Mogwai2017_WEBB-1200x630.jpg

Mogwai, Kulturbolaget, Malmö

Magiskt mörker över Malmö

Recenserad av Fredrik Söderlund | GAFFA

Betyg: 5 av 6.

Jag var inte helt imponerad av Mogwais senaste skiva Every Country’s Sun när den kom i våras. Efter torsdagens spelning fick skivan ett nytt liv och lyftes till en nivå som den aldrig gjorde efter fem genomlyssningar. Mogwai är ett fantastiskt liveband, en urkraft som balanserar perfekt mellan ursinne och det stillsamma vemodet. Det är inga stora gester på scenen, ingen tjafs eller onödig rekvisita. Bara rakt på sak som ett ofta skenande tåg där mellanstationerna är andlöst snygga andningspauser.

Basisten Dominic Aitchison står i mitten som en fast pjäs med Dostojevskij-skägg och metal-t-shirt. Coolhet personifierad. Resten av medlemmarna roterar då och då, där den största kreativa kraften och genomsympatiska Stuart Braithwaite är den som tackar publiken och tar ton i episka mästerverket Take Me Somewhere Nice.

När Mogwai vill leka Black Sabbath och köttar på utan någon direkt styrsel är det ganska tröttsamt. När de däremot påminner oss om hur de förmodligen inte hade existerat utan varken My Bloody Valentines Loveless, The Cures Disintegration eller John Carpenter uppstår den där magin som skottarna är ganska ensamma om.

Att se Mogwai är också som att dras tillbaka till en tid när postrocken hade sina glansdagar. Någon gång runt millenniumskiftet där band som Godspeed You! Black Emperor, Explosions In The Sky, Sigur Rós, Mogwai och “veteranerna” Labradford gick i bräschen för något storslaget och underskönt. I mitt fall är känslorna inte hopplöst bakåtsträvande, utan något fint och skimrande nostalgiskt.

Konserten avslutas med ytterligare två favoriter – 2 Rights Make 1 Wrong från Rock Action och den tidiga klassikern New Paths To Helicon, Pt. 1. Urladdningarna i båda extranumrena sammanfattar både kvällens storhet och Mogwais hela väsen.

Annonser

DREAM Music

Dream Music, Kuben, Malmö Live, Malmö

Drömsk drone i en mörk kub

Recenserad av Fredrik Söderlund | GAFFA

Betyg: 4 av 6.

Brian Enos skiva Neroli (1993) är ämnad att spelas under en förlossning, Max Richters skiva Sleep (2015) är en åtta timmar lång svit som du ska lyssna på medan du sover och den amerikanska minimalistkompositören La Monte Young myntade ordet “dream music” som han från början kallade “drone music”. Det är Youngs avantgardistiska musikfilosofi som Nathan Larsons tematiska, tolv timmar långa konsert tog sitt ursprung ifrån. I programbladet uppmanas publiken bland annat att ta en madrass i rummet, stänga av telefonen och hitta en plats för kontemplerande. Uppenbarligen i både ett vaket och i ett sovande tillstånd. Om det nu är möjligt. Hur du tar dig an konceptet är fritt enligt egen erfarenhet och infallsvinkel. “This is about your body’s response to and relationship with soundwaves”. En förklaring klar som kristall.

Dream Music är ett ambitiöst musikprojekt för både trötta själar och spetsade öron. Ett 20-tal artister avlöser varandra på scenen i den kolsvarta kuben på Malmö live. Inga pauser, ingen omedelbar uppskattning som exempelvis applåder från publiken. Du ska bara “vara” och “känna”. Det är en lika mäktig som märklig upplevelse. Tiden står stilla, men ändå inte. Allt börjar klockan 15 och slutar klockan ett på natten. Det är oklart var dag slutar och natt börjar, som är en av grundidéerna. Folk ligger, sitter, går ut och in från lokalen och håller sig respektfullt tysta.

