När prästen ska skildras på film är det både överdramatiskt, mörkt, tröstrikt och empatiskt. Trots mycket existentiellt tvivel och moraliska dilemman så tänds det nästan alltid en hoppets stjärna. Kvalitén mellan de olika filmerna är krokig och ojämn. I den här artikeln skriver filmskribenten Fredrik Söderlund om några av genrens bästa exempel.

Tystnadsplikt och moral
Både suveräna Calvary (2014) och Alfred Hitchcocks Jag bekänner (1953) behandlar mord i olika former. I den förstnämnda blir prästen James Lavelle hotad till livet under en bikt och i Jag bekänner är fader Michael istället själv misstänkt för mord.
Lavelle blir en ofrivillig syndabock för något som någon annan har begått och får sju dagar på sig att leva. Som den engelska titeln betyder blir tiden hans egen golgata-vandring. James är godtrogen och en i grunden andlig vägledare. Han viker inte sig och ruckar aldrig på sina fasta principer och ideal. Calvarys händelseförlopp har en thrilleruppbyggnad och påminner om Hitchcocks film även i det avseendet. En väsentlig skillnad är dock att både vi och huvudrollsinnehavaren får se mördaren som biktar sig i Jag bekänner. Till och med när fader Michael själv blir anklagad för brottet förblir han tyst istället för att använda hotet i försvar för anklagelsen. Allt enligt sin starka tro om botgöring och religiösa övertygelse om att tystnadsplikt går före allt. En annan gemensam nämnare är det moraliska dilemma som uppstår när något för nära inpå.
Detta gäller även i Priest (1994). Här tar däremot Fader Greg lagen i egna händer och konfronterar en pappa som utnyttjar sin dotter sexuellt. Antonia Birds film är en modig och intressant skildring av en man som ifrågasätter både sig själv och ämbetet. Greg försöker dölja sin sexuella läggning och kan inte kan hålla sig ifrån att gå mot principen att alltid hålla sig till sekretessen. Han är övertygad om att kyrkans lära bör följas till punkt och pricka i Guds namn.

Spanjoren Luis Buñuel är filmsurrealismens mästare. Han har en problematisk och samtidigt vördnadsfull inställning till katolicismen. Den kan vara både genialisk, humoristisk, finstilt och ironisk. I Nazarin (1959) lämnar Fader Nazario sin orden och beslutar sig för att göra en pilgrimsvandring. Under färden lever han på allmosor och klär sig i tiggarkläder för att inte folket inte ha förutfattade meningar. Buñuel förlöjligar aldrig faktumet att Nazario inte kan erbjuda någon hjälp till de fattiga eller hur hans läror är ineffektiva för alla syndare som han konfronterar. Buñuel diskuterar också hur frustrerande det kan vara för kyrkans angöriga och deras kompromisslösa tro på Gud ska kunna hjälpa i en värld som blir allt våldsammare.

Fången (1955) med Alec Guinness i huvudrollen har en unik handling när det gäller prästfilmen. En av folket älskad Kardinal ska ställas inför rätta på grund av sitt ”förräderi mot staten”. Tanken är att förhöraren på fängelset ska bryta ner honom och erkänna att han utgör en farlig propaganda mot folket. Kardinalen var med i motståndsrörelsen under kriget och anses kunna förleda och agitera sitt folk. Han håller sig konstant lugn under förhören och är en hängiven asket. Enligt honom är hans ledord att verka som moralisk guide för sina åhörare. Han är klarsynt i all sin enkelhet och på många sätt är ett starkt moraliskt föredöme.

Tvivlet
Ingmar Bergmans Nattvardsgästerna (1963) är den andra filmen i hans trilogi om guds tystnad. De andra två är Såsom i en spegel (1961) och Tystnaden (1963).
Nattvardsgästerna handlar om prästen Tomas (Gunnar Björnstrand) och hur han efter en ceremoni tar emot några i församlingen. Bland dessa möter vi fiskaren Jonas (Max von Sydow) som känner stor ångest inför kärnvapnen och det kommunistiska Kina, hans fru Karin (Gunnel Lindblom) och Tomas älskarinna Märta (Ingrid Thulin). Alla kommer de i förhoppningen att deras präst ska kunna ge råd och förståelse. Istället för att prata med sina besökare så diskuterar Thomas sitt eget förhållande till Gud. När Jonas tar livet av sig och lämnar en gravid hustru tvivlar prästen på att han inte kan sköta sin uppgift, att han inte är till nytta för dem som behöver stöd och bara kan erbjuda den osäkerhet som han bär inom sig.

Bergmans film är avskalad och sorgsen i både ton, skådespeleri och miljöer. Ljuspunkterna är, men likväl är det en intressant skildring av en man som både tvivlar och försöker inse varför han känner tvivlet. Nattvardsgästerna är en kraftfull och ingående studie kring både personlig och religiös alienation.

Prästmans dagbok (1951) av Robert Bresson handlar om en ung präst som anländer till sin första församling i en liten by på landsbygden. Den apatiska och fientliga församlingen avvisar honom omedelbart. Genom sina dagboksanteckningar förmedlar den lidande unga prästen en förtroendekris som hotar att driva bort honom från både byn och Gud. Han ska vara en länk mellan sin församling och den lokala befolkningen, men det slutar med att han bara blir en åskådare och osynlig för byborna. Han blir ingetdera och lämnas att famla mitt i mellan. Som i Tomas fall i Nattvardsgästerna tvivlar han på vad han egentligen tjänar för syfte. Han är en man som inte kan kommunicera effektivt med människor när han försöker vara dedikerad att hjälpa dem. Någon som är tänkt att svara på frågor om tro, men som tvivlar på sin egen. Prästmans dagbok är svartsynt, pessimistisk och melankolisk, men samtidigt vacker och mänsklig.

