THE CHALLENGE, director John Frankenheimer on set, 1982, (c) Embassy Pictures

 

Hjärntvättad, 7 dagar i maj och Död man lever ingår i John Frankenheimers inflytelserika paranoia-trilogi från 60-talet. I en tid då världen och kanske framför allt USA stod i brand kanaliserade regissören kaoset genom tre drabbande filmer som alla lyckades fånga tidsandan på ett skrämmande sätt.

När den här artikeln skrivs har Donald Trump precis blivit vald till USA:s president. Något av ett politiskt haveri i sig och ett val som har gjort att världens framtida säkerhet ifrågasätts från många håll. Plötsligt blev den här artikelns filmer återigen illavarslande aktuella. Men till skillnad från ryssrädslan hos dem så vill Trump alliera sig med Putin och avskaffa NATO. Ödets ironi.

New York-sonen John Frankenheimer kom från den så kallade tv-generationen. Regissörer som bröt sig loss från ett begränsat medium och bryta mot konventionerna i ett annat. Sidney Lumet, Delbert Mann, Arthur Penn, Martin Ritt och Robert Altman är några exempel. Ett välslipat gäng som kom att göra flera av 60-talets bästa amerikanska filmer. Altman blomstrade som bekant ut några år senare. Mellan 1961 och 1968 höll Frankenheimer ett rasande och kvalitativt filmtempo, men det är hans paranoia-trilogi som har lämnat det viktigaste avtrycket.

Regissören hade en förmåga att snappa upp novellerna och tidsandan otäckt träffsäkert och hämtade stoff från det rådande samhällsklimatet. Både rådande och det som låg nära i tiden. Kalla kriget, McCarthy-ismen, det som i allmänna ögon sågs som det stora kommunisthotet, de båda krigen i Korea och Vietnam, Kubakrisen och maktkampen både utanför och innanför Vita huset.

manchurian-candidate-1

Hjärntvättad (The Manchurian candidate, 1962) är den första filmen i Frankenheimers trilogi och står sig fortfarande som en av det tidiga 60-talets starkaste filmer. Manusförfattaren George Axelrod (Breakfast at Tiffany’s, ) lyckades omvandla Richard Condons bästsäljare från tre år tidigare till vad som räknas som Hollywoods första politiska thriller.

Majoren Bennet Marco (Frank Sinatra) och hans sergeant Raymond Shaw (Laurence Harvey) är tillbaka från Korea-kriget. Marco ser sin överordnade som en hjälte och någon som riskerade sitt liv för att rädda en hel pluton. Det han inte vet är att Shaw har hjärntvättats till att bli en mordmaskin i en kommunistkonspiration med målet att avrätta en presidentkandidat. När Marco drabbas av en återkommande mardröm ifrågasätter han om Shaw verkligen är en hjälte eller förrädare. I sina försök att övertyga militären om sveket leder spåren till både barndomen, spelkortet ruter dam och presidentkampanjen. Filmens story ansågs så kontroversiell att den antingen censurerades eller förbjöds i många östeuropeiska och kommuniststyrda länder och premiären för de flesta av dessa länder hölls efter kollapsen av Sovjetunionen 1993.

Hjärntvättad är oerhört slipad, sammanhållen och intelligent. Aldrig för torr och akademisk utan gjord med ett stort hjärta som kanske framför allt framgår i Shaws komplexa förhållande till sin psykotiska mor, spelad med kall briljans av Angela Lansbury som dock bara var tre år äldre än Harvey vid tiden. Mycket av filmens storhet ligger i hur den flyttar tid och rum fram och tillbaka och hela tiden pendlar mellan mardrömsfantasi och kolsvart realism. Det finns både den svettiga paniken och den lakoniska komiken, suspense-anslaget hos Alfred Hitchcock och Otto Preminger-estetiken. John F. Kennedy var så pass intresserad av filmen att Sinatra ordnade en kopia tillsammans med filmbolaget några månader innan premiären. I Både Sinatra och Frankenheimer var goda vänner med Kennedy-familjen. I efterhand blev gesten dessvärre ett ont omen.

sevendaysinmay2

I 7 dagar i maj upptäcker överste Casey (Kirk Douglas) att hans överordnade, med general Scott (Burt Lancaster) i spetsen, planerar en militärkupp mot presidenten där även Secret service ingår. Casey ser Scott som en förebild och en idol. När han märker hur en konspiration är i görningen vänder känslorna och han ser honom snarare som en fiende. Alltså liknande upplägget i Hjärntvättad. Det väcker också en kluvenhet inför hur han ska agera.