Några av de mest kända namnen under Dream Music-sessionen är Stephen O’Malley från Sunn O)), Röstexperimentalisten Julianna Barwick och den svenska pianisten Matti Bye. Andra är spridda skurar från Malmös drone-elit, den briljanta cellisten Julia Kent och forna Dirty Projectors-medlemmen Angel Deradoorian som står för en av kvällens mäktigaste stunder när hon stegvis samplar sin egen röst tillsammans med diverse små slagverk. Att intresset och kvaliteten skulle kunna hållas på en hög nivå i ett dussin timmar är såklart en omöjlighet. Det pendlar mellan storslaget, ihåligt, andlöst vackert, öronbedövande, outhärdligt och mästerligt. Det infinner sig en frustration att inte få ställa sig upp och visa sin ömma kärlek inför Byes svidande undersköna pianoslingor, Novellers pendlande gitarrmangel, Barwicks samplande av sin egen röst så att det till slut låter som änglar från en sakral dronehimmel och Jessica Moss från The Silver Mt. Zion Memorial Orchestra and Tra-La-La Bands reverb-indränkta fiol. I slutändan känns dock en stilla beundran som det mest värdiga.

Som en försmak inför maratonkonserten spelar Malmö Symfoniorkester stycken av Arvo Pärt i den stora konsertsalen. Pärt är en av de viktigaste musiker/artister/kompositörer för mig de senaste 20 åren. Att få se verk som Fratres live med symfoniorkester är bland det största som jag har upplevt och förmodligen kommer att få uppleva.

En oerhört stor eloge till Nathan Larson för att han kurerade och satte ihop en unik dag som denna. Jag är ganska säker på att en fortsättning kommer att följa. Tills dess – “sov så gott” och glöm aldrig bort den viktiga skiljelinjen mellan dröm och verklighet.


22292207_10154789468371481_1110481848_o

Sigur Rós, Annexet, Stockholm

Visuellt hänförande, men dramaturgin är inte helt lyckad

Recenserad av Fredrik Söderlund | GAFFA

Betyg: 4 av 6

Det var fyra år sedan den smutsigare Kveikur kom. Sedan dess har det varit tyst, så när som på Óveður-singeln förra året och en låt från Game Of Thrones. An Evening With Sigur Rós är en berg-och-dal-bana som både hänför och framkallar rastlöshet.

Kvällen är uppdelad i två set. En lugnt och balladmättad sektion med outrot från Glósóli som enda riktigt högljudda utbrott. Andra delen är tyngre, mer förlösande där allt avslutas med Pop Song från ( ) som traditionsenligt crescendo. Ett som alltid magiskt sådant visserligen.

Dramaturgin är inte helt lyckad och det blir lite sömnigt och smått frustrerande att inte få bandets fantastiska signum serverat för sig, det vill säga pendlandet mellan ett stegrande och vackert mangel och de eteriska och drömska partierna som avlöser varandra. När det delas upp och separeras från varandra så förtas lite av magin. Visuellt sett är konserten bländande, men musikaliskt hade balansen kunnat vara bättre.

Den här gången dumpar bandet “givna hits” som Hoppípolla, Inní Mér Syngur Vitleysingur och Svefn-G-Englar till förmånen för ett konceptuellt tänk som de aldrig tidigare har haft. Senaste turnén har ett annat fokus och ett annat närmande av ett konstnärskap. Mycket av materialet är nytt och har aldrig framförts tidigare.

Om det ligger dem i fatet eller är briljant är såklart en smaksak. Jag tycker det landar någonstans mitt emellan. Jónsis röst är som alltid häpnadsväckande. Är han en människa eller skickad till oss som ett överjordiskt väsen? Den ständiga frågan. Sigur Rós ramar in sin glaciära postrock med storslagna bilder av vulkaner, bergiga landskap och stormande hav. När musik och bild är i samklang är det mäktigare än något annat. Men tyvärr lyfter det för sällan till oanade höjder. Möjligen har man blivit för bortskämd genom åren att islänningarna faktiskt är ett av nutidens bästa liveband, eller bästa band punkt slut. Därför lämnar jag Annexet aningen förbryllad och ambivalent. Både positivt omtumlad och smått besviken.