Svenska kyrkan
Tittar man närmare på de svenska filmprästerna är en ganska sorlig skara. Bortsätt från Bergmans djupt besvärade tvivlare, Max von Sydows okristliga predikant i Prästen i Uddarbo (1957) och Klockorna i S:t Mary (1945) med en Oscarsnominerad Ingrid Bergman så har prästerna i filmhistorien mest gjorts till åtlöje och framstår som aningslösa och förvirrade. Eller som högtravande moralväktare. Det sistnämnda är väl framför allt påtagligt i pretentiösa spektaklet Så som i himmelen (2004). Kjell Bergqvist är Prästen i paradiset i förra årets tramsiga film med samma namn. Han är en försupen och svettig präst som springer omkring i en badort i Thailand. Miffo (2003) som handlar om nykläckta förortsprästen Tobias är visserligen rätt charmig, men faller på för många klyschor.

Möjligen så är de svenska prästerna en motvikt till de mestadels gravallvarliga yrkesmännen bland deras utländska bröder, men det har inte dykt upp några seriöst utmejslade porträtt de senaste 50 åren.
Skulle man försöka sammanfatta filmer med präster i huvudrollen så är det oroväckande få kvinnor. Ingrid Bergman och Meryl Streep i Tvivel (2009) undantaget så lyser kvinnorna med sin totala frånvaro genom filmhistorien. Det är ett sorgligt faktum som borde förändras och det finns förhoppningsvis en framtid även för den kvinnliga filmprästen.

Fredrik Söderlund

 

 

 

Annonser

Vad har egentligen hänt med filmsocionomerna de senaste sex åren? Tidigt 2011 skrev jag om hur socialarbetaren har skildrats genom filmhistorien. Då var plakatnamnen Mariah Carey, John Travolta, Renée Zellweger och Jennifer Lopez. När jag gör en uppföljning är inte skådespelarna lika namnkunniga, men ändå fullpumpade med både mer och mindre lyckad välvilja.

Eldsjälar
Det står inte socialarbetare på visitkortet, men pastor Jay Reinke i dokumentären ”The Overnighters” (2014) har en så pass stor dos medmänsklighet och vilja att hjälpa människor i behov att alla inom socionomyrket borde häpnas och inspireras. Desperata, arbetslösa män kommer från hela USA till North Dakota för att få jobb på oljefälten. Trots motståndet från lokalbefolkningen försöker Reinke hjälpa de ofta kriminellt belastade männen att få tak över huvudet. Reinke ställer sig den grundläggande frågan vad gemenskap betyder för ett samhälle. Han inser att svaret inte är givet, men kämpar på trots rädsla och friktion i den lilla staden. Eller som han säger till en av de hemlösa som ger honom sin tragiska livshistoria: You and I are more alike than we are different.

Alive inside.jpg

“Alive inside” (2014) är ytterligare en gripande dokumentär där vi får följa socialarbetaren Dan Cohen och hans försök att återuppliva demenssjuka patienters minnen genom musik. Hans hjärteprojekt Music and Memory har som mål placera iPods med skräddarsydda spellistor för individuella smaker i samtliga av USA:s 16 000 vårdhem. Klyschor som att musik är själens medicin och det för fram det bästa hos människan har sällan blivit så vackert besannade.

“Short term 12” (2013) kretsar kring Grace och hennes pojkvän som båda arbetar som skötare på ett korttidsboende för ungdomar som kommer från destruktiva hemmiljöer. Faciliteten är ett slags mellanboende innan Socialen tar över. Jämfört med många andra filmer som berör socialt arbete och socionomer så jobbar skötarna på Short term 12 med att skapa relationer med ungdomarna, istället för att bara dyka upp och ge ett direkt och aggressivt beslut till fortsatt behandling eller omhändertagande. De har en mer verklighetstrogen terapeutisk taktik som bygger på förtroende och igenkänning. Autenciteten förstärks ytterligare av att filmens regissör och manusförfattare Destin Cretton själv har arbetat på ett boende likt det i filmen. Detaljerna är omedelbara och förstahandserfarenheten präglar filmens genuina känsla. Flera av skötarna har ett svår förflutet själva vilket gör det både lättare att ta sig an uppgiften och svårare för att det tragiska ligger så nära. Cretton och de suveräna skådespelarna förmedlar inte bara utmaningen att ta hand om övergivna barn med beteendeproblem, utan hur varje barn får just den behandling som just den behöver. Det är rörande att se.

short term 12.jpg

Två karikatyrer

Svenska skildringar av socialtjänsten är svåra att spåra. I “Isdraken” (2012) omhändertas 11-åriga Mik från sitt minst sagt olämpliga boende med en pappa som alkoholiserad rockstjärna och en bror på ungdomsanstalt. Paret som ska omplacera Mik säger sig komma från “socialnämnden” och ska omplacera honom i ett “fosterhem” och sätter honom ensam på en buss upp till Norrland och hans faster som en tillfällig lösning. De klappar honom på huvudet och säger “det ska nog gå bra”. När tiden kommer för att besöka och placeras i familjehemmet ute på landet sätts Mik direkt in i en situation med en patetiskt olämplig familj där det inte finns tillstymmelse till pedagogik och igenkänning från manusförfattarens sida. De två socialarbetarna må vara dragna till en ironisk spets, men de får ändå representera filmsocionomer inom barnavårdsärenden som ofta utmålas som barntjuvar.

isdraken.jpg

En betydligt mer medvetet skruvad socialarbetare hittas i Wes Andersons (även “The Grand Budapest hotel”) film “Moonrise kingdom” (2012). Den alltid briljanta skådespelaren Tilda Swintons karaktär har inte ens ett namn utan kallar sig kort och gott för “Social services”. Hon får i uppdrag att försöka ta hand om pojken Sam som dels har rymt från sin scoutpatrull och som dessutom inte är välkommen tillbaka till sina fosterföräldrar, som anser att han är emotionellt störd. När hon blir kontaktad av scoutledaren och polisen rekommenderar hon både en inledande psykisk utvärdering, ungdomsvårdsanstalt och eventuell elchocksbehandling inom loppet av några sekunder. Hon är stram, draperad i en blå kostym och ser mer ut som en polisiär superhjälte som ska röva bort barnet snarare än att ge tillsyn. Swinton är med i tre kortare scener, men oerhört magnetisk och minnesvärd.

