Beth-Hart-and-Joe-Bonamassa-Black-Coffee-1-1200x1200.jpg

Artist: Beth Hart & Joe Bonamassa
Album: Black coffee
Bolag: Ada/Warner
Betyg: 3
Genre: Bluesrock

Beth Hart tar i från hjärtat och tårna, Joe Bonamassa glider loss så fingrarna blöder. Hårdrocksproducenten Kevin Shirley slår in det här fläskiga bluerock-paketet med tonvis av pålägg. Det hörs tydligt att Shirley har jobbat med både Led Zeppelin och Black Crowes en gång i tiden. Ambitionen att återuppliva ett liknande samspel som det mellan legendarerna Jimmy Page och Robert Plant är påtaglig. “Black coffee” är fylld av covers från både Etta James, Edgar Winter, Howlin’ Wolf och Lucinda Williams med en tung gospelgrund. Groove är en vansinnigt slitet ord, men måste grävas fram igen för att lättast beskriva parets tredje studioalbum. Bonamassa blir överflödig ibland, men jag kan ändå tänka mig att Janis Joplin ler i sin himmel när hon hör detta.

Fredrik Söderlund

 

Annonser

mitt_dumma_jag_-_svensk_jazz-42474604-.jpg

Artist: Bo Sundström
Album: Mitt dumma jag – svensk jazz
Bolag: Sony
Betyg: 2
Genre: Jazz

Bo Kaspers Orkester var mysjazzfarbröder redan som 30-åringar. 25-åriga debuten “Söndag i sängen” förkroppsligade albumets titel med perfekt precision. Nu anammar Bo Sundström softjazzen igen med försvenskade versioner av en imponerande låtskatt. Bland annat så klappas My foolish heart, Monicas vals och en oväntad Tom Waits-cover försiktigt medhårs. Sundström gör även Lars Gullins Danny’s dream. Jan Johansson och Gullin blev hånade när de blandade in folkmusik i jazzen och deras musik fick det nedvärderade epitetet fäbodjazz. Idag räknas deras album som några av den svenska musikhistoriens bästa. Sundström gör inte fäbodjazz, men däremot en slags IKEA-jazz – brukbar, lite trist och för strömlinjeformad.

Fredrik Söderlund


Human-Flow-min.jpg

Konstnären Ai Wei Weis senaste film Human Flow handlar om de två senaste årens massinvandring. Humorgruppen Grotesco’s flyktingmusikal-avsnitt på tv. Den italienska filmen Bortom Lampedusa som kammade hem prestigefulla priser förra året. Film- och tv-världen börjar reagera på allvar på en av vår tids största människokriser. Men hur har egentligen filmhistorien porträtterat flykt och immigration genom åren? Filmvetaren Fredrik Söderlund har tagit en närmare titt.

Du gamla du fria
Jan Troells Vilhelm Moberg-filmatiseringar Utvandrarna och Nybyggarna (1971-1972) har blivit själva sinnebilden för migration inom både svensk och utländsk litteratur och film. Det kämpande folket i ett kargt, fattigt och förlamat land som desperat vill söka lyckan i det nya landet Amerika. Men friheten och ett spirande hopp har också hinder. Ett acklimatiserande, ett nytt språk, en ny befolkning och en ofrånkomlig hemlängtan. Troell och Moberg lyckas kapsla in vad som karakteriserar ett flyktingtillstånd, vare sig det är från Småland till Minnesota under 1850-talet eller från Bosnien till Sverige på 1990-talet.

Efter Troell-klassikerna är svenska flyktingskildringar förvånansvärt lätträknade. En av de mest uppmärksammade är Peter Birro och Lukas Moodyssons miniserie och film Det nya landet (2000). Den somaliska pojken Ali och den iranske mannen Massoud ger sig ut på en “upptäcka Sverige och svenskhet-resa” efter att de har blivit hotade om utvisning. Filmen är stundtals gripande och intressant som tidsdokument, men lite väl flängig och övertydlig som slutprodukt. De två dokumentärerna Hoppets hamn (2011) och Shapeshifters (2017) porträtterar båda migration, fast på totalt väsensskilda sätt. I Hoppets hamn förflyttas vi till krigsslutet 1945 och Sveriges vita bussar från Röda korset som hämtade upp 30 000 fångar från koncentrationsläger i Tyskland och Polen. Destinationen är Malmö. Regissören Magnus Gertten har rest runt världen och intervjuat tre överlevande för att höra deras berättelser och det är oerhört gripande. Dokumentären säger lika mycket om medmänsklighet som flyktingpolitik och hur den har trubbats av. Hoppets hamn blir automatiskt en angelägenhet för både unga, politiker och den generation som fortfarande lever med ärren från andra världskriget.