Som i Hjärntvättad spelar krigsmakten huvudrollen. Det mesta kretsar kring generaler, kaptener och officerare. Vi får känslan av att något pågår innanför Pentagons väggar som ingen utanför kan påverka. Filmen visar också på hur vi lägger vår tro och respekt hos våra makthavare. Ett faktum som återigen kan appliceras på den dubiösa Trump-ledningen.

Det finns också en småironisk, men samtidigt otäck ådra i de första två filmerna där patriotismen för sitt land överskuggar förståndet. Och det är kanske här som det största obehaget framkallas. En Billy Wilder-aktig cynism i all paranoia. General Scott dompterar den stora massan och symboliken är lätt att härleda till historiens diktatorer.

Där handlingen i Hjärntvättad pendlar mellan både surrealistiska drömmar och en mer öppen rumslighet utspelar sig 7 dagar i maj i trånga korridorer, bunkrar och konferensrum. Här finns en annan typ av klaustrofobi. Den senare filmen är mer styrd av dialog och har känslan av ett teaterstycke, men kompenserar med att bara berätta vad som händer utan att visa. Vi lämnas hela tiden hängande i ovisshet. Ju mer vi intalas att allt är ok, desto mer känner vi att det är tvärtom.

dr-strangelove-or-how-i-learned-to-stop-worrying-and-love-the-bomb

Det är intressant att både Sidney Lumets becksvarta mästerverk Bombsäkert (Fail Safe) och Stanley Kubricks politiska satirklassiker Dr. Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben hade premiär samma år som Frankenheimers film. Två ytterligare exempel på hur pass känsligt läget var mellan USA och Ryssland vid tiden. I Lumets film kretsar handlingen kring ett heta linjen-samtal mellan USA:s president (Henry Fonda) och den ryska regeringen. Ett systemfel i militärdatorn gör att han inte kan kontakta en flygplanstyrka som är på väg att skicka bomber mot Moskva. Han försöker avstyra en motattack och är villig att offra en av sina egna städer i ren desperation om hans piloter skulle lyckas med kaosuppdraget.

Kubricks mörka “nuclear combat”-komedi handlar även den om en atombombsattack, fast inte lika oplanerad den här gången. USA är övertygade om att kommunisterna vill förgifta amerikanernas “precious body fluids”, som militärstaben kallar det. Viljorna och galenskapen skiftar och de tre Peter Sellers-karaktärerna (för att ta några) tycker och rapporterar olika.
Kalla kriget blir inte kallare än i dessa två filmer och den ryska skräck-propagandan vet inga gränser.

seconds-1966-john-frankenheimer_7992311

Frankenheimers surrealistiska science fiction-drama Död man lever (Seconds, 1966) är på ett personligt plan den mest dystopiska i trilogin. Paranoian är inte kopplad till en krigsmakt som löper amok eller kommunismen, utan beskriver paniken i att vara mentalt och kroppsligt fast i en institutionaliseringen. Filmen är dessutom den mest visuellt vågade i hela regissörens katalog, märkbart influerad av modernismen hos Bergmans “guds röst”-trilogi, Antonioni och Godard. Mycket tack vare det täta samarbetet med den legendariska fotografen James Wong Howe (Sweet smell of success, Hud m fl.)
Bankmannen Arthur Hamilton letar efter en väg ut ur den gråa vardagstristessen. Efter några telefonsamtal från en gammal vän som han trodde var död tar Arthur chansen att köpa sig ett helt nytt liv genom en total kroppsförvandling hos en hemlig organisation. Han blir pånyttfödd som den yngre och stiliga målaren Tony Wilson (Rock Hudson). Successivt inser han att det nya artificiella livet drar ner honom i en schizofren spiral och han vill få en ytterligare andra chans. Samma år kom passande nog Hiroshi Teshigaharas storartade En annans ansikte (Tanin no kao) som tematiskt påminner mycket om Frankenheimers film.

