Bright Eyes fortsätter på sorgens stig

Artist: Bright Eyes
Album: Down in the weeds, where the world once was
Bolag: Dead oceans/Playground
Betyg: 4

Genre: Rock
Emo-presidenten Conor Oberst har blivit vuxen. Med stråkar, säckpipor, allmänt pompa och ståt tar han in sitt älskade Bright Eyes i en ny era. Omaha-sonens undersköna vibrato understryker fortfarande hans skeva världsyn och kärlekskranka skildringar med bitterljuv precision. Det skvalpar inte över, utan är fortfarande hjärtslitande. Bright Eyes åttonde skiva, samlingar och dylikt borträknat, är sorgkantat. Oberst har både genomgått en skilsmässa och förlorat sin bror. Något som framför allt kommer fram i låtar som “Tilt-a-whirl” där hans bortgångna syskon dyker upp som ett spöke. 14 låtar lämnar dessvärre också utrymme för bagateller som hade kunnat lämnas på hyllan. Merparten av “Down in the weeds” är dock så pass kittlande i sin epik att trion står tillräckligt stadigt.

Fredrik Söderlund


Bill Callahan: Gold record
Betyg: 4

Min Bill Callahan-kärlek har pendlat sedan jag började lyssna Smog på 90-talet. På de senaste skivorna har Callahan skapat mer rustika singer/songerwriter-ballader. Inför förra albumet hittade han en trygghet på landet och är idag en relativt lycklig familjefar. Men allt är såklart inte ljusskimrande i Callahans textvärld. I något som närmar sig Leonard Cohens djupaste register skapar han fortfarande ett imponerande karaktärsgalleri med både förlorade själar och hjältar i miniatyr. Här finns också många direkta hälsningar till den amerikanska låttraditionen och Callahan namecheckar så spridda skurar som Johnny Cash, Mel Tormé och Ry Cooder. Arrangemangen är avskalade, vackra och varma med Callahans gitarr i förgrunden. Han är en slags modern folksångare som på 30 år har byggt upp en imponerande katalog med indie-evergreens.



Flaming Lips – American head
Betyg: 4

LSD, Dinosaurier och religion. Allt är sig likt i Flaming Lips universum. Samtidigt är bandets 16:e album det mest uppriktiga och gripande de har gjort på över 20 år. Den excentriske sångaren Wayne Coyne gör upp med sin barndoms Oklahoma och fajtas med sina hjärnspöken. Resten av gruppen klär in allt som psykedeliska minisymfonier. Som en extra bonus är hyllade countrysångerskan Kacey Musgraves med på tre låtar. Amerikanarna var nog tvungna att få det här albumet ur systemet. När de lägger det mest nonsensaktiga åt sidan och siktar rakt mot hjärtat är de som en skenande tåg på väg mot melankolins rand. Det är betagande i sin storslagenhet. Både melodierna, alla crescendon och den patenterade melankolin gör att Flaming Lips låter som ett pånyttfött band.

Fredrik Söderlund


1990

1. Ride – Nowhere

2. Depeche Mode – Violator 

3. The KLF – Chill Out

4. Cocteau Twins – Heaven or Las Vegas

5. Pixies – Bossanova

6. Galaxie 500 – This is Our Music

7. Sonic Youth – Goo 

8.  The Chills – Submarine Bells

9.  Dead Can Dance – Aion 

10. Sinead O’Connor – I do not want what I haven’t got

11. Prefab Sprout – Jordan The Comeback 

12. Pet Shop Boys – Behaviour

13. Codeine – Frigid Stars LP

14. Nick Cave & The Bad Seeds – The Good Son

15. Skinny Puppy – Too Dark Park

16. House of Love – House of Love 

17. Vic Chesnutt – Little

18. His Name is Alive – Livonia

19. Pale Saints – The Comforts of Madness

20. The Blue Aeroplanes – Swagger

21. The La’s – The La’s

22. Easy – Magic Seed

23. Able Tasmans – Hey Spinner!

24. Jeff Greinke – Changing Skies

25. Ali Farka Touré – The River


Artist: Einstürzende Neubauten
Album: Alles in allem
Bolag: Potomak/Border
Betyg: 3
Genre: Rock