Tilda Moonrise.jpg

Ett viktigt historiskt dokument
Från slutet av 1800-talet till 1970 genomfördes en massdeportering av cirka 130 000 barn från England, Skottland, Wales och Nordirland till bland annat Australien. “Oranges and sunshine” (2011) är den sanna historien om den brittiska socialarbetaren Margaret Humphreys (Emily Watson) som avslöjade skandalen. Jim Loach (son till mästerregissören Ken) har porträtterat ett ämne av stor socialvetenskaplig betydelse. När Margaret får tillgång till åtskilliga personregister tar hon sig i flera omgångar till Australien för att intervjua ”föräldralösa” vuxna, där de mest inhumana berättelserna avlöser varandra. Många av barnen hade separerats från sina föräldrar som ansågs olämpliga att ta hand om dem. Barnen fick sedan leva i lögnen att deras föräldrar var döda och föräldrarna i sin tur att barnen omhändertagits av bättre familjer. Barnen lurades att de skulle skickas till landet med ”apelsiner och solsken”, men användes istället som slavarbetare under ledning av ett kristet samfund. Barnen utsattes för både fysiska och sexuella övergrepp och en förnedring som kan liknas vid koncentrationslägren under Förintelsen. Som yrkeskvinna är Margaret i “Oranges and sunshine” idealisten med stort hjärta som på eget initiativ och genom sin chefs godkännande får uppdraget att under två år sköta en utredning med hjälp av projektstöd och fonder. Hon gör det av principskäl och egen fri vilja. Kanske kan dedikationen vara en positiv boost för ett medmänskligt kall och omhändertagande som många inom en socialarbetande yrkeskår drivs av.
“Oranges and sunshine” är lite väl byråkratisk och stel på sina ställen och kunde fokusera mer på de drabbade än på Margaret själv, men är samtidigt ett betydande dokument som sätter fingret på en dold systematisk katastrof. Margaret Humphreys fortsätter än idag att kämpa för offren och återföreningar med sina föräldrar.

oranges and sunshine.jpg

För barnens bästa?
“Beasts of the southern wild” (2012) är en av de bästa “ur ett barns perspektiv”-filmerna de senaste åren. Den är också ett starkt socialvetenskapligt bevis på hur ett omhändertagande kanske inte alltid är det bästa för ett barns välbefinnande. 9-åriga Hushpuppy och hennes pappa lever i ett katastrofhärjat område som hotas av översvämning. När de upptäckts förflyttas de med våld till ett säkrare, men mer sterilt och trångt boende, en slags childcare och, för Hushpuppy, skrämmande skolvärld där regler och restriktioner inte passar hennes invanda och fristående liv. Den erbjudna hjälpen blir snarare oönskad, tvångsmässig och kaotisk. Här blir det sociala ansvaret från samhället dubbelbottnat. Filmen ställer frågor som rör etik inom socialt arbete som självbestämmanderätt, egenmäktighet med barn och att leva under “rätt” förutsättningar. “Beasts of the southern wild” är definitivt kontroversiell i dessa avseenden.

beasts of the 2.jpg

Dokumentären “Tough love” (2014) tar en sällsynt titt på det amerikanska välfärdssystemet och alla olika instanser man som förälder måste gå igenom när det kommer till omhändertagande av barn. Vi får följa två föräldrars kamp om att få vårdnaden tillbaka efter år av missbruk. Genom intimt filmade scener får vi dels en bild av den komplexa och förbluffande byråkratin i USA:s familjedomstolar, och dels de hinder som föräldrar måste överstiga för att samla ihop sina familjer igen. “Tough love” är en klarsynt och opartisk dokumentär som tvingar oss att tänka efter kring vad som är ett bra föräldraskap. Samtidigt är det ett oklanderligt porträtt av ett ofullkomligt system som försöker göra det rätta, men som tyvärr inte alltid lyckas.

TOUGH_LOVE_3.jpg

Filmsocionomen 2017
Karikatyrer, rörande dokumentärer om eldsjälar och ett havererande rättssystem. Det är väl ungefär så det går att sammanfatta den filmiska socialarbetaren av idag. Det finns hjältar och bovar, idealister, torra paragrafryttare och kämpar. Vad som aldrig slår fel är ändå en slags förståelse för en levnadssituation, en empatisk förmåga och vilja att ställa saker tillrätta, vara en medmänniska. Hur pedagogisk och välgenomtänkt strategin är i slutändan kan det råda väldigt delade meningar om. Fallen är lika olika som människorna i dem. Den här gången är flera av filmerna dokumentärer. Vid tiden för den förra artikeln var siktet inställt på spelfilm, men faktum är att det knappt fanns några dokumentärer alls som tog tag i socialt arbete på allvar. Kanske har tiderna blivit kallare de senare åren och behovet av att berätta historier utifrån ett socialperspektiv ännu större. Omhändertagande av barn är temat i de flesta filmerna och det går väl att spekulera i att barns utsatthet lämpar sig bäst som filmstoff. Klart är i alla fall att socionomer och det sociala arbetet i samhället aldrig kommer sluta fascinera och fånga en publiks intresse.

 

Fredrik Söderlund

 


Kroppen, missbruk, skev lagstiftning och healing. I 20 år har den norska regissören Margreth Olin utmanat, upprört och undersökt. Senaste dokumentären Barndom är en stillsam och poetisk film om barn på ett dagis under ett år.

Margreth Olin var 19 när hon insåg att filmen skulle bli hennes uttrycksform. Efter tre veckor på filmskolan i Volda byttes författardrömmen mot att berätta med en kamera istället för en penna. Hon ville skildra bilder som skrämde henne, utmana istället för att iaktta. Det är lockande att kalla henne Norges svar på både Stefan Jarl och Frederick Wiseman, en vass kritiker i socialrealismens fåra. Det finns en, måhända kontrastrik, men personlig ton av hoppfull hopplöshet i hennes filmer. Samtidigt använder hon sig ofta av ett fly on the wall-perspektiv á la Wiseman. Flera filmer låter händelser ske utan märkbart ingripande, inte minst påtagligt i hennes vackra och nästan impressionistiska Barndom (2017) som hade svensk premiär i november.