Död man lever är en påträngande och febrig film som sätter oss i ett paniskt tillstånd direkt. Från Saul Bass förtexter med ett spegelförvrängt öga och den sju minuter långa öppningsscenen som känns som ett svindlande delirium, till de expressionistiska fantasisekvenserna och det fatalistiska slutet.

Inte ens filmens mer konventionella episoder har en lugnande effekt. Det är en galenskapsskildring som tonmässigt liknar den Orson Welles skapade i sin underskattade Processen-filmatiseringen från 1962.
Rock Hudson var en fallande stjärna vid tiden som Död man lever spelades in. Hans tid som Douglas Sirk-hunk och Doris Day-partner var långt bort i fjärran. Att filmen dessutom sågades rejält i Cannes gjorde inte saken bättre. I efterhand har Hudson dock sagt att rollen som Tony Wilson är en av hans favoritprestationer.

the-parallax-view

Arvet
Det har kommit en hord politiska thrillers efter att Frankenheimer satte standarden. Den i sammanhanget mest givna är Jonathan Demmes stelare och mer actionbetonade remake på The Manchurian candidate (2004) där handlingen är kopplad till Gulfkriget istället. Alan J. Pakulas egen paranoia-trilogi på 70-talet med Klute – en smart snut (Klute, 1971), Sista vittnet (The Parallax view, 1974) och Alla presidentens män (All the presidents men, 1976) är det mest intressanta och särpräglade resultatet som nästan kan ses som en pendang till Frankenheimers filmer. USA höll på att tappa taget om det politiska, ekonomiska och våldsamma haveriet som Vietnamkriget innebar, både Martin Luther King och Robert Kennedy mördades 1968, Watergate-skandalen var ett faktum, missnöjet hos Svarta pantrarna nådde sin kulmen och den palestinska terroristgruppen Svarta september (vars OS-attentat Frankenheimers egen film Svart söndag, 1977 bygger på) skakade världen. De oroliga tiderna fortsatte, men gav samtidigt näring åt det bästa årtiondet i amerikansk film där de våldsamma allegorierna avlöste varandra på löpande band.

Journalister fick en framträdande roll i två av Pakulas filmer. I Sista vittnet spelar Warren Beatty nyhetsreportern Frady som tillsammans med sju andra personer bevittnar ett mord på en senator. Mordet kopplas till säkerhetsorganisationen Parallax Corporation och när de övriga vittnena dör en efter en blir Frady offer för sin egen paranoia. Kopplingarna till The Manchurian candidate är många. En viktig scen där Beattys karaktär blir hjärntvättad för att bli en mördare, den hemliga organisationen och slutet med den ensamma gärningsmannen. Den andra reporter-filmen Alla presidentens män är numera en prototyp för hur amerikansk politisk 70-talsfilm såg ut med sitt tidsenliga Watergate-avslöjande som fick Nixon att avgå. Klute – en smart snut skiljer sig från de två andra filmerna i den mån att den är betydligt mer stillsam och istället kretsar kring en detektiv (Donald Sutherland) som undersöker försvinnandet av en man. Letandet leder till New York och det enda han har att gå på är den prostituerade Bree (Jane Fondas bästa roll som hon välförtjänt fick en Oscar för) och hennes eventuella relation med mannen.

klute

Pakulas filmer utspelar sig mer i urbana miljöer där arkitekturen spelar en viktig roll jämfört med Frankenheimers trilogi där de flesta av karaktärerna är instängda i byggnader och trånga utrymmen. Samtidigt är den ihållande skräcken konstant i samtliga filmer. Du känner hela tiden ett krypande och illavarslande obehag som du vet kommer landa i något panikartat. För att lyckas skapa de känslorna krävs timing, en hand på samtidens puls och en snillrik idérikedom. Både Pakula och Frankenheimer visade sig vara mästare inom alla dessa tre områdena.