utvandrarna.jpg

Sophie Vukovićs Shapeshifters hade premiär i oktober i år och handlar om hennes familjs resa från forna Jugoslavien till Australien 1989, via Pearl i Kina på 90-talet och hur de till slut hamnar i Sverige 1998.

Vuković har skapat en egensinnigt verk som snarare är en begrundande och självbiografisk essäfilm än en regelrätt dokumentär. Hon tar upp frågeställningar som vidrör tillhörighet, rötter, identitet, invandrarskap och frigörelse. Till sin faders förtret åker Sophie tillbaka till Bosnien vid ett tillfälle för att få känslan av sitt ursprung. Hon var bara fyra månader när familjen emigrerade. Titeln anspelar både på Manga-seriefigurerna som hon har växt upp med och hur hon själv har ändrat form och blivit någon annan.

Det förlovade landet i väst
Två av Donald Trumps mest kontroversiella politiska löften var dels att bygga en stor mur på gränsen mellan USA och Mexiko, och dels att deportera eller fängsla miljontals immigranter utan giltiga papper. I skuggan av detta känns flera av den här artikelns filmer mer aktuella än någonsin. USA har varit målet för åtskilliga flyktingar i allmänhet och kanske från och genom Mexiko i synnerhet. Några av Mexiko/USA-filmerna som sticker ut är den mörka thrillern Sin nombre (2009), familjekrönikan Mi familia (1995) och dokumentären Which way home (2009) följer tonåringen Sayra från Honduras som migrerar till USA med sin far, farbror och den mexikanska gängmedlemmen Casper, som rånar tågmigranter på väg mot USA. Under resan måste Casper bestämma sig för att behålla sin trovärdighet hos sitt gäng eller att ta en annan flyktväg. Mi familia är en fin och ovanligt positiv film i genren som utspelar sig under ett stort tidsspann, tre olika generationer och deras väg över gränsen. Which way home är en otäck och hjärtskärande dokumentär som visar immigration genom ensamkommande barns ögon på en godståg de kallar ”The Beast”.

sin-nombre.jpg

Ytterligare ett stort antal filmer genom historien handlar om resan/flykten till det förlovade landet i väst. Ett av de tidigaste och bästa exemplen är America America (1963) av den legendariska regissören Elia Kazan (Ung rebell) om den unge Stavros och hans flykt till USA från Grekland. Filmen utspelar sig i slutet av 1800-talet och till skillnad från de flesta berättelser om immigranter handlar inte filmen om oron inför att komma till ett nytt land, utan beskriver den långa och svåra processen under flykten. För Stavros är Amerika inte en verklighet utan en fantasi, en bild i reklam och på vykort. Stavros har ingen dröm om att göra någonting när han kommer dit, utan bara att komma fram. Möjligheterna kommer vara möjligheter, oavsett vilka de är.

Ytterligare ett tidigt och poetiskt exempel på flyktingpatos är Vägen norrut (1983) om två syskon som flyr från förföljelse hemma i Guatemala genom Mexiko och vidare till USA, med drömmen om att starta ett nytt liv. Den stora immigrationen från Mexiko till USA pågår konstant, men fram till Gregory Navas banbrytande film hade aldrig invandrare som korsar gränsen till Amerika skildrats på ett så inträngande sätt och med lika stor humanism. Känslan i filmen pendlar mellan socialrealism och drömska partier och är en hjärtskärande historia av hopp och överlevnad.

dogville.jpg

Två av de mest tragiska och näst intill nihilistiska USA-immigrantfilmerna de senaste 20 åren står Lars von Trier för i och med formexperiementen Dancer in the dark (2000) och Dogville (2003) Björks Selma är en fattig tjeckisk gästarbetare på en fabrik i en lite amerikansk stad som försöker  skrapa ihop pengar för att hennes son inte ska drabbas av samma ögonsjukdom som henne. Nicole Kidmans Grace flyr till en amerikansk stad och tas till en början emot av invånarna. Främlingsfientligheten växer sig dock starkare och omvandlas till slut till gränslöst hat. Huvudpersonerna är båda offer för trångsynthet och intolerans. Regissören själv har sagt att filmerna inspirerades av Danmarks flyktingpolitik.