Ungdomen och utanförskapet
Utanförskap går som en röd tråd i Olins filmskapande. Hon skildrar de som definieras utifrån ett åsidosatt sammanhang eller en utsatt grupp. Det är närgångna åskådningar som bygger på en kärlek till både människorna och deras omgivning.
De som porträtteras i hennes filmer är oftast barn och ungdomar. Både i Ungdommens råskap (Raw youth, 2004), Lullaby (2006), Dom andra (De andre, 2012) och Barndom hittar vi den unga generationen i fokus. Det kan röra sig om de utanför marginalen, de som bara lever på hoppet, mänskliga rättigheter och de som hamnat snett på grund av en skev politik. Ungdommens råskap är ett formalistiskt undantag och gjord efter Lars von Triers nio olika regler i hans andra manifest Dogumentary, där bland annat “Filtering, creative lighting and/or optical effects are strictly forbidden” ingick. Genom att närma sig ungdomarnas vardag utifrån specifika förhållningssätt kommer Olin oerhört nära. Genom att spendera lång tid och ha tålamod med sina objekt skapar hon ofta genomborrande scener. Just det sista har blivit ett signum hos regissören.

Under 2009 införde norska regeringen flera åtgärder för att begränsa invandringen. En av åtgärderna var att ge tillfälliga asylsökande tillfälligt uppehållstillstånd, vilket innebar att de måste återlämnas till sitt ursprungsland när de fyller 18 år. I Dom andra får vi bland annat följa Goli från Kurdistan och bröderna Hassan och Husein från Afghanistan. Hussein blev fysiskt lam av rädsla när bröderna nekades i Norge. Resultatet av en ful reform gör att ungdomarna långsamt tappar tron och förlorar därmed förmågan att ta hand om sig själva. Det är hjärtslitande att bevittna. Filmen handlar mycket om meningen med hoppfullhet, vad hopp egentligen innebär och när hoppet överger människan. Filmen är både närgående, provocerande och gripande. Den centrala frågeställningen blir vad som händer när vi bryter mot etiska principer.

En ängel i trasor
Margreth Olin satt sig själv på den internationella kartan i och med det tragiska dramat Engelen (2009), en film som kan kategoriseras som en norsk spelfilmsvariant av Ett anständigt liv (1979), fast med kvinnor i huvudrollerna. Maria Bonnevie, i sin kanske starkaste filmroll, spelar den missbrukande och kämpande mamman Lea. Handlingen pendlar mellan nutid och hennes uppväxt där hennes söndertrasade liv ledde fram till där hon befinner sig idag. Gunilla Röör och Börje Ahlstedt återfinns också i viktiga roller. Historien bakom filmen är lika fascinerande och gripande som filmen i sig.

Bonnevie och Olin spenderade lång tid tillsammans innan filminspelningen började för att veta att de kunde löpa linan ut och göra filmen så trovärdig som möjlig. Projektet startade som en dokumentär, där Olin följde och filmade en heroinberoende flickas vardag under två år. Flickan blev tvångsinlagd, men lyckades inte bli drogfri förrän flera år senare. Olin tog beslutet att lägga ner dokumentären för att skydda kvinnans integritet och skrev istället ett manus kring hennes familjehistoria som resulterade i Engelen.

När det blev klart att Bonnevie skulle göra rollen som Lea lärde hon sig att ta egna sprutor och mötte vänner till Olin som kände till miljön. Hon la in sig själv på Arken, ett rehabiliteringscenter för drogmissbrukare, där hon deltog i gruppterapi tillsammans med de drabbade kvinnorna och fick ta del av deras erkännanden, vilka de var och all den oro som de burit på hela livet.

Engelen blev en stor kritikerframgång och Norges Oscarsbidrag. Olin reste runt med filmen och föreläste för både skyddskonsulenter, norska samarbetsmyndigheten NAV och socialkontor över hela landet. Olin har berättat om filmens slagkraft:
“Vi upplevde ett enormt tryck från ungdomar som har vuxit upp och kämpat i utsatta hem. Flera personer kontaktade mig och menade att filmen betydde väldigt mycket för dem. Jag får fortfarande förfrågningar från personer som vill att jag ska berätta deras historier tack vare Engelen”.

Healing från Snåsa
Olins dokumentär Mannen från Snåsa (2016) handlar om healern Joralf Gjerstad som har tagit emot tiotusentals människor under 67 år. De kommer till honom på grund av ångest, kroniska sjukdomar, smärta eller sorg. Han slutade att ta sig an besökare 2009, men gjorde undantag för ett antal slumpmässigt utvalda personer för filmens skull. När han lägger sina “healing hands” på människorna blir de varma och känner att åkommorna försvinner.

Olin hade en tanke om att Jorulf skulle kunna vara ett alternativ till olika andra behandlingsformer i samhället, att mycket handlar om ett bra möte. Något som skulle kunna överföras till exempelvis sjukvårdare och patient, lärare och elev, vårdare och missbrukare, pedagog och barn.  Långt ifrån alla blir “botade” och det är väl i det perspektivet som Olins film brister en aning, i den lite för vinklade och okritiska hållningen. Samtidigt har Jorulf en förmåga att sätta igång livskraften hos många som tar tag i sin livssituation. Han menar att han inte är garanti för välbefinnande, utan mer som ett komplement till läkarvetenskapen. Inspelningen av Snåsa blev ironiskt nog den svåraste perioden i Olins liv på ett personligt plan. I slutskedet av klippningen fick hon plötsligt ett samtal att hennes man fått en allvarlig stroke. I anslutning till detta reflekterar Olin i slutet av filmen att hon inte orkar skildra mer mänskligt lidande, med tanke på det som hände henne själv. Regissörens nästa film blev Barndom, en helt annan typ av film i både ton och ämne.

Ett år av fri lek
Margreth Olins senaste film Barndom är en observerande och finstilt dokumentär om barn mellan 1 och 7 och deras liv under ett år på en förskola i Norge. Handlingen kretsar helt och hållet kring barnens fria lek och hur de interagerar med både varandra, lärarna, naturen och hur de använder sig av sin omgivning. “Filmen är en bra utgångspunkt för att diskutera lekens funktion i barnets liv, om vänskap mellan barn, om en trygg koppling, förtroendet och relationen mellan vuxna och barn och barnets hemliga lek som de vuxna inte alltid förstår”, menar regissören.