 

Fredrik Söderlund, filmvetare och frilansande filmskribent

 

 


ll

Lustans Lakejer, Kulturbolaget, Malmö

Bandets 35-åriga klassiker får ett värdigt återbesök

Recenserad av Fredrik Söderlund | GAFFA

(Arkivbild)

Visst är det passande att Lustans Lakejer spelar samma kväll som Kents allra sista avsked klingar ut i Stockholm. Jocke Berg och Kent håller Lustans väldigt högt. De döpte till och med En Plats I Solen efter Stockholmarnas tredje (och bästa) album från 1982. Kvällens 35-årsjubilar Ett Uppdrag I Geneve i all ära, men En Plats I Solen är det album som alltid stått mig närmast. Kinde och hans lärling Berg har även många textmässiga likheter. Lustans-sångaren döpte ett tjog låtar efter filmtitlar – Segerns Sötma, Sista Tangon I Paris, Skuggan Av Ett Tvivel, Begärets Dunkla Mål och så vidare. Nästan som att titeln fick styra resten av textens innehåll. Det är en snygg och stilfull strategi och känns igen hos Bergs närmande att slänga in referenser som Frankensteins författare, Ziggy Stardust och franska symbolistpoeter (Baudelaire). Kulturposerande eller intellektuell konsumentupplysning? Lite av båda.

Om vi hoppar tillbaka till 80-talets början så fick generationskamraterna Ratata och Adolphson & Falk berömmelsen, medan Reeperbahn och Lustans Lakejer fick kultstatusen. Idag känns inte helt oväntat de två sistnämnda betydligt mer intressanta.

Och Lustans Lakejer anno 2016 kommer definitivt undan med hedern i behåll. Johan Kinde är hes. Han ursäktar sig ofta, men kämpar tappert. Men rösten blir bättre och bättre under kvällen. Te och vitt vin från publiken blir medicinen. Kinde var 18 år när Geneve släpptes och redan då var han en fullmogen textförfattare. En fantastisk bedrift. Om vi nu gör ännu en kittlande jämförelse så var Jocke Berg 25 när första Kent-skivan kom.

Uppdrag I Geneve är ett fint popalbum, men bandets allra bästa låtar rullas upp som extranummer. “Vi har ju faktiskt några andra rätt bra låtar också”, säger sångaren och Diamanter Är En Flickas Bästa Vän går igång. Ett pärlband av hits där bandets bästa låt Massans Sorl påpassligt och smakfullt får avsluta kvällen. En mörkare och mer kraftfull Joy Division-hälsning än många av de mer “Duran Duran-funkiga” spåren under kvällen.

Det är klart att en del i Lustans Lakejers katalog låter rätt tunt om du lyssnar på det idag, men när bandet framför dem 35 år senare så finns det inget att att skämmas över. Kinde, Tom Wolgers och co. låter helt ärligt inte mer tidsbundna än valfria neosynth-poppare.


nick-d

The Color Bars Experience plays Nick Drake, Kuben, Malmö Live, Malmö

Nick Drake ler från sin himmel när en kammarorkester och tre rocksångare tolkar honom

Recenserad av Fredrik Söderlund | GAFFA

Nick Drake ingick i den nya vågen av singer-songwriters och folkrock-artister i skivbolaget Islands stall. Artister som John Martyn, Cat Stevens, Fairport Convention, Renaissance och Jethro Tull skulle bli det nya. Som så många gånger så är det inte de mest begåvade och originella genierna som når flest människor. Drake släppte tre skivor som sålde mellan 10 och 15 tusen exemplar sammanlagt. Han skrev skivkontrakt som 20-åring. En introvert yngling som led av svåra depressioner och hatade kommersiella sammanhang. Så klart en av anledningarna till att kändisskapet uteblev. Eller som han sjunger i de förebådande textraderna i Fruit Tree “Fame is but a fruit tree. So very unsound it can never flourish ‘til it’s stock is in the ground”. Drake blev tillsammans med så många före honom en konstnär som inte fick uppleva ett erkännande under sin livstid.