Nyskapande allegorier
Den sydafrikanska regissören Neill Blomkamp har i flera filmer lyckats med konststycket att göra dystopisk science fiction som tar upp flyktingfrågor och främlingsfientligheten där robotar oftast får agera minoriteter. Både kortfilmen Alive in Joburg (2005), District 9 (2009) och Elysium (2013) får symbolisera ett segregerat Apartheid-samhälle och förpassade flyktingar. I Elysium är människor uppdelade i två klasser – de oerhört förmögna som bor på en rymdstation och resten av befolkningen som bor på den överbefolkade och förstörda jorden. Landets minister gör allt för att implementera anti-immigrationslagar i syfte att värna om lyxlivet för Elysiums medborgare. Något som leder till kaos och uppror.
Actiondystopin Children of men (2006) förutsåg en massiv flyktingkris med tio år. I filmen är året är 2027 och världen har förvandlats till en kaotisk plats där kvinnor inte längre kan bli gravida. En före detta aktivist bestämmer sig för att hjälpa en kvinnlig flykting att ta sig till en tillflyktsort vid havet. På vägen drabbas de av självmordsbombare, främlingsfientlighet och en slags hopplöshet inför den kommande undergången. Massmigration var ett stort problem 2005/2006, men ingen kunde väl förutse en den syriska flyktingkrisen, eller att USA:s president skulle föreslå en särskild registrering för muslimer eller Brexit. En av nyhetsbulletinerna lyder: “The Muslim community demands an end to the army’s occupation of mosques”. Kusligt träffande.
District 9.jpg

Det nya sammanhanget
Immigrationsfilmen har många rubriker och ställningstaganden. Sociologisk, politisk, kritisk och kanske framför allt humant. Vad händer med en människa när den kommer till ett annat land, vilka drömmar har den med sig, i vilket psykiskt tillstånd befinner den sig i. Den existentiella känslan av att inte höra hemma och ambivalensen i att komma till något där man förväntas passa in. Ett sammanhang där man förväntas och vill vara lycklig och samtidigt inse att man kanske aldrig kan återvända till sitt ursprung, språk eller traditioner. Man ska dessutom sätta in det i en ny kontext. Tillsammans skapar alla dessa filmer en enhet som både lär, skrämmer, belyser och

Fler filmer med flykt och immigration som tema (i urval):

Resan till hoppet (1990)

Eden is west (2009)

Crossing over (2009)

Babel (2006)

It’s a free world…(2005)
Rädsla urholkar själen (1974)

In this world (2002)

Gudfadern 2 (1974)

Live and become (2005)

Livets tåg (1998)

Terraferma (2011)

Löftet (1996)

The Immigrant (2013)

Sunday God Willing (2001)

Welcome (2009)

Dheepan (2015)

 

Text: Fredrik Söderlund

 


Rothman-IT

I “Vem ska jag tro på” sjunger Di Leva: Jag undrar om nån ser att clowner inte ler. Något som definitivt inte ler åt clowner är filmhistorien. Sällan har väl något som ska sprida glädje fått utstå så mycket spä och skräckinjagande panik som clowner på vita duken.

I och med nyinspelning av Stephen Kings Det (It) med Bill Skarsgård i huvudrollen, lågbudgetskräckisen Clowntergeist och fejkade found footage-dokumentären Behind the sightings verkar det råda en ny clownepidemi på vita duken. Clownfobins grundvalar kommer skaka igen.

