändan något så sällsynt som en humoristisk clownfilm. Skådespeleriet är exceptionellt dåligt, men mitt i allt finns en oantastlig charm.

Snälla clowner, finns dom?
Vad hände egentligen med den snälla clownen? Den som cementerades i låtar som Everybody loves a clown och Send in the clowns, den som symboliserades av en glad Ronald McDonald, tv-clownerna Bozo och Emmett Kellys luffarclown Weary Willie. Det är i princip hopplöst att försöka hitta film- och tvclowner som faktiskt kan leva med leendet i behåll. Den tragiska martyrclownen hittas redan i A W Sandbergs Clownen (Klovnen, 1917) som han dessutom gjorde en nyinspelning av 1926. Bäst i clownfilm-klassen får ändå tillskrivas Victor Sjöström och hans Han som får örfilarna (He who gets slapped, 1924) med Lon Chaney och Norma Shearer i huvudrollerna. Vetenskapsmannen Paul förråds av både sin fru och vän. Han blir galen av sveket och går med i en cirkus där han tar rollen som ”Han” – clownen som kan ta emot allas örfilar. Det blir nästan som en tävlan i förnedring. När han stöter ihop med vännen igen planerar han sin hämnd gömd bakom smink och kostym. I vanlig Sjöström-ordning är det tätt med vackra dubbelexponeringar och bildtrix, bland annat en scen där clownerna på cirkusen sitter på kanten av en snurrande jordglob. Fyra år senare skulle Chaney spela clown igen i Skratta Pajazzo (Laugh, Clown, Laugh, 1928).

krusty-simpsons.jpg

Fellinis fejkdokumentär Clownerna (I clowns, 1970) bygger på hans egna minnen av cirkusclowner och handlingen kretsar kring intervjuer med ett antal clowner och deras vardag. Den är å andra sidan lika ledsen som komisk, fylld till bredden med den bitterljuva känslan som var italienarens främsta signum. Fellini hade som bekant tidigare regisserat sin fru Giulietta Masina som clown i La Strada (1954).
Krusty i The Simpsons har oftast en grundläggande välvilja, men är konstant offer för epitetet “clownen som ingen skrattar åt”. Hans leverne är söndertrasat och det går inte att känna något annat än sympati för honom. Att han taktlöst introducerar sadistduon Itchy & Scratchy för barn bättrar inte på karisman. Hur ser det då ut på den svenska clownfronten?

Gösta Ekman (dä) spelar clownen Joe i nämnda nyinspelning av Sandberg-filmen där han överges av sin otrogna hustru. Annars ser det skralt ut om vi bortser från namn som Eva Rydberg, Wallbom & Boman och Gay Lundin. Men vi ska trots allt inte glömma Clownen Manne, Hans Hugo Ferdinand af Klintbergs bananälskande clown på cykel.

Så frågan är om clowners rykte är saboterat för all framtid? Om man får tro ett citat sagt av en professionell clown på serie- och tv-sidan cbr.com så ser det inte ljust ut.
“We just experienced a nice break from the scary clown meme from last October. And just when things are starting to normalize, the ‘It’ trailer comes and it’s like, ‘Here we go again”.
Det går inte annat än att tycka synd om den utsatta yrkesgruppen. Framtiden får utvisa om clownen kan få upprättelse igen. För ett tag framöver kommer texten till “Everybody loves a clown” troligtvis ha en betydligt mer tveksam innebörd.

clown.jpg

John Wayne Gacy – “The Killer Clown”
Amerikansk seriemördare som tog livet av ett 30-tal pojkar på 70-talet. Uppträdde ofta som clown på både sjukhus och publika happenings under namnet Pogo, därav epitetet ”The Killer Clown”. Senare diagnostiserad som både schizofren och med en multipel personlighetsstörning. Dömdes i slutändan för 33 mord och dog i elektriska stolen 1994. Porträtterad i filmen “Gacy” från 2003.

Max Factor – clownernas räddare
Att clowner än idag förknippas med en gnutta galenskap tar sin början för över 100 år sedan. George L. Fox (1825-1877) är en av historiens första och mest legendariska clowner och blev offer för det gift som den vita ansiktsfärgen innehöll. För att få färgen så heltäckande som möjligt användes oxidanter och stora mängder bly, vilket kunde leda till både förlamning, depression och ett irrationellt beteende. Det var inte förrän den legendariska kosmetikaexperten Max Factor emigrerade till Hollywood och kom ut med sin ”Safety Clown White” 1920 så clowner kunde räddas från att få kronisk blyförgiftning.

4 andra clownscener vi minns:

  • Scenen i James Bond-filmen Octopussy (1983) när en cirkusclown jagas och dödas i en skog. Roger Moore lyckas maskera sig själv i en likadan kostym senare i filmen när han ska desarmera en bomb.
  • Både Jack Nicholson och Heath Ledger har lyckats överföra serietecknaren Frank Millers The Joker till en fullblodspsykopat på vita duken på ett strålande sätt.
  • Clowndockan i Poltergeist (1982) som plötsligt får eget liv och försöker strypa pojken Robbie.
  • I David Finchers The Game (1997) hittar Michael Douglas en nyckel i munnen på en träclown som blir början på den livsfarliga lek som han utsätts för.