Fokus ligger på 6-åringarna, det vill säga det år som kallas barns kungsår som är det viktigaste i uppväxten. Barnen är ofta djupt inne i sin självinitierade och oförstörbara lek. De går in och ut ur roller, lyssnar på varandra och vi får se en rik och djup vänskap. Olin gav aldrig barnen direktiv. Hela syftet var att iaktta när leken har sin gång utan påverkan. Hon bröt aldrig in och “störde” scener. Filmens nyckeln var att lita på det som händer så att barnen nästan glömmer bort att filmteamet är där.

Barndom har skapat en debatt om förskolans innehåll och barns första år i skolmiljö med tanke på det ökade fokuset på prestation och tävling i skolan.  Ålder för skolstart har gått ner, fokus på allt yngre barn som förvärvar akademisk kunskap. “Jag är rädd för att vi som samhälle går miste om barnens olika personligheter eftersom vi inte ser vilka olika begåvningar olika barn har”, menar Olin.

Räds aldrig det privata
Margreth Olins filmer har alltid varit rättframma, obevekliga och ofta fyllda med en stark ihållande humanism. Hon har blandat genrer inom dokumentärens riktlinjer och hennes två spelfilmer är även dem starka sociala kommentarer, med den lilla människan fast i ett för svårhanterbart sammanhang. Genombrottet Kroppen min (2002) är mer av en avslöjande essäfilm och Onkel Reidar (1998), om Olins farbror med Downs syndrom, drivs av huvudpersonens berättarröst. Olin är aldrig rädd för det privata och lyckas undvika det sentimentala.  men det som berättas måste vara både relevant och allmängiltigt. Genom att våga gå så nära som möjligt i sin subjektivitet blir resultatet ärligare. För tillfället producerar hon en film med titeln Fengslet og forlatt (Fängslad och övergiven) där dokumentärfilmaren Katja Høgset är regissör. Handlingen kretsar kring förhållandena för de mest psykiskt sjuka och farliga internerna i norska fängelser. Vissa av de intagna sitter inne i 3-5 år i full isolering. Allt talar för att filmen kommer bli ännu ett inträngande och särpräglat kapitel taget under Margreth Olins vingar.

Norsk film 2017?
De senaste åren har den norska filmen rönt framgångar på både världens filmfestivaler och via drömfabriken i Hollywood. På dokumentärsidan  ingenstans att dölja av Zaradasht Ahmeds Nowhere to hide vann IDFA förra året, en viktig film. Pål Salahadin Refsdal Dugma:The Button (2016) som följer en grupp självmordsbombare i Syrien, har skapat stora internationellt rubriker och vann pris på Hot Docs förra året. Aslaug Holms Bröder (2015) vann huvudpriset på samma festival. Norska dokumentärer har vunnit mer internationell mark de senaste åren samtidigt som många dokumentärer går bra på bio. En av de mest lovande regissörerna och manusförfattaren just nu är Iram Haq. Hans Hva vil folk si (What will people say, 2017) om pakistanska tonåringen Nisha som blir hemskickad till från England efter att hon blivit påkommen med en pojke i sängen och hennes försök att följa och leva efter sina föräldrars ibland absurda förväntningar.

Flera norska regissörer har startat karriärer i Hollywood de senaste åren. Både Joachim Rønning och Espen Sandberg som gjort den senaste Pirates of the Caribbean-filmen, Roar Uthaug som står bakom nya Tomb raider och Morten Tyldum som blev Oscarsnominerad för bästa regissör för The Imitation Game (2014) har tillsammans skapat ett litet Norge-brödraskap innanför drömfabrikens väggar.
Den mest lysande fixstjärnan och kritikerdarlingen är dock Joachim Trier (Oslo, 31 augusti, 2011). Hans senaste film Thelma (2017) är Norges Oscarskandidat.

Fredrik Söderlund, frilansskribent och filmvetare.


Förra året kom Whiplash om den sadistiska musikläraren Fletcher. Under 2016 har den emotsedda Miles Davis-filmen Miles ahead premiär. Men hur har egentligen filmhistorien sett på jazzen? Filmskribenten Fredrik Söderlund har letat upp några av de mest klassiska skildringarna.

Jazz Singer

Det tidigaste exemplet på en film som använde jazzen som berättarram är The Jazz Singer (1927). Den var också den första filmen som innehöll vokala musiknummer i vad som i princip var en stumfilm. The Jazz singer fick två nyinspelningar och tillsammans med dem har det kommit många jazzfilmer genom åren.
”My life is music. My love is music. And it’s 24 hours a day”. Citatet är från Dale Turner i ’Round midnight (1986), där han spelas briljant av the king of cool Dexter Gordon. Kommentaren skulle kunna sammanfatta hur jazzmusikern porträtteras på film. Som den som bara lever för en sak och i princip är blind för allt runt omkring det som utspelas utanför scenen. Just ’Round midnight är på sätt och vis en av jazzfilmens grundpelare. Det är både en kärleksfull pastisch och en gripande hyllning där en legend spelar huvudrollen och där det magiska soundtracket är signerat Herbie Hancock. Det finns något mer bakom den tragiska historien om en man som sakta går mot sitt eget midnattsmörker. Den lyckas ta sig in i musikens hjärta genom melankolin och att använda ett instrument för att säga det som inte kan artikuleras i ord. Filmen är inspirerad och dedikerad till Bud Powell och Lester Young.