Clowner förknippas traditionellt sett med slapstick, komedi eller mim, men den mörka sidan har alltid varit närvarande. Åtminstone om man utgår från hur de har skildras inom tv- och filmvärlden. Kommande Behind the sightings är centrerad kring de clown-observationer som startade i USA förra året och som sedan spred sig över hela världen. Till och med till Sverige. Bland annat i Linköping, Stockholm och Uppsala. Plötsligt sågs utklädda clowner överallt och försökte skrämma livet ur alla som kom deras väg. I skogar, på vägar, i trädgårdar. Inte sällan med vapen och tillhyggen. I dokumentären beslutar sig ett par för att leta upp platserna där folk har sett clownerna som ett slags nyhetsreportage i amatörstil. Premisserna är desamma som i The Blair witch project (1999). Inte helt oväntat får initiativet fruktansvärda konsekvenser.

Behind-the-Sightings-2017-movi-Tony-Cadwell-2.jpg

Det som troligtvis gör att så många känner ett mått av obehag när de kommer i kontakt med clowner är ambivalensen i ansiktsuttrycket. Det kan snabbt växla från leende till tårar, från komik till tragik. Det maskerade oroar och har dragits till sin spets genom hela historien. Utanför filmvärlden är Fantomen på operan och Picassos clownporträtt slående exempel. Om vi ska hålla oss till de senaste 30 årens skräckfilmskaraktärer går det att dra paralleller till den maskbeklädda mördaren i Scream-filmerna, Jason Voorhees i Fredagen den 13:e-filmerna och Michael Myers i Halloween (1978).

Mördarclowner
Onda filmclowner är snarare regel än undantag. Över 50 filmer de senaste 40 åren har inkluderat en brutal eller mordbenägen clownkaraktär. De flesta är spekulativt skräp, men det finns trots allt mer eller mindre intressanta axplock av den exploaterade entertainern. Clownen har blivit en skräckikon i samma klass som zombies och vampyrer. Mycket på grund av Stephen Kings Pennywise i romanen Det från 1986. Boken var delvis inspirerad av den verkliga seriemördaren John Wayne Gacy som växelvis klädde ut sig till clown och uppträdde på både barnsjukhus och stadsparader (se faktaruta). Handlingen utspelar sig i den lilla staden Maine (Kings egen födelse- och hemort) som drabbas av clownen Pennywise och hans bortrövande av barn ner i stadens kloaker. Han återkommer alltid med 27 års mellanrum så det är ingen slump att den nya filmatiseringen har premiär 27 år efter den populära miniserien från 1990. Pennywise blev clownernas ”Hajen”. Plötsligt traumatiserades varje barn och vuxen som såg Det på samma sätt som hajskräcken spreds över hela världen i och med Steven Spielbergs mastodontfilm. För många 70- och 80-talister förknippas nog huvudrollsinnehavaren Tim Curry snarare Pennywise än Dr. Frank-N-Furter i The Rocky Horror Picture Show (1975). Det som dock gör Pennywise till en underhållande karaktär mitt i fasan är hans oneliners. Ambivalensen återigen.

DevilsRejects-Haig.png

Mördarclowner har nästan blivit en egen subgenre. Captain Spalding i rockartisten Rob Zombies House of 1000 corpses (2003) och The Devil’s Rejects (2005) representerar även han en psykopat i clownsmink, eller The Clown from hell som han gärna titulerar sig som. Han är patriark i den depraverade mördarfamiljen Firefly. Hela bunten skulle kunna vara släkt med sällskapet i Motorsågsmassakern (“The Texas chainsaw massacre”, 1974) som Zombie hade som inspiration när han gjorde sina filmer. till Captain Spaldings vardagliga nöjen består av kokain, misshandel och att hota barn till livet. Det går också att hitta tydliga spår till Wes Cravens 70-talsfilmer Last house on the left (1972) och The hills have eyes (1977). Regissören har inte hymlat med sin förkärlek för filmerna och växte upp med dem som tonåring. Blaxploitation-skådespelaren Sid Haig är som klippt och skuren för rollen och namnet är mördarbuntens namn är tagna från Groucho Marx-karaktärer. Rob Zombies senaste film 31 från förra året har även den ett gäng sadistiska clowner i huvudrollerna. Om han hade en traumatisk incident som barn är oklart.