Octopussy-Clown-Suit

 

Fredrik Söderlund, Frilansskribent

 

Annonser

human flow.png

Human flow

Originaltitel: Human flow

Regi: Ai Weiwei

Producent: Ai Weiwei

Manus: Chin-Chin Yap och Tim Finch

Foto: Murat Bay, Christopher Doyle, Ai Weiwei m fl.

Roller: Israa Abboud, Hiba Abed, Rami Abu Sondos, Boris Cheshirkov m fl.

Tyskland 2017

Längd: 2 tim 20 min

Distributör: Nordisk film

23 länder, 40 flyktingläger, 200 medarbetare, 600 intervjupersoner och mer än 900 timmar material. Detta massiva projekt blev till slut den kinesiska konstnären och politiska aktivisten Ai Weiwei’s dokumentär om flyktingkrisen de senaste åren. Europa har inte sett en lika stor flyktingström sedan 2:a världskrigets slut. Idag ligger antalet på runt 65 miljoner människor.

Det går inte att greppa denna gigantiska katastrof, men Weiweis försök att få oss att få upp ögonen är beundransvärt, fruktansvärt och samtidigt vackert i sin empati och sitt mål. Någonstans känns Weiwei som en logisk skildrare av hur mänskligheten tvingas lida och bli ofrivilliga offer på grund av ett kollapsat samhälle. Han fängslades själv som en politisk dissident av sin egen regering och fråntogs sitt pass mellan 2011 och 2015.

Regissören är närvarande och ses ofta i bild istället för att bara vara en stilla betraktare bakom kameran. Han är både en humanitär medhjälpare, kritisk i sin skildring och empatisk medlare utan att framhäva sig själv som den barmhärtiga samariten, eller någon som gör en påklistrat heroisk insats.

Filmen väver in kommentarer från världens största tidningar som löpande text, visar statistik och citerar svidande vacker poesi i bildrummet som små andningspauser mellan de olika episoderna. Känslorna från de intervjuade pendlar mellan tristess, ilska, förtvivlan och desperation. Men det finns också varma och rörande bitar, som när Weiwei intervjuar några studenter på Gazaremsan och hur de vill resa jorden runt någon gång.

“Human flow” skulle lika gärna kunnat heta “Inhuman existence”. Det är bland annat den känslan som vi tittare slås av under 2,30 timme. Uppgivenheten, frustrationen, sorgen och maktlösheten. Samtidigt går det att känna en glädje över att medmänsklighet och vilja till hjälp råder på så pass många platser som en kontrast till flera länders stängda gränser.

Ai Weiwei’s film är kraftfull på så många plan. Bland annat på sättet som regissören använder sig av både det oerhört närgångna filmandet från sin egen mobiltelefon, till de svepande och nästan episka bilderna från drönare. “Human flow” liknar ingen tidigare film i sitt sätt att fånga ett så pass globalt problem som flyktingfrågan och lyckas porträttera den lilla människan på ett förbluffande stort sätt.

Fredrik Söderlund


WW.jpg
Artist: Weeping Willows
Album: Snowflakes
Bolag: Razzia/Sony
Betyg: 3
Genre: Pop

Weeping Willows tre år gamla skiva Christmas time has come och nya ep:n visar att de är en bunt obotliga julromantiker. Deras två alster är bevis på att den oftast erbarmliga julskiva-genren strös med glitter då och då. En nyskriven låt (Let christmas be the reason) och fem covers där Glasvegas deppsnyftare A snowflake fell (and it felt like a kiss) med Ane Brun som duettpartner står ut mest. Med tanke på att julskivor ofta kan kännas som ett nödvändigt ont, står Weeping Willows fast som kvalitetsambassadörer. Glimrande pop, värme och Magnus Carlssons dramatiska crooner-röst som är högtravande utan att vara pretentiös. Han gör sitt allra bästa för att ge både Elvis, Phil Spector och The Zombies välförtjänt vokala klappar.

Fredrik Söderlund


Gallagher

Artist: Noel Gallagher’s High Flying Birds
Album: Who built the moon?
Bolag: Caroline/Playground
Betyg: 2
Genre: Rock

Noel Gallagher och hans High Flying Birds har anammat gospeln och verkar vilja hitta beröringspunkter hos både arbetarkvarteren i Manchester och baptistkyrkorna i Chicago. Är senaste skivan ett hallelujah moment? Nja. Ambitionen är beundransvärd och allt börjar med köttiga kör-väggar i öppningsspåret Fort knox och singeln Holy mountain. Resten är för generisk och dansant rock som gränsar till Chemical Brothers, vilket inte känns så fräscht 2017. Lillebror Liams skiva som släpptes för några veckor sedan är så trist att klockorna stannar, för att dra en parallell till Oasis-samlingen “Stop the clocks”. Jämfört med den är Noels skiva mästerlig. Samtidigt saknar “Who built the moon?” både kaxighet, attityd och tillräckligt intressanta låtar.