Young-Man-with-a-Horn-doris-day-5171756-1280-960.jpg
Kirk Douglas spelar Rick Martin i den underhållande Young man with a horn (1950) som tematiskt har många likheter med ’Round midnight. Jazzundret Rick drömde om att bli jazztrumpetare ända sedan han sett instrumentet i ett skyltfönster som ett ensamt barn. Filmen är en uppdiktad historia om en man som kämpar för att leva ett normalt liv utanför sin kreativa vision och bångstyrighet, men är ändå löst baserad på Bix Beiderbecke-romanen skriven av Dorothy Baker. Detta Michael Curtiz (Casablanca)-regisserade drama är som gjort för både jazzälskare och de som aldrig har haft någon relation till genren. De virtuosa solona och spelglädjen drar dig tillbaka till en tid där bebopen stod högt i kurs. Douglas spelar Martin med en intensiv glöd. Som en man där instrumentet är hans högsta prioritet, men där charmen lyser igenom. Trots att spelandet dubbades av Harry James så känns varje musikscen autentisk.
En liknande dedikation till konsten hittar vi i Paris blues (1961). Här är Ram (Paul Newman på trumpet) och Eddie (Sidney Pointier på piano) beatnick-radarparet som swingar loss rejält i Paris i slutet av 50-talet. Handlingen är banal och baseras på de två musikernas kärlekshistorier, men med tanke på att Duke Ellington är både filmens pianist, kompositör och bandledare så är den ett stycke klassisk jazzfilm. Höjdpunkten är när Louis Armstrong är på besök i stan och jammar loss så lokalen ångar och euforin sprudlar.

mo-better-blues
Spike Lees fjärde film Mo’ better blues (1990) fokuserar på den självupptagna trumpetaren Bleek och hans turer kring kärleken, sitt band och hans misslyckade barndomsvän tillika bokare Giant (Spike Lee själv). New York-miljöerna och interiörerna är ofta filmade i vackra blodröda nyanser. Kanske som en symbolik för Bleeks trassliga kärleksliv och det eldiga temperamentet i musiken. John Coltranes A love supreme har en bärande roll och figurerar lite överallt. Både som en stor träpannå på Bleeks vägg och som ackompanjemang i filmens nyckelscen. Mo’ better blues är relativt harmlös och inte rör upp några större känslostormar, men samtliga musikscener på jazzklubben, spelade av The Branford Marsalis band, lyckas hitta en fantastisk tonträff i dubbel bemärkelse.

Biografierna
Apropå den aktuella och biografiska filmen om Miles Davis så har det även kommit många så kallade biopics där Ray (2004) kanske är den mest kända.
Clint Eastwood är själv ett stort jazz-fan så det känns inte som någon slump att han satte sig i regissörsstolen och skildrade en av genrens viktigaste legendarer. I Bird (1988) avbildas Charlie Parker som det geni han var och som det geni som alla runt omkring uppfattade honom. Den alltid imponerande Forest Whitaker kämpar stenhårt för att göra honom så mänsklig som möjligt. En hel del fokus ligger också på de mörka drogdemonerna som till sist tog livet av saxofonisten vid 34 års ålder. Längden på 2,5 timmar är i maffigaste laget och en hel del hade kunnat skalas bort, men om du plockar russinen ur kakan är det ett välkomponerat porträtt.

THE GLENN MILLER STORY poster.jpg

I The Glenn Miller story (1954), som också går under titeln Moonlight serenade, spelar James Stewart Miller och hur han går från att vara en vanlig trombonist till att bli en av jazzhistoriens mest framgångsrika orkesterledare. Eftersom filmen blev en stor succé så gjorde filmbolaget Universal ännu en biografi-filmen The Benny Goodman Story två år senare.

Den halvlyckade Billie Holiday-filmatiseringen Lady sings the blues (1972) brister i både trovärdighet och fakta, men Diana Ross spelar ut ett imponerande register trots att hon inte riktigt fångar den magnetism som en av jazzens viktigaste sångerskor hade. Filmen blir snarare ett skildrande av en tragisk kärlekshistoria med Holidays liv som fond. Den lämnar dessutom ute hennes viktiga samarbeten med artister som Benny Goodman, Lester Young och Duke Ellington. En inte helt lyckad filmatisering som ändå nominerades till fem Oscars.

lady sings the blues.jpg

Tre dokumentärer

Det har gjorts många bra jazzdokumentärer och tre av dem som är värda att lyfta fram lite extra är konsertfilmen Jazz on a summer’s day (1959), Thelonious Monk: Straight, no chaser (1989) och Chet Baker-dokumentären Let’s get lost (1988).

Jazz on a summer’s day är ett fantastiskt dokument från Newport-festivalen 1958. Den blandar framträdanden med bilder av den kringliggande miljön och publiken. Artister som Anita O’Day, Louis Armstrong, Dinah Washington och Gerry Mulligan gör både improvisationsnummer och standards. Regissören Bernt Stern låter sin kamera glida runt medan artisterna levererar på toppen av sin kapacitet. Filmen räknas fortfarande som en av de mest inflytelserika musikdokumentärerna någonsin.
Den suveräna och prisbelönta Let’s get lost har en mörk och sorgsen inramning. Den fångar helt enkelt Bakers egna musikaliskt vemodiga klang. Filmen går varsamt igenom karriären och blandar dåtid och nutid på ett lysande sätt där mycket av den magiska tragedin ligger i att filmen släpptes samma år som Baker gick bort.

Att Thelonious Monk var bipolär är inte någon hemlighet. Dokumentären om honom skildrar bland annat hur pianisten, likt många andra jazzmusiker, kom från bluesen och gospeln och hur han vågade slänga in avantgardistiska inslag i bebopen. Men ju längre filmen går blir det också påtagligt hur Monks depressioner och drogerna kom att påverka hans lynne och hur han till sist knappt var nåbar.

Monk

Extranumret
Uppblåsta egon, kompromisslösa innovatörer och självförbrännande konstnärer. Så kan många av jazzmusikerna sammanfattas när det kommer till filmvärldens version. Och när det gäller många av karaktärerna stämmer de nog ganska bra överens med verkligheten. Ett trasigt inre överskuggar den utåt sätt sociala ytan. De lever för musiken och inte så mycket mer. Känslor som är svåra att utrycka i ord kommer ut i toner och ackord. Det är lättare att gömma och glömma sitt privatliv bakom ett piano, en trumpet, en saxofon eller en trombon. Och det lämpar sig givetvis perfekt för att göra film på – det plågsamt präglade geniet som vägrar rätta sig efter ett led och som i mångt och mycket lever som känslomässiga eremit.