Ofta känns det som att film- och tv-skapare vill bräcka varandra i hur djävulsk och skräckinjagande clown-karaktär de kan skapa. Den som förmodligen skulle kunna landa förstapriset är den barnkidnappande seriemördaren Twisty i fjärde säsongen av tv-serien American Horror Storys. Ryan Murphy är en av seriens skapare och hade avsikten att göra Twisty till den mest skrämmande clownen någonsin. Hans uppenbarelse är lika horribel som hans syfte, att kidnappa barn för att “rädda dem” från sina föräldrar. I ett misslyckat självmordsförsök råkade han skjuta sönder halva ansiktet som han täcker över med en ännu mer motbjudande protesmask med ett gigantiskt leende.

killer-klowns-from-outer-space.jpg

Killer klowns from outer space (1988) är visserligen en tramsig och galen b-film från den värsta sidan av 80-talet, men är ett så pass skruvat kapitel i clownfilm-fåran så att den måste uppmärksammas. Som titeln säger så landar ett rymdskepp format som ett lysande cirkustält från yttre rymden intill en småstad. De groteska clownerna börjar skjuta ihjäl invånarna med laserpistoler som automatiskt rullar in dem i sockervadd för att offrena lätt ska kunna tas med tillbaka till tältet. Killer Klowns är en medvetet ironisk lek med science fiction-klichéer och filmer som The Blob (1958), men blir i slutändan något så sällsynt som en humoristisk clownfilm. Skådespeleriet är exceptionellt dåligt, men mitt i allt finns en oantastlig charm.

Snälla clowner, finns dom?
Vad hände egentligen med den snälla clownen? Den som cementerades i låtar som Everybody loves a clown och Send in the clowns, den som symboliserades av en glad Ronald McDonald, tv-clownerna Bozo och Emmett Kellys luffarclown Weary Willie. Det är i princip hopplöst att försöka hitta film- och tvclowner som faktiskt kan leva med leendet i behåll. Den tragiska martyrclownen hittas redan i A W Sandbergs Clownen (Klovnen, 1917) som han dessutom gjorde en nyinspelning av 1926. Bäst i clownfilm-klassen får ändå tillskrivas Victor Sjöström och hans Han som får örfilarna (He who gets slapped, 1924) med Lon Chaney och Norma Shearer i huvudrollerna. Vetenskapsmannen Paul förråds av både sin fru och vän. Han blir galen av sveket och går med i en cirkus där han tar rollen som ”Han” – clownen som kan ta emot allas örfilar. Det blir nästan som en tävlan i förnedring. När han stöter ihop med vännen igen planerar han sin hämnd gömd bakom smink och kostym. I vanlig Sjöström-ordning är det tätt med vackra dubbelexponeringar och bildtrix, bland annat en scen där clownerna på cirkusen sitter på kanten av en snurrande jordglob. Fyra år senare skulle Chaney spela clown igen i Skratta Pajazzo (Laugh, Clown, Laugh, 1928).

krusty-simpsons.jpg

Fellinis fejkdokumentär Clownerna (I clowns, 1970) bygger på hans egna minnen av cirkusclowner och handlingen kretsar kring intervjuer med ett antal clowner och deras vardag. Den är å andra sidan lika ledsen som komisk, fylld till bredden med den bitterljuva känslan som var italienarens främsta signum. Fellini hade som bekant tidigare regisserat sin fru Giulietta Masina som clown i La Strada (1954).
Krusty i The Simpsons har oftast en grundläggande välvilja, men är konstant offer för epitetet “clownen som ingen skrattar åt”. Hans leverne är söndertrasat och det går inte att känna något annat än sympati för honom. Att han taktlöst introducerar sadistduon Itchy & Scratchy för barn bättrar inte på karisman. Hur ser det då ut på den svenska clownfronten?

Gösta Ekman (dä) spelar clownen Joe i nämnda nyinspelning av Sandberg-filmen där han överges av sin otrogna hustru. Annars ser det skralt ut om vi bortser från namn som Eva Rydberg, Wallbom & Boman och Gay Lundin. Men vi ska trots allt inte glömma Clownen Manne, Hans Hugo Ferdinand af Klintbergs bananälskande clown på cykel.