Fredrik Söderlund


thåström

En massiv och mer elektronisk Thåström

Artist: Thåström
Album: Centralmassivet
Bolag: Razzia/Sony
Betyg: 4
Genre: Rock

Thåström rör sig fritt mellan industriellt oväsen, gospel och svidande vackra ballader. Han vägrar släppa mörkret och det är precis där vi vill ha honom.

Jag delar stadsdel med Thåström. Vi bor båda på Kirseberg, en tio minuter lång cykeltur från Malmö centrum. Första låten på nya skivan heter Bluesen i Malmö och man dras direkt in i en både mörk och kärleksfull skildring av Sveriges tredje största stad. Han sjunger om lilla klubben Fredmans där han spelade med Ebba Grön, första gången han såg Kinakrogar och ghettot när han kom dit, billig öl på Sjöfartshotellet och hur han lyssnar på containertågen.

“Centralmassivet” är Thåströms nionde album i eget namn. Det finns en elektronisk och industriell sida som inte varit lika påtaglig sedan projektet Peace, Love & Pitbulls på 90-talet. Skivan är inspelat i klassiska Hansa Tonstudio där både David Bowie, Nick Cave, Depeche Mode och till och med Kent har huserat. Men Thåström befinner sig också utanför Old Point Bar i New Orleans och i regionen centralmassivet i Sydfrankrike. Den amerikanska blues-södern och Västberlin i en dissonant samklang. Motpoler, men för Thåström helt naturligt. Möjligen går det att dra symboliska paralleller till de vilande vulkanerna i det franska området också. Titellåten är molande och tung med gospelkörer mitt i all kompakthet, singeln Körkarlen är en galopperande domedags-hit, Aldrig av med varandra är den där svidande vackra balladen som bara Thåström kan göra och Som mästarna målat himlen är kantig och episk på samma sätt som artistens underskattade sidoprojekt Sällskapet.

Thåström har haft en vobblande 40-årig karriär. Den värsta dippen var nog i början av 00-talet med skivor som “Mannen som blev en gris” och “Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal”. Det var stabbigt, grötigt och fult. Men han lyckas alltid komma tillbaka. Kanske framför allt med 2009-albumet “Kärlek är för dom” som fortfarande är en av Thåströms bästa stunder. Han befinner sig alltid i både dåtid, nutid och framtid. Den säregna blandningen mellan inkapslande minnen, den ständigt närvarande Östeuropa-romantiken och reflektioner kring åldrande och en bergfast kärlek. “Centralmassivet” är inget undantag. Den tar sig framåt som en illavarslande ångvält, men aldrig utan hopp och frälsning.

Fredrik Söderlund


morrisseylowinhighschool.jpg

Artist: Morrissey
Album: Low in high school
Bolag: BMG/Warner
Betyg: 3
Genre: Rock

Även fast den dramatiska låtstommen är stark, så finns krokigheter på Morrisseys elftestudioalbum. En valstakt-ballad, onödigt mycket rockgung och den avslutande och operasvulstiga Israel drar ner helheten. Samarbetet med gitarristen Boz Boorer har alltid varit väsensskilt det med The Smiths-mannen Johnny Marr och den glödande och raka popen är inte närvarande på samma sätt längre. Texterna är både förbannade, poetiskt briljanta och klumpiga emellanåt. Den politiska Morrissey viftar både hårt och snett. Tre låtar vidrör Israel och med tanke på tveksamma och semirasistiska uttalanden de senaste tio åren är engelsmannen ofta ute på grunt vatten. “Low in high school” är långt ifrån det starkaste Morrissey har gjort, men lyckas ändå glänsa mer än den dippar i slutändan.

Fredrik Söderlund



cover_1500464320305107.jpg
Artist: Sumie
Album: Lost in light
Bolag: Bella union/Border
Betyg: 4
Genre: Singer/songwriter

Sumie säger själv att hon har en visuell tanke bakom varje låt, som att varje komposition är en slags filmscen. Det stämmer definitivt. Göteborgskan har japanska rötter och hennes låtar påminner ibland om singer/songwriters som Morita Doji. Hon varvar det med ett svenskt vemod i en ödesmättat ekande produktion. “Lost in light” har en betydligt mörkare ton än vad titeln säger. Musiken är nedtonad och nattlig och ackompanjeras oftast av piano, trumpet, stråkar och gitarrplock. Det är skirt och episkt på samma gång. Fans av Mazzy Star, Sophie Zelmani och Mark Lanegans ballader borde ta “Lost in light” till sina hjärtan. Vissa album känns skapta för att vara soundtrack till en årstid. Sumie guidar dig genom en stundande vinter.

Fredrik Söderlund

 



Annonser

Kategorier