LOW

Artist: Low
Album: Double negative
Bolag: Sub Pop/Playground
Betyg: 4
Genre: Rock

När Minnesota-trion Low dök upp i mitten av 90-talet fick de epitetet sadcore tillsammans med en rad andra band. Långsam, drömsk och melankolisk rockmusik. Sedan dess har de tagit ett litet steg bort från det förväntade. Lows grundbultar har alltid varit stämsången, de minimalistiska slingorna och det ödsliga ekot som nästan ger en sakral ton. “Double negative” är deras 13:e och ett av bandets bästa och mest vågade album. Det spröda och sköra är fortfarande kvar, men producenten B.J. Burton har lindat in det i en sprakig och distad ljudbild där den elektroniska biten är lika viktig som den traditionellt instrumentburna. På samma sätt som han gjorde med Bon Ivers senaste album “22, a million”. Det låter fjärran och ensamt, komplext och ursinnigt vackert.

Fredrik Söderlund

 

Annonser

Ljus.jpeg
Artist: Ljus
Album: Mörkret
Bolag: Birds will sing for us/Human & Machine
Betyg: 4
Genre: Pop

Ljus är boråsaren Daniel Filipsson vackra alias. Klassiskt klingande gitarrpop med de finaste av harmonier och porlande melodier. Att Filipsson och hans Ljus skulle sjunga om mörker var nog bestämt redan från början. Det mesta är bitterljuvt, men det bränner också till rejält. Vendetta är en skildring av barnmisshandel och Stella handlar om en kvinna från verkligheten som överlevde förintelsen. Båda låtarna tillhör definitivt årets grädda när det kommer till berättande och påminner om små noveller. Filipsson är uppväxt med punk och älskar Bach. Därför känns det nästan logiskt att musiken landar i ett slags gränsland. Modet från punken och den tyska kompositörens finstämdhet. Ljus leker fritt och begåvat med vers/refräng med både hjärtat och hjärnan på rätt ställe.

Fredrik Söderlund


citizenk

Artist: Citizen K

Album: Citizen K III

Bolag: Paraply Records/Hemifrån

Betyg:

Genre: Rock

Förra året släppte boråsaren Klas Qvist sitt mastodontverk “Second Thoughts”. Ett 23-låtar långt uppsamlingsheat där hans alla sidor och nyanser samlades ihop till ett mastigt dubbelalbum. Inspirationen bar frukt och ett år senare kommer Citizen K:s uppföljare. Qvist säger själv att han ville göra en hyllning till softrock-soundet hos Fleetwood Mac och 10CC. Han får till ett knippe finfina poplåtar, klassiskt skapade i samma ven som många av hans 60- och 70-talsikoner. Beatles, Beach Boys, Crosby, Stills Nash & Young och ELO. Någonstans får också ett svensk vemod ta plats. Jag tänker framför allt på Popsicle-mannen Andreas Mattsson och en liten subtil släng av Ted Gärdestad. Många låtar handlar om att resa iväg, men Qvist verkar vara här för att stanna på allvar.

Fredrik Söderlund

 


blackkklansman.jpgBlaKkKlansman

Originaltitel BlacKkKlansman

Regi Spike Lee

Producent Jason Blum

Manus Charlie Wachtel

Foto Chayse Irvin

Roller John David Washington, Adam Driver, Robert John Burke, Laura Harrier, Jasper Pääkkönen m fl. USA 2018

Längd 2 tim 15 min

Distributör UIP

På 70-talet gick Colorado Springs första svarta polis Ron Stallworth undercover för att undersöka Ku Klux Klan genom att låtsas vara vit. Genom att upprätthålla en tät telefonkontakt med Ku Klux Klans Stormästare David Duke kunde han närma sig “Organisationen” på ett närgånget sätt. Rons kollega Flip gjorde fältarbetet genom att delta i faktiska klanmöten och nässla sig in i ett rasistiskt kompisgäng. Flip blev i huvudsak det vita förkroppsligandet av Stallworth. Tillsammans kunde de till en början operera relativt ostört och effektivt. Spike Lee har gjort en rasande skicklig och underhållande film om en oslagbar historia.

BlacKkKlansman vill förkroppsliga hela 70-talets svarta kultur och gör det med glimten i ögat. Funken, Svarta Pantrarna med Stokely Carmichael och Angela Davis i fronten, Blaxploitation-filmerna och perfekt klippta afrofrisyrer. Det är ett uppsamlingsheat, en ikonografi som slår det mesta i cool- och kaxighet.