Så frågan är om clowners rykte är saboterat för all framtid? Om man får tro ett citat sagt av en professionell clown på serie- och tv-sidan cbr.com så ser det inte ljust ut.
“We just experienced a nice break from the scary clown meme from last October. And just when things are starting to normalize, the ‘It’ trailer comes and it’s like, ‘Here we go again”.
Det går inte annat än att tycka synd om den utsatta yrkesgruppen. Framtiden får utvisa om clownen kan få upprättelse igen. För ett tag framöver kommer texten till “Everybody loves a clown” troligtvis ha en betydligt mer tveksam innebörd.

clown.jpg

John Wayne Gacy – “The Killer Clown”
Amerikansk seriemördare som tog livet av ett 30-tal pojkar på 70-talet. Uppträdde ofta som clown på både sjukhus och publika happenings under namnet Pogo, därav epitetet ”The Killer Clown”. Senare diagnostiserad som både schizofren och med en multipel personlighetsstörning. Dömdes i slutändan för 33 mord och dog i elektriska stolen 1994. Porträtterad i filmen “Gacy” från 2003.

Max Factor – clownernas räddare
Att clowner än idag förknippas med en gnutta galenskap tar sin början för över 100 år sedan. George L. Fox (1825-1877) är en av historiens första och mest legendariska clowner och blev offer för det gift som den vita ansiktsfärgen innehöll. För att få färgen så heltäckande som möjligt användes oxidanter och stora mängder bly, vilket kunde leda till både förlamning, depression och ett irrationellt beteende. Det var inte förrän den legendariska kosmetikaexperten Max Factor emigrerade till Hollywood och kom ut med sin ”Safety Clown White” 1920 så clowner kunde räddas från att få kronisk blyförgiftning.

4 andra clownscener vi minns:

  • Scenen i James Bond-filmen Octopussy (1983) när en cirkusclown jagas och dödas i en skog. Roger Moore lyckas maskera sig själv i en likadan kostym senare i filmen när han ska desarmera en bomb.
  • Både Jack Nicholson och Heath Ledger har lyckats överföra serietecknaren Frank Millers The Joker till en fullblodspsykopat på vita duken på ett strålande sätt.
  • Clowndockan i Poltergeist (1982) som plötsligt får eget liv och försöker strypa pojken Robbie.
  • I David Finchers The Game (1997) hittar Michael Douglas en nyckel i munnen på en träclown som blir början på den livsfarliga lek som han utsätts för.

Octopussy-Clown-Suit

 

Fredrik Söderlund, Frilansskribent

 


human flow.png

Human flow

Originaltitel: Human flow

Regi: Ai Weiwei

Producent: Ai Weiwei

Manus: Chin-Chin Yap och Tim Finch

Foto: Murat Bay, Christopher Doyle, Ai Weiwei m fl.

Roller: Israa Abboud, Hiba Abed, Rami Abu Sondos, Boris Cheshirkov m fl.

Tyskland 2017

Längd: 2 tim 20 min

Distributör: Nordisk film

23 länder, 40 flyktingläger, 200 medarbetare, 600 intervjupersoner och mer än 900 timmar material. Detta massiva projekt blev till slut den kinesiska konstnären och politiska aktivisten Ai Weiwei’s dokumentär om flyktingkrisen de senaste åren. Europa har inte sett en lika stor flyktingström sedan 2:a världskrigets slut. Idag ligger antalet på runt 65 miljoner människor.

Det går inte att greppa denna gigantiska katastrof, men Weiweis försök att få oss att få upp ögonen är beundransvärt, fruktansvärt och samtidigt vackert i sin empati och sitt mål. Någonstans känns Weiwei som en logisk skildrare av hur mänskligheten tvingas lida och bli ofrivilliga offer på grund av ett kollapsat samhälle. Han fängslades själv som en politisk dissident av sin egen regering och fråntogs sitt pass mellan 2011 och 2015.

Regissören är närvarande och ses ofta i bild istället för att bara vara en stilla betraktare bakom kameran. Han är både en humanitär medhjälpare, kritisk i sin skildring och empatisk medlare utan att framhäva sig själv som den barmhärtiga samariten, eller någon som gör en påklistrat heroisk insats.

Filmen väver in kommentarer från världens största tidningar som löpande text, visar statistik och citerar svidande vacker poesi i bildrummet som små andningspauser mellan de olika episoderna. Känslorna från de intervjuade pendlar mellan tristess, ilska, förtvivlan och desperation. Men det finns också varma och rörande bitar, som när Weiwei intervjuar några studenter på