När Tysklands främsta oväsen-legendarer firar 40 år så kallar de albumet “Allt som allt”. Därför förväntade jag mig ett kapitel som skulle sammanfatta ett helt unikt arv som har pendlat mellan primalskrik ackompanjerad av bråte, Lee Hazlewood-covers, briljant bastardisk industrirock och Arvo Pärt-inspirerat mörker. “Alles in allem” har endast ett explosivt utbrott och Blixa Bargeld och kompanis fokus är eftertänksamhet, Berlin-romantik och midtempo-låtar. Jag är aldrig genuint besviken på den tyska kvintetten, men den första regelrätta skivan på 12 år lämnar en del att önska. Samtidigt finns här så pass mycket patenterat vemod och snirkliga detaljer att jag ändå lämnar albumet med en fin känsla i hjärtat. 

Fredrik Söderlund


Artist: I Break Horses
Album: Warnings
Bolag: Bella union/Playground
Betyg: 3
Genre: Elektronisk pop

Maria Lindén och hennes alias I Break Horses (efter en Smog-låt) jobbar långsamt och minutiöst som om hon vore den elektroniska musikens Stanley Kubrick. Faktum är att den första skivan på sex år är hennes mest filmiska. Lindén säger att den är konstruerad som ett genomtänkt DJ-set där du ska lyssna igenom hela skivan utan uppehåll för att omslutas av hela dess värld. Hon bygger sina storslagna och mörka ljudlandskap genom en laptop som verkar vara besatt av 80-talets svartare vrår, 90-talets shoegaze och 10-talets dovaste electronica. Titeln kommer från att man ska uppmärksamma varningssignaler när något håller på att gå snett. “Warnings” pendlar mellan att träffa precis i hjärtat och gå lite på tomgång. Resultatet är både visuell bakgrundsmusik och ett laddat stämningsstycke.

Fredrik Söderlund


Artist: EOB
Album: Earth
Bolag: Capitol/Universal
Betyg: 3
Genre: Pop

Radiohead-gitarristen Ed O’Briens första soloskiva har legat och grott sedan moderbandets “The king of limbs” från 2012. En åtta år lång musikalisk resa som Brien har varit tvungen att göra för att inte kvävas. “Earth” är inte helt oväntat ett fattigmans-destillat av Radiohead. Men med tanke på att jag sätter britterna som ett av de senaste 30 årens bästa band så räcker det ganska långt. O’Brien besitter inte samma innerlighet och desperation som Thom Yorke, men den otvingade och lekfulla variationen gör “Earth” till en underhållande skapelse. Några lysande exempel är singeln “Brasil” som går från Nick Drake-folk till elektronisk urladdning, “Banksters” som blandar Stereolab-samba och gnisslig soulpop och den  svävande och ekodrängt akustisk balladen “Sail on”. 

Fredrik Söderlund


Artist: Purity Ring
Album: Womb
Bolag: 4AD/Playground
Betyg: 3
Genre: Pop

Den kanadensiska duon Purity Ring har gjort smått olycksbådande elektronisk pop i ett tiotal år. De hämtar sin inspiration från samma dunkla 80-tal som “Stranger Things”-kompositörerna Dixon och Stein. Sångerskan Megan James låter både mystisk, klinisk och änglalik på samma gång. Purity Ring kommer alltid ligga stegen bakom genrevännerna i The xx och Chromatics. De vidrör samma atmosfäriska landskap, men har en tendens att bli för släta och enformiga. Men när multimusikern Corin Roddick hittar stämningen och James små bisarra berättelser tar sig in i hjärnan är kombinationen oerhört lyckad. Fokuset hålls inte rakt igenom på det tredje albumet, men när melodierna svävar med en sorgsen självklarhet är det lysande.