Hur funkar då en hyllningskonsert till ännu en artist som förändrat så mångas liv? Oftast oerhört bra. Midlakes sångare Eric Pulido, Mark Gardener från indiehjältarna Ride och Brian Lopez från Giant Sand är backade av en suverän kammarorkester. De byter av varandra, gör sina tolkningar av favoritlåtar och går vördnadsfullt från scenen för att låta nästa sångare gå på. Pulido är den mest varsamma, Lopez den vibratobenägne (men lite för rockhäftiga) och Gardener den som väljer bäst låtar. Bland annat Way To Blue, Northern Sky, Place To Be och Things Behind The Sun. The Color Bars (som tidigare även gjort en Elliott Smith-motsvarighet) agerar motsvarigheten till Robert Kirbys orkester. Kirby var Drakes vän som gjorde stråkarrangemangen till hans två första album. Kuben på Malmö Live, en mörkt inkapslad och perfekt ljudsatt lokal, är en finfin plats för det lilla och intima.

Det är intressant att det är just Pink Moon som är i fokus under den här miniturnén. Det vill säga Nick Drakes mest avskalade skiva som inte har en enda stråke i sikte. Det är kanske där som en slags lyxutmaning och tacksamhet ligger. Samtidigt är det lite som att fylla skor som redan passade.

Det börjar rätt såsigt, men ju mer musikerna växer in i rollerna desto bättre förvaltar de ett arv som är byggt på melankoli, magi och kärlek.

Konserten avslutas med att alla tre kommer ut och gör Saturday Sun. Nästan som en barbershop-grupp i bitterljuv skrud.

Det går trots allt inte att komma ifrån det något fantasilösa i att tre män tolkar artisten. Tänk till exempel vad Beth Orton skulle kunna göra med Nick Drakes låtar.

Samtliga tre album som Drake släppte är mästerverk i sin egen rätt och kontext, men ett albumtips utöver originalskivorna är briljanta Time Of No Reply (1986) med både outgivet tidigt material och de fyra sista låtarna som Drake gjorde innan han tog livet av sig. Bland annat Black Eyed Dog som förmodligen är en av pophistoriens mest uppgivna tre minuter.

Som alltid måste det vara fritt fram att sakna låtar. Om jag fick välja tre så är det Three Hours, Clothes Of Sand (som slutade på demostadiet) och nämnda Black Eyed Dog. Men med tanke på att det här det närmsta man kan komma Nick Drake i dagsläget så kanske låtinvändningar är smått överflödiga.


rogue-one-a-star-war-story-1400x1050

En film där både Darth Vader återkommer och imperiets AT-AT-kolosser, som mejar ner allt i sin väg, ingår kan inte bli en besvikelse. Åtminstone rent visuellt. “Rogue One: A Star wars story” kommer alltså på pappret vara mörkare än “Star wars: The force awakens”. Precis som “Rymdimperiet slår tillbaka” var mörkare än den allra ”Star wars”. De maffiga trailers som har släppts har fått munnen att vattnas och nerverna att kittlas. Allt pekar på att den nya delen i sagan kommer att bli toppen.

“The force awakens” var stor på många på många sätt. Både för gamla och nya fans. Tillsammans med “Mad Max: Fury road” var det förra årets i särklass bästa adrenalinchock. Svindlande i både tonträff, sin uppdaterade råhet och i de välorkestrerade actionsekvenser. Ok, att plötsligt se “Girls”-Hannahs pojkvän Adam i rollen som Kylo Ren var inte helt lättsmält. “Lost” och “Star Trek”-regissören JJ Abrams hade handlaget för science fiction och fantasy. Det visste vi sedan tidigare. Ännu en stor bidragande effekt till att förra filmen var så pass lyckad är också att Lawrence Kasdan satt i manusstolen igen för första gången sedan “Jedins återkomst”. Att dessutom sätta en kvinna (Rey) och en svart skådespelare (Finn) i huvudrollerna kändes revolutionerande i sig. Saker satt liksom på plats som i ett intergalaktiskt pussel. Det kändes som att det gick att förtränga den larviga och på många sätt ovärdiga prequel-trilogin (som började med “Star wars: Episod 1 – Det mörka hotet”) för en stund.