ane brun.jpg
Artist: Ane Brun

Album: Leave me breathless
Bolag: Universal
Betyg: 3
Genre: Pop

Att Ane Brun är en bra låttolkare vet vi sedan tidigare. Beyonces Halo och Björks Jóga är två ypperliga exempel. “Leave me breathless” är 14 covers på kärlekssånger och föddes ur en känslostorm i ett passionerat förhållande. Förhållandet tog slut, med Brun fortsatte projektet. Kärleken blev till hjärtekross och sångerskans mest personliga skiva var ett faktum. Vissa val känns för uppenbara, Unchained melody och I want to know what love is är tröttkörda. Men när hon går utanför ramen och gör oväntade val av kända artister som Radiohead, Bob Dylan och Tom Petty är det både som bäst och som mest vågat. Hela skivan är sparsmakad, intim och avskalad. I slöaste laget för att få en ihållande genomslagskraft ibland. Samtidigt krävs det lite för att Ane Bruns röst ska ta sig in under skinnet.

Fredrik Söderlund


fca236f51255ad1f969dc70586633b89e22cba0f.jpgArtist: Rebecka Törnqvist with Johan Lindström
Album: Home Secretary
Bolag: Moule Recordings/Border
Betyg: 3
Genre: Pop

“Home Secretary” visar upp en mer vågad och experimentell Törnqvist där hon omges av en mörkare elektronisk grund. Det klär henne att inte fastna i myspysig jazzpop. Arrangemangen tillsammans med Johan Lindström från Tonbruket är rostigare och kantigare. Sångerskans första album på sex år kunde ha varit en mer sammanhållen helhet och ibland fokus tappas bort i mekaniken, Det futuristiska omslaget visar en gubbe som styr Törnqvists maskin till hjärna. Förhoppningsvis är det en indikation på att sångerskan vill traska in på mer oväntad mark och strunta i ett mer givet låtformat. “Home Secretary” är mekanisk i sin inramning, men aldrig kallt. En intressant comeback där bredden inte står i vägen för uttrycket.

Fredrik Söderlund


OMSLAG- De som älskar.jpg
Artist: Lofot
Album: De som älskar
Bolag: Lovely records
Betyg: 4
Genre: Rock

Skev startstopp-pop som Bob Hund, Toto-pianon och psychprogg a la Yes. Allt ska med. Helst i samma låt. Detta gäller till exempel i alldeles bedårande eposet En skön uppriktighet där Lisen Rylander Löve från Midaircondo hjälper till på altsax. Dessutom sjunger Carl Bäckersten de höstvackra orden “Vi är nog alla löv. Gulröda” i slutet. Kvintetten Lofot härstammar både från Ulricehamn, Varberg och Borås. Deras musikaliska ursprung låter snarare som att det kommer från Canterbury, Malmö och Los Angeles. Få lyckas plantera alla sina bångstyriga influenser i jorden och se dem blomma upp till något vackert. Det som skiljer tomma poser från att kunna förvalta en sprängfylld skivback med tio olika genrer är såklart att kunna skriva låtar. Lofot kan, vågar och vinner.

 

Fredrik Söderlund

 


tro_hat_stld-timo_risnen-41040600-frntl.JPG
Artist: Timo Räisänen
Album: Tro, hat, stöld
Bolag: Knivinspelningar/Bengans
Betyg: 2
Genre: Pop

Förra året släppte Timo Räisänen en skiva med Ted Gärdestad-covers. En rätt onödig sådan. Men nu vill ha rocka igen för första gången på fem år. Det verkar finnas en ambition att låta råare på ett sätt som påminner lite som Mattias Alkberg. Eller så är det bara önsketänkande. Räisänen är fantastiskt ojämn. Den raka och energiska Hemliga polisen följs av en kvalificerad skräplåt som Kampen och härligheten med tillhörande tramstext. Det är ofta något som skaver rejält hos göteborgaren. Men långt ifrån något hjärtskärande och sårigt, utan snarare något enerverande. Det finns en genomgående larvighet som inte kan tvättas bort. Något som gör att inget riktigt kan tas på allvar. En evig distans som dessvärre gör att hela paketet känns ganska irrelevant.

 

Fredrik Söderlund




Kategorier