Fredrik Söderlund


Artist: Vasas Flora Och Fauna
Album: Möte med skogsgardisterna
Bolag: Startracks/Playground
Betyg: 3
Genre: Pop

Vasas Flora Och Faunas tredje svenska album pendlar mellan smärta och svart humor. Den är både lite för trygg, men också hjärtskärande.

I och med den briljanta “Släkt Med Lotta Svärd” för fem år sedan skapade Vasas Flora Och Fauna en av den svenska pophistoriens bästa debuter. Bandet har aldrig riktigt hämtat sig sedan dess. Iiris Viljanen lämnade bandet och en sällsam magi blev hängandes. När hon släppte sitt album “Mercedes” från 2016 blev jag återigen golvad. Vasas uppföljare “Veneziansk afton” (2017) var ett bra popalbum, men en oundviklig besvikelse. 2018 gjorde de en “Peter Gabriel” och översatte egna låtar till tyska på den obegripliga skivan “Strandgut”. 

Mattias Björkas, Tina Kärkinen och Daniel Ventus skriver fortfarande ett knippe fantastiska låtar, men en ytterligare dimension går fortfarande förlorad. Det glimrar framför allt i ballader som “Du skulle inte förebrå mig”, “Jenny W” (som tyvärr inte alls handlar om Jenny Wilson) och “Det som skulle ha hänt i fjol”. Här är trion helt och hållet omslutna av nuet – direkta och opretentiösa i sina känsloskildringar som tar sig rakt in i hjärtat. Björkas och Kärkinens stämsång känns lika given och naturlig som Simon & Garfunkels. Ekon av 80-talets vänare och skamlöst melodiösa pop från skivbolag som Sarah records och Summershine går hela tiden igenom som en klangfull referenspunkt. Men det finns såklart också en svensk folkton och en lakonisk humor jämsides med sorgen. Här känns Vasas Flora Och Fauna unika. 

Skogsgardisterna från albumets titel var flera tusen desertörer från den finska armén som gömde sig i skogarna under 2:a världskriget. Exakt vad mötet består i är oklart. Björkas och Kärkinen berättar historier om gränslandet mellan Finland och Sverige. Avståndet, olika personlighetstyper, social ambivalens, traditioner och motpoler. Alltid med den finlandssvenska brytningen som är vadderad med både melankoli och patos. Man pratar ofta om det finska vemodet och tillsammans med den svenska sakligheten så är Vasas Fauna Och Flora det perfekta amalgamet. Efter en lite för trygg första hälft så bränner albumet till i sluttampen. Ändå blir slutresultatet aningen trevande. De har egentligen alla element, utom det kanske viktigaste i form av Viljanen. 

Fredrik Söderlund


Artist: Waxahatchee
Album: Saint cloud
Bolag: Merge/Playground
Betyg: 4
Genre: Pop

“Saint cloud” var ett måste och ett kanaliserande för Waxahatchee (Katie Crutchfield). Hon gjorde upp med många års missbruk och det är något som hon bland annat klarögt skildrar i de desperata raderna “I’m in a war with myself/It’s got nothing to do with you”. Trots ett själsligt stålsättande så känns Crutchfield mer avslappnad och fylld av styrka än någonsin. Personligen tänker jag mycket på Loudon Wainwright III (fader till Rufus och Martha) när jag hör Crutchfields nya album. De påminner om varandra i sin mix mellan country och singer/songwriter, sitt vibrato och i sina självklara melodier. Crutchfield har själv nämnt Lucinda Williams som en stor inspirationskälla och den rustika americana-rocken hörs definitivt. Vemodet finns kvar, men ändå med en nyvunnen hoppfullhet. 

Fredrik Söderlund




Kategorier