Världens intresse för Star wars kommer aldrig upphöra och det har sällan varit så mycket på helspänn som nu. Ett fastpräntat och samtidigt enkelt recept som det mörka hotet mot det rebelliska i underläge är för evigt fascinerande och kittlande. David mot Goliat för alltid.

Några favoritcitat.
Darth Vader:
“Impressive. Most impressive. Obi-Wan has taught you well. You have controlled your fear. Now, release your anger. Only your hatred can destroy me.
Syrlig komplimang från pappa Vader när han slåss mot Luke Skywalker i “Rymdimperiet slår tillbaka”.

Kejsar Palpatine:
“You want this, don’t you? The hate is swelling in you now. Take your Jedi weapon. Use it. I am unarmed. Strike me down with it. Give in to your anger. With each passing moment you make yourself more my servant”
Till Luke när han slåss mot Darth i slutscenen i “Jedins återkomst”.

Obi-Wan Kenobi:
“You can’t win, Darth. Strike me down, and I will become more powerful than you could possibly imagine”
Från Star wars

C-3PO:
“Don’t call me a mindless philosopher, you overweight glob of grease”
En av C-3PO:s älskvärda kommentarer till R2-D2.
Från ”Star wars”

 Yoda:
“When 900 years old, you reach… Look as good, you will not”
Yoda till Luke i deras sista möte.

Från ”Jedins återkomst”


rogue-one-a-star-war-story-1400x1050

En film där både Darth Vader återkommer och imperiets AT-AT-kolosser, som mejar ner allt i sin väg, ingår kan inte bli en besvikelse. Åtminstone rent visuellt. “Rogue One: A Star wars story” kommer alltså på pappret vara mörkare än “Star wars: The force awakens”. Precis som “Rymdimperiet slår tillbaka” var mörkare än ”Star wars”. De maffiga trailers som har släppts har fått munnen att vattnas och nerverna att kittlas. Allt pekar på att den nya delen i sagan kommer att bli toppen.

“The force awakens” var stor på många sätt. Både för gamla och nya fans. Tillsammans med “Mad Max: Fury road” var det förra årets i särklass bästa adrenalinchock. Svindlande i både tonträff, sin uppdaterade råhet och i de välorkestrerade actionsekvenser. Ok, att plötsligt se “Girls”-Hannahs pojkvän Adam i rollen som Kylo Ren var inte helt lättsmält. “Lost” och “Star Trek”-regissören JJ Abrams hade handlaget för science fiction och fantasy. Det visste vi sedan tidigare. Ännu en stor bidragande effekt till att förra filmen var så pass lyckad är också att Lawrence Kasdan satt i manusstolen igen för första gången sedan “Jedins återkomst”. Att dessutom sätta en kvinna (Rey) och en svart skådespelare (Finn) i huvudrollerna kändes revolutionerande i sig. Saker satt liksom på plats som i ett intergalaktiskt pussel. Det kändes som att det gick att förtränga den larviga och på många sätt ovärdiga prequel-trilogin (som började med “Star wars: Episod 1 – Det mörka hotet”) för en stund.

Världens intresse för Star wars kommer aldrig upphöra och det har sällan varit så mycket på helspänn som nu. Ett fastpräntat och samtidigt enkelt recept som det mörka hotet mot det rebelliska i underläge är för evigt fascinerande och kittlande. David mot Goliat för alltid.

Några favoritcitat.
Darth Vader:
“Impressive. Most impressive. Obi-Wan has taught you well. You have controlled your fear. Now, release your anger. Only your hatred can destroy me.”
Syrlig komplimang från Vader när han slåss mot Luke Skywalker i “Rymdimperiet slår tillbaka”.

Kejsar Palpatine:
“You want this, don’t you? The hate is swelling in you now. Take your Jedi weapon. Use it. I am unarmed. Strike me down with it. Give in to your anger. With each passing moment you make yourself more my servant”
Till Luke när han slåss mot pappa Darth i slutscenen i “Jedins återkomst”.