I en intervju med verklighetens Stallworth har han sagt att BlacKkKlansman inte hade kunnat göras förrän nu och att den största anledningen är USA:s president Donald Trump. Att historien upprepar sig eller till och med aldrig förändras är en av grundprinciperna och kritiska hållning i filmen. Berättargreppet är knappast unikt, men likväl ett kusligt dokument gjort med ett principfast handlag och en storögd övertygelse. Effekten blir lika djuplodande tragisk som skrämmande. Vi ser klanmedlemmar som sitter och hurrar framför den dubiösa klassikern The Birth of a nation (1915), David Duke känns igen i dagens skrämmande retorik och bilder på marscherande nynazister på gatorna i anslutningen till amerikanska valet 2016 får symbolisera ett modernt samhälle i moraliska ruiner.BlacKkKlansman balanserar på en skör mellan satirisk komedi och det mörka och våldsamma som Ku Klux Klan representerade. Medlemmarna skildras som sorglösa idioter med ett så pass överdrivet språkbruk och manér att de kan liknas vid seriefigurer. Mötena är uppviglande och besinningslösa. Man frågar sig såklart om den svenska premiären av filmen medvetet sattes till valhelgen eller om det bara var en lycklig slump.

Spike Lee har alltid haft en tendens att vara lite för flängig, övertydlig och profetisk. Senaste filmen är lyckligtvis nedtonad på alla fronter och känns som regissörens mest relevanta på över 30 år. Han försöker visserligen banka in Black Power, antisemitism, vardagsrasism och en depraverad människosyn, men inte så det tar överhanden och överskuggar filmens budskap. Allt har sin plats på ett sätt som inte känns påtvingat och ogrundat. Dessutom är manuset stabilt och sällan fyllt med onödigt förmanande och pekpinnar. Lees film sackar i tempo i mittenpartiet och händelseförloppet står och stampar i väntan på att ta fart igen. Regissören sticker då in en vändning och det rappa narrativet återställs. Regissörens filmkarriär är ojämnare än en bumerang, men förhoppningsvis är BlacKkKlansman början på en fruktsam period i den nu 61-åriga Atlanta-sonens katalog.

Fredrik Söderlund


david-guetta.jpgArtist: David Guetta
Album: 7
Bolag: Warner
Betyg: 1
Genre: Pop

Ett skepp kommer lastat med superstjärnor. Alla smeks de medhårs av kapten Guetta. Radiohit efter radiohit seglar de konstigt nog in på topplistor över hela jorden. David Guetta har hamnat i den position där han kan välja och vraka artister som dansar efter hans pipa. Helst tillsammans med lager av vocoders. Det är syntetiskt och dyrt, nära till allsång och skrål. This one’s for you-samarbetet med Zara Larsson får fortfarande räknas som en karriärpeak. Skiva nummer 7 är en dubbel där första delen mest går i midtempo och är stentrist. Andra delen är en houseblandning under pseudonymen Jack Back. Det saknas både sväng, nydaning och själ. Guetta känns lika överflödig som hans miljoner på banken.

Fredrik Söderlund


denexcentriskadomaren-poster

Den excentriska domaren

Originaltitel Ni juge, ni soumise

Svensk titel Den excentriska domaren

Regi Yves Hinant, Jean Libon

Producent Bertrand Faivre

Manus Yves Hinant, Jean Libon

Foto Didier Hill-Derive

Roller Anne Gruwez, David Derumier, Serge Graide, Marc Slavic, Eddy Wilmet m fl. Belgien 2017

Längd 1 tim 39 min

Distributör Njutafilms/Studio S

De belgiska filmarna Jean Libon och Yves Hinant är kända i hemlandet för deras rättframma och kompromisslösa tv-program Striptease. I en återkommande serie “klär de av” samhället på ett både komiskt och oroande sätt. De hittar karaktärer och berättar rättframt om människor och företeelser i marginalen. Det politiskt korrekta slängs ofta överbord och tittarna får bestämma själva om de ska fasas eller skratta. Lite som en osedligare mix mellan Frederick Wiseman och Ulrich Seidl.
Den excentriska domaren är deras första film i långformat och följer juristen Anne Gruwez och hennes klienter. Hustrumisshandlare, missbrukare, prostitution, mördare och psykossjuka står på schemat. Parallellt med alla andra fall så pågår ett 20 år gammalt återupptaget sexualbrott genom filmen. Anne har en vit råtta som husdjur och puttrar runt i sin blåa Citroën 2CV. Hon väjer inte för att uttrycka precis det hon tycker om personerna hon träffar. Vid ett tillfälle ber hon i princip en anklagad att ta sitt liv för att samhället skulle tjäna en massa pengar på det. Det finns ett bisarrt och lakoniskt skämt där någonstans, men samtidigt är det inte helt smakfullt.