Fredrik Söderlund


När vinet flödar på bioduken är det både soliga vyer, grundlig historik och vinet som statussymbol som är innehållet. Det lämpar sig såklart utmärkt att filma svajande vinrankor och vackra slott. Filmskribenten Fredrik Söderlund har därför valt ut tio välsmakande vin-filmer som kan lysa upp vintermörkret.

Bottle shock.jpg

”Gyllene druvor från Montelena” (Bottle shock, 2008)
I mitten av 70-talet ansågs viner från Napa Valley i Kalifornien som ett skämt av konnässörer. Det här är den sanna historien om hur regionen fick sin säkra plats i vinböckerna efter ett blindtest där deras vin otroligt nog vinner en blindsmakning mot ett franskt Chardonnay. Tävlingen anordnas av den snobbiga britten Steven (en som alltid underbar Alan Rickman) som försöker promota sin vinshop som går på knäna i Paris. Det här är en charmig komedi om när en smakfull David tar sig an vinjättens Goliat.

mondovino1-jpg.jpg

”Mondovino” (2004)
Sommerliern och ”Mondovinos” regissör Jonathan Nossiter driver teorin om att de största vinproducenterna tillsammans med de mest inflytelserika kritikerna och de självutnämnda experterna matar oss med vad som är bra vin utan att vi egentligen ifrågasätter det. Som en sorts treenighet. Att de styr vad konsumenterna ska tycka. Det som är intressant är att alla personer i vinkedjan får säga sitt. Nossiter tar också upp att vinindustrin genomgår en globalisering där stora företag tar över familjeägda vingårdar som tidigare gått i arv. Men filmen är inte bara intressant konspiratorisk och en intelligent verklighetsredogörelse, utan här finns också en stor skopa humor. Bland annat när regissören driver med vinskribenter och när den viktiga mogulen Roberto Mondavi (därav titeln) intervjuas.
Filmen fick en uppföljare (”Natural resistance”, 2014), där Nossiter återvänder tio år senare och intervjuar fyra stycken vinodlare i Italien om hur vinbranschen i Europa har utvecklats sedan första filmen.
a good year.jpg

”Ett bra år” (A good year, 2006)
Bankiren och börshajen Max (Russell Crowe) har inte haft någon kontakt med sin morbror på flera år, men ärver plötsligt hans vingård. Väl där vill han inget annat än att sälja den, men minnena, nostalgin och stans vackraste kvinna får honom på andra tankar. Här är Crowe inte macho och bufflig utan på sitt mest tokiga och sentimentala humör. Filmen är knappast något mästerverk, men småsöt på ett harmlöst sätt. Ett vackert och varmt foto kompenserar en del. Inspelad i Vaucluse i Provence.

Blood into wine.jpg

”Blood into wine” (2010)
”90 procent of winemaking is labour”. Det insiktsfulla citatet är från Maynard James Keenan som den här dokumentären kretsar kring. Han är mest känd som rocksångare i det miljonsäljande bandet Tool, men har alltid haft det stora vinintresset som en kontrasterande passion. Vinet finns i blodet. Flera släktingar har producerat vin i Italien under en lång tid. Blood into wine är både komisk och rörande. Framför allt vid ett tillfälle när den ansedda kritikern James Suckling blir alldeles till sig av vinet som Keenan döpt efter sin mor Judith.

Sideways2.jpg
Sideways (2004)
I mitt tycke den bästa vinfilmen som har gjorts. En intelligent och bitterljuv komedi om den misslyckade författaren Miles och skådespelar-föredettingen Jack. Medelålderskrisen tar dem ner till vindistrikten i Kalifornien. Två kvinnor kommer in i deras liv och huvudkvartetten är en fröjd att se. Men det finns en frustration inom Miles som måste ut. I en scen talar han innerligt om hur mycket han älskar en särskild pinot noir-druva. Några scener senare fräser han ur sig en kommentar som ”I’m not drinking any fucking Merlot”.

santa vittoria 2.jpgSanta Vittorias hemlighet (1969)
Mussolini och fascistregimen har precis fallit och den lilla staden Santa Vittoria firar att de är fria från förtrycket. Efter ett tag får de reda på att tyskarna kommer för att beslagta de miljontals vinflaskor som de har producerat under åren. Suputen Bombolini (Anthony Quinn) blir vald till ny borgmästare och får snilleblixten att de ska gömma vinet i en grotta. Kaptenen von Prum och Bombolini kommer på en väldigt underhållande kollisionskurs. Scenerna när invånarna varsamt fraktar vinet för hand mellan varandra i en kedja är prov på bländande regi och taktkänsla. Filmen spelades egentligen in utanför Rom och har en släng av den varma exotismen i Zorba (1964).

vintner's luck.jpg

”The Vintner’s luck” (2009)
Filmen utspelar sin i 1800-talets Frankrike där den unga vinodlaren Sobran har tröttnat på att odla för en gård som inte producerar bra vin. Han beslutar sig för att skapa det perfekta vinet. En natt besöks han av ängeln Xas som han ingår ett avtal med. De ses en specifik natt en gång per år för att diskutera hur odlandet ska fortsätta. Sobrans odlande stöter hela tiden på diverse motgångar. Bland annat så blir hans fru gruvlig svartsjuk på hans nya bekantskap baronessan Aurora de Valday (bra spelad av Vera Farmiga). Det hela låter skruvat, men är en finurlig genremix som bokstavligt talat rör sig mellan himmel och jord.

Red obsession.jpg

Red obsession (2013)
Vad händer egentligen när Bordeaux-vin blir dyrare än guld och vinproducenten Lafite-Rothschild blir guldtackan som alla är ute efter? Det försöker den här underhållande dokumentären att svara på. I och med Kinas ekonomiboost de senaste åren blir vinet mer av en handelsvara där politik och historia spelar den största rollen. Det är mycket ofrånkomligt hyllande av de klassiska årgångarna 1982 och 2009, men mitt i allt förvandlas ett grundläggande välbehag och smaksensation till en fråga om tom prestige och status. Red obsession är en högintressant tidsmarkör.