Obi-Wan Kenobi:
“You can’t win, Darth. Strike me down, and I will become more powerful than you could possibly imagine”
Från Star wars

C-3PO:
“Don’t call me a mindless philosopher, you overweight glob of grease”
En av C-3PO:s älskvärda kommentarer till R2-D2.
Från ”Star wars”

Yoda:
“When 900 years old, you reach… Look as good, you will not”
Yoda till Luke i deras sista möte.
Från ”Jedins återkomst”

Fredrik Söderlund


made by björk.jpg

Björk får en värdig hyllning i popsymfonisk tappning

Made by Björk – Malmö Live, Malmö
Recenserad av Fredrik Söderlund
Betyg: 5 av 6

Uppgiften är gigantisk och oerhört djärv redan på idéstadiet. Att ta sig an en av våra största musikaliska genier borde inte gå att ro i hamn. Trion Edda Magnason, Jenny Wilson, Moto Boy och nästan framför allt dirigenten och arrangören Hans Ek styr den svåra uppgiften i hamn på ett ofta imponerande sätt. Wilson med sin patenterade coolhet och karisma, Edda Magnason med sitt stora register och gripande . Och ja, Moto Boy som dessvärre känns ganska överflödig. Problemet är att han inte berör mig och mest känns som en kvidande relik som ska stå och vara sexig. Han gör dock Joga väldigt bra.

Edda Magnasons pappa är från Island och hon har förvaltat sitt arv väl på skånsk mark. För några år sedan framförde hon Jónsis låtar i den fantastiska och drömska multiföreställningen The Feeling Of Going på Malmö Opera. Magnason är även den som röstmässigt påminner mest om Björk. Vad blir det härnäst? Ett samarbete med Jóhann Jóhannsson eller Ólafur Arnalds känns lockande och inte helt fjärran.

Det är så klart oundvikligt att inte påminnas om hur stark och nästan utomjordiskt mäktig röst Björk har. Men det behöver inte nödvändigtvis vara dåligt i sammanhanget. Det här är en stor kväll. Mycket tack vare Hans Eks oerhört lyhörda arrangemang. Han dirigerar Malmö SymfoniOrkester och kören likt en graciös dans. Starkt och svagt, litet och stort. Balansen, skönheten och skörheten är imponerande rakt igenom.

Kvällen innehåller inte bara Björks låtar utan även musik som har inspirerat henne. Nya versioner av Kraftwerk (bland annat Hall Of Mirrors som görs suveränt), Karl Heinz Stockhausen, Brian Eno, John Cage och ett par klassiska körverk.

Konserten börjar och slutar med stillsamma versioner av All Is Full Of Love. Åtminstone i programbladet. Trion kommer in igen och ger två bonusar. Moto Boy gör en ok tagning av Virus, men när det är Magnasons tur gör hon en knäckande version av Undo från Vespertine. Denna bedårande låt om frustrationen i ett förhållande när den ena inte vågar hänge sig. Hon andas ut inför den stora finalen och börjar sjunga “It’s not meant to be a strife”. När musiken har tystnat och artisterna står kvar för att ta emot de dånande applåderna visas ett stort rosa hjärta på duken bakom orkestern. Kärleken till isländskan från både artisterna och publiken smälter ihop till ett omfamnande avsked. Hjärtskärande helt enkelt.

 

 

 

 

 

 

 

 


Marcus & Martinus omslag.jpg

Artist: Marcus & Martinus
Album: Together
Bolag: Sony
Betyg: 1
Genre: Pop

Det finns riktig mat och så finns det processerad mat. Det kan även appliceras på musik. Om vi tar flyget till Norge så skulle A-ha (visserligen splittrade) vara en ekologisk hamburgare, medan Marcus & Martinus är det där frysta storpacket som smakar mer vatten än kött. Skulle rymdvarelser komma ner till studion där ”Together” spelades in och hört tvillingarnas röster så hade de känt sig som hemma. Tween-poparna sjunger artificiellt och deras stämband känns utomjordiska. Nästan otäcka. Brådmogenheten vet inga gränser. När det Kent-liknande och fyra sekunder långa gitarrintrot i låten Without you kommer är det som en chock. Det horribla återställs när en sönderpitchad barnröst tar över igen. Halloween-feber råder just nu. För mig är det här oerhört skrämmande.

 

Fredrik Söderlund