Någonstans går det inte att ogilla Gruwez. Hon är både inkännande, dedikerad och ser lika komiskt som seriöst på sitt jobb. En del av innehållet i Den excentriska domaren är inte riktigt försvarbart eller ortodoxt, med det är väl också där som betraktarens intresse hålls vid liv. Inblickar i människans mörkaste vrår kräver en hård yta. Gruwez är en fascinerande person utan skygglappar som både njuter av nergrottandet och förfäras över vilka outgrundliga vägar ett sargat psyke kan ta. Samtidigt kan hon vara helt oberörd av ett besök på en kyrkogård där en gärningsman grävs upp och sågas i på jakt efter DNA-prov.

Gränsen mellan lyteskomik, allvar, ironi och tragik vandrar på en skör tråd hela tiden. Filmen har ingen voice over, inga vanliga intervjuer eller onödiga förklaringar. Vi är flugan på väggen som beskådar bisarra beteenden. Trots alla djupt bekymmersamma episoder så går dessvärre filmen aldrig in på djupet hos vare sig Gruwez eller de övriga inblandade. Vi lämnas lite hängande i luften. Det är aningen frustrerande i en film som borde prioritera livsöden lite mer. Många provokationer och disparata rättsfall i all ära, men ojämnheten gör att Hinant och Libons dokumentär är en smula borttappad.

Fredrik Söderlund


manuels dream
Artist: Rambling Nicholas Heron
Album: Manuel’s dream
Bolag: Suitcase Studio & Shop
Genre: Pop
Betyg: 4

Rambling Nicholas Heron har skapat ett mångfärgat och drömskt album där allt får plats.

Borås-bördiga Niklas Hedström och hans band Rambling Nicholas Heron är oerhört produktiva och släpper konstant ny musik. Ändå räknas nog “Manuel’s dream” som det första regelrätta släppet sedan Cannot feel at home in this world anymore från 2012. Förra skivan drog mer åt den självskapade (och möjligen ironiskt kallade) genren indiefolkrockboogieblues. Soundet har gradvis blivit mer elektroniskt och tillbakalutat. Gruppen lutar sig mer åt atmosfärisk pop där lugnet och soundet låter musiken sväva mer fritt och utan fasta former.
Personligen tycker jag att den nyare kostymen passar bättre. Istället för rootsrock, skägg och drömmar om den amerikanska södern så verkar siktet snarare inställt mot ledstjärnor som sena Leonard Cohen, den Daniel Lanois-producerade Bob Dylan, Brian Eno och en mildare form av postrock.

“Manuel’s dream” har växt fram i en källare i Veddinge och i det gamla stationshuset i Länghem under cirka tre år. Rambling har sagt att låtarna är inspirerade av målningar och då kanske framför allt Nils Dardels vemod. Låttiteln Guernica skvallrar också om att Picassos gigantiska krigsskildring finns med på ett hörn. Att måla musik med färger och göra färger av musik. Härliga och sanna klyschor som har bäring om det faktiskt lyser igenom. Ramblings pallett är nyansrik och fast de själva kategoriserar den som brun och mystisk skulle jag nog lägga till sommarsvalt blå och skogsgrön också. En sak är klar – en eftertänksam exotism är en av albumets ambitioner. Samtliga låtar heter något på spanska. Vi får gröna stjärnor, “katastroffåglar”, ödsliga lägenheter och ensamma gitarrer. Bandet har lyckats skapa sitt eget magiska universum.

Det vilar något okonstlat och självklart hos bandet. Spontant, men kontrollerat. Avslappnat och samtidigt uträknat in i minsta detalj. Det är så pass drömskt stilrent som albumtiteln vill göra gällande. Vem som är Manuel kan vi bara spekulera i. Multimusikern Richard Manuel från The Band? Drogdiktator Manuel Noriega? Ett reflekterande kring vad som skulle kunna lugna Tysklands landslagsmålvakt Manuel Neuers tankar inför VM? En subtil hyllning till en av mina favoritmusiker på 70-talet, ambientsuveränen Manuel Göttsching? Med tanke på Rambling Nicholas Herons rika klangvärld är ingenting omöjligt och alla skulle kunna få plats.

Fredrik Söderlund