You will be my son.jpg

”You will be my son” (2011)
Lorden och patriarken Paul de Marseille äger ett stort och anrik Bordeaux-slott i denna franska melodram. Hans son Martin har aldrig fått den naturliga och faderliga uppmärksamheten som han velat. När det är dags för någon yngre att ta över gården diagnostiseras den tilltänkta chefen på vingården med cancer. I hans ställe kommer istället den karismatiska sonen Philippe som vinner Pauls gunst. Martin får därför kämpa för att vinna sin fars förtroende. En gripande och vacker familjeskildring.
Somm.jpg

”Somm” (2012)
”Somm” är en dokumentär om fyra av världens bästa sommelierer och deras väg fram till att försöka vinna Master Sommelier-slutprovet. Förberedelserna tar flera oerhört krävande månader där momenten och den nästan maniska dedikationen går som en vinröd tråd. Som en extra krydda får vi hela tiden reda på experternas doftassociationer. Det kan vara ”farmors garderob”, ”kattpiss”, ”vått trägolv”, ”mögligt melonskal” och så vidare. Inget du vill dricka, men uppfinningsrikedomen är imponerande.
Regissören Jason Wise har även gjort den strålande dokumentären ”SOMM: ner i flaskan” (2015) som genom tio legendariska flaskor vin berättar om historien, politiken och njutningen av de finaste sorterna vi kan dricka i dagsläget.

Text: Fredrik Söderlund


Det tyska vemodet och de djupa skogarna

Gas, Inkonst, Malmö

Det tyska vemodet och de djupa skogarna

Recenserad av Fredrik Söderlund | GAFFA

Betyg 5 av 6

Wolfgang Voigt är veteran, en technoguru som fortfarande vid 57 års ålder låter oerhört vital och progressiv. Han är en av de mest profilerade och produktiva electronica-akterna i modern tid. I slutet av 90-talet var han med och grundade det numera klassiska skivbolaget Kompakt i Köln. De hade kanske sin bästa period i mitten av 00-talet med samlingar som Pop Ambient och Kompakt Total, men kan fortfarande uppvisa ett så pass patenterat sound att de ständigt känns aktuella. Voigts alias Gas är både hans mest kända och i mina öron bästa projekt. Hans konsert i Malmö kändes redan på förhand som en av årets största. En ”jag var där”-spelning.

Det är för sittande publik i Inkonsts teatersalong med Voigt själv i förgrunden och projiceringar på en gigantisk duk i bakgrunden. Musiken passar alltid bäst sent på kvällen i ett svagt belyst rum. Tematiken är tydlig och Voigt disponerar varje uns av känslan han vill framkalla, både omhuldande och isande vacker och gripande. Musiken varierar i ton och volym, stegras och sänks. Den är både inbjudande och vill hålla dig på halster. I slutändan är den alltid betagande, beslöjande och smått magiskt i sin monotoni som aldrig släpper taget om kropp, själ och huvud.

Voigt skapade ett eget skogsuniversum redan från början. Och det är inte den bildsköna naturen bland träd och bär. Det är den djupa, olycksbådande och igengrodda naturen bland taggiga kvistar och nakna tallar som vi får se projiceras.
Voigt blandar också färger och temperament. Varje omslag sedan debuten 1996 har sin egen kulör, sin egen tagning på hur musiken subtilt förändras genom åren. 2000 kom mästerverket Pop och sedan blev det tyst i 17 år innan Narkopop dök upp förra året från ingenstans. Den bar frukt och för några månader sedan släpptes även Rausch. De flesta av kvällens spår är tagna från just Narkopop, ett majestätiskt alster där ambienta ljudlandskap möter analoga lager av pulserande beats och orkestrala melodier.

Gas musik har alltid haft något dovt, suggestivt och släpigt över sig. Den hypnotiska effekten gör också att du ibland är nära att vaggas in i ett sömnstadie. Tendensen finns absolut, men när det gäller Gas musik så är det snarare en förtjänst än någon negativt. Du försätts i ett tillstånd på gränsen mellan dröm och vakenhet. Effekten är häpnadsväckande effektiv och jag lämnar konserten både sömndrucken och känslomässigt klarvaken.


Christian Gabels 1900 är ett postmodernt mästarprov

1900, Inkonst, Malmö

Christian Gabels 1900 är ett postmodernt mästarprov

Recenserad av Fredrik Söderlund | GAFFA


Betyg: 5 av 6

Christian Gabel är väldigt långt ifrån “trummisen i Bob Hund” idag. Hans projekt 1900 är ett hjärtebarn som på sätt och vis är en antites till de skånsk-stockholmska hundarna. Det må vara lekfullt, lite avigt och experimentellt, men musiken och den estetiska grundidén är ändå mil från “moderbandet”. Sprakiga samlingar och gammalt radiobrus. En klangvärld som innefattar det vackraste av både blås och bläck. En inramning som blandar nostalgi med framåtsträvande. De gigantiska projektionerna bakom bandet går i svartvitt. Det kan vara en störtande zeppelinare, en stor ansamling människor från en svunnen tid som tittar rakt mot publiken eller en dockkropp vars huvud är kritvit pulserande rök. Oerhört effektfullt och resultatet minner om en surrealistisk bildvärld från 20- och 30-talet.

Det som på skivorna 1900 (2009) och Tekno (2016) oftast går i ett lunkande tempo med en dammig och postmodern produktion sadlar på scen ofta om i något stökigare och mer dynamiskt. Vid något tillfälle så sparrar samarbetspartnern Ossler med sin taggiga gitarr och ibland låter bandet som en slags postrock med bordsskick, en mer sofistikerad version av Mogwai-falangen. Leksakspiano, vanligt piano, xylofoner, tvärflöjt, speldosor, stråkar, jazz, blues. Allt sammantaget så smälter det ihop till en filmisk popmusik med lika enkla som intelligenta melodier. 1900 är ett unikt koncept, kärnfullt, vackert, udda och unikt. Allt utan att det känns ansträngt eller pretentiöst. Imponerande.

I de sista numren dyker fyra identiskt klädda gubbar fram med blåsinstrument och fyller i och förgyller det som redan är guld. Där någonstans sluts cirkeln. Det äldre gardet med sin kliniska expertis och ett band som svänger mellan minst fyra olika genrer på ett briljant och unikt sätt. Vilka var nu Bob Hund?