WW.jpg
Artist: Weeping Willows
Album: Snowflakes
Bolag: Razzia/Sony
Betyg: 3
Genre: Pop

Weeping Willows tre år gamla skiva Christmas time has come och nya ep:n visar att de är en bunt obotliga julromantiker. Deras två alster är bevis på att den oftast erbarmliga julskiva-genren strös med glitter då och då. En nyskriven låt (Let christmas be the reason) och fem covers där Glasvegas deppsnyftare A snowflake fell (and it felt like a kiss) med Ane Brun som duettpartner står ut mest. Med tanke på att julskivor ofta kan kännas som ett nödvändigt ont, står Weeping Willows fast som kvalitetsambassadörer. Glimrande pop, värme och Magnus Carlssons dramatiska crooner-röst som är högtravande utan att vara pretentiös. Han gör sitt allra bästa för att ge både Elvis, Phil Spector och The Zombies välförtjänt vokala klappar.

Fredrik Söderlund

Annonser

Gallagher

Artist: Noel Gallagher’s High Flying Birds
Album: Who built the moon?
Bolag: Caroline/Playground
Betyg: 2
Genre: Rock

Noel Gallagher och hans High Flying Birds har anammat gospeln och verkar vilja hitta beröringspunkter hos både arbetarkvarteren i Manchester och baptistkyrkorna i Chicago. Är senaste skivan ett hallelujah moment? Nja. Ambitionen är beundransvärd och allt börjar med köttiga kör-väggar i öppningsspåret Fort knox och singeln Holy mountain. Resten är för generisk och dansant rock som gränsar till Chemical Brothers, vilket inte känns så fräscht 2017. Lillebror Liams skiva som släpptes för några veckor sedan är så trist att klockorna stannar, för att dra en parallell till Oasis-samlingen “Stop the clocks”. Jämfört med den är Noels skiva mästerlig. Samtidigt saknar “Who built the moon?” både kaxighet, attityd och tillräckligt intressanta låtar.

Fredrik Söderlund


thåström

En massiv och mer elektronisk Thåström

Artist: Thåström
Album: Centralmassivet
Bolag: Razzia/Sony
Betyg: 4
Genre: Rock

Thåström rör sig fritt mellan industriellt oväsen, gospel och svidande vackra ballader. Han vägrar släppa mörkret och det är precis där vi vill ha honom.

Jag delar stadsdel med Thåström. Vi bor båda på Kirseberg, en tio minuter lång cykeltur från Malmö centrum. Första låten på nya skivan heter Bluesen i Malmö och man dras direkt in i en både mörk och kärleksfull skildring av Sveriges tredje största stad. Han sjunger om lilla klubben Fredmans där han spelade med Ebba Grön, första gången han såg Kinakrogar och ghettot när han kom dit, billig öl på Sjöfartshotellet och hur han lyssnar på containertågen.

“Centralmassivet” är Thåströms nionde album i eget namn. Det finns en elektronisk och industriell sida som inte varit lika påtaglig sedan projektet Peace, Love & Pitbulls på 90-talet. Skivan är inspelat i klassiska Hansa Tonstudio där både David Bowie, Nick Cave, Depeche Mode och till och med Kent har huserat. Men Thåström befinner sig också utanför Old Point Bar i New Orleans och i regionen centralmassivet i Sydfrankrike. Den amerikanska blues-södern och Västberlin i en dissonant samklang. Motpoler, men för Thåström helt naturligt. Möjligen går det att dra symboliska paralleller till de vilande vulkanerna i det franska området också. Titellåten är molande och tung med gospelkörer mitt i all kompakthet, singeln Körkarlen är en galopperande domedags-hit, Aldrig av med varandra är den där svidande vackra balladen som bara Thåström kan göra och Som mästarna målat himlen är kantig och episk på samma sätt som artistens underskattade sidoprojekt Sällskapet.

Thåström har haft en vobblande 40-årig karriär. Den värsta dippen var nog i början av 00-talet med skivor som “Mannen som blev en gris” och “Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal”. Det var stabbigt, grötigt och fult. Men han lyckas alltid komma tillbaka. Kanske framför allt med 2009-albumet “Kärlek är för dom” som fortfarande är en av Thåströms bästa stunder. Han befinner sig alltid i både dåtid, nutid och framtid. Den säregna blandningen mellan inkapslande minnen, den ständigt närvarande Östeuropa-romantiken och reflektioner kring åldrande och en bergfast kärlek. “Centralmassivet” är inget undantag. Den tar sig framåt som en illavarslande ångvält, men aldrig utan hopp och frälsning.

Fredrik Söderlund


morrisseylowinhighschool.jpg

Artist: Morrissey
Album: Low in high school
Bolag: BMG/Warner
Betyg: 3
Genre: Rock

Även fast den dramatiska låtstommen är stark, så finns krokigheter på Morrisseys elftestudioalbum. En valstakt-ballad, onödigt mycket rockgung och den avslutande och operasvulstiga Israel drar ner helheten. Samarbetet med gitarristen Boz Boorer har alltid varit väsensskilt det med The Smiths-mannen Johnny Marr och den glödande och raka popen är inte närvarande på samma sätt längre. Texterna är både förbannade, poetiskt briljanta och klumpiga emellanåt. Den politiska Morrissey viftar både hårt och snett. Tre låtar vidrör Israel och med tanke på tveksamma och semirasistiska uttalanden de senaste tio åren är engelsmannen ofta ute på grunt vatten. “Low in high school” är långt ifrån det starkaste Morrissey har gjort, men lyckas ändå glänsa mer än den dippar i slutändan.

Fredrik Söderlund



cover_1500464320305107.jpg
Artist: Sumie
Album: Lost in light
Bolag: Bella union/Border
Betyg: 4
Genre: Singer/songwriter

Sumie säger själv att hon har en visuell tanke bakom varje låt, som att varje komposition är en slags filmscen. Det stämmer definitivt. Göteborgskan har japanska rötter och hennes låtar påminner ibland om singer/songwriters som Morita Doji. Hon varvar det med ett svenskt vemod i en ödesmättat ekande produktion. “Lost in light” har en betydligt mörkare ton än vad titeln säger. Musiken är nedtonad och nattlig och ackompanjeras oftast av piano, trumpet, stråkar och gitarrplock. Det är skirt och episkt på samma gång. Fans av Mazzy Star, Sophie Zelmani och Mark Lanegans ballader borde ta “Lost in light” till sina hjärtan. Vissa album känns skapta för att vara soundtrack till en årstid. Sumie guidar dig genom en stundande vinter.

Fredrik Söderlund

 


stay freeArtist: The Sound Of Arrows
Album: Stay free
Bolag: Skies Above
Betyg: 2
Genre: Pop

När The Sound Of Arrows, stundtals lysande, fullängdsdebut “Voyage” kom 2011 lät de som Gävles Pet Shop Boys. Deras electropop var pigg och urban och inlindad i snygga melodier. Duons nya album är dessvärre två steg tillbaka istället för ett steg framåt. Den låter rätt platt, feg och safe. I all önskvärdhet skulle “Stay free” gärna fått vara kaxigare á la The xx istället för trist som avsomnade Savage Garden. Att påminna om ett plastiskt 90-talsband som ingen kommer ihåg var väl ändå inte meningen. The Sound Of Arrows styr inte den här sexåriga resan i hamn, utan hamnar i anonymitetens djupa vatten. “Voyage” lovade mycket som inte förvaltas på uppföljaren. En noggrann lyssning på till exempel New Orders 80-tal hade varit fint till skiva nummer tre.

Fredrik Söderlund

 


7393210524354_LHoffsten_Roster_Digi.inddArtist: Louise Hoffsten
Album: Röster ur mörkret
Bolag: Gamlestans Grammofonbolag/Border
Betyg: 3
Genre: Bluesrock

Sånger om livet på skuggsidan och hur det är att leva i mörker är en slags tagline som sammanfattar Louise Hoffstens nya album. Hon gör om låtar vars texter skrevs för över 100 år sedan och sätter in dem i en modern kontext. Temat är ofta smärta, mörker och att ta sig igenom en tuffare vardag, och det är svårt att inte härleda en del av det svåra textinnehållet till Hoffstens egen MS-diagnos. Samtidigt är det långt ifrån några “tycka synd om”-ballader och det finns en kärleksfull hyllning till de som lever utanför marginalen. Det känns som att Emmylou Harris skivor “Wrecking ball” och “Red dirt girl” ligger som en ljudmässig grund för “Röster i mörkret”. Samma reverbtunga produktion täcker över som en tung yllefilt, och det känns lite som att Hoffsten till och med har anammat en Emmylou-ig frasering.

Fredrik Söderlund




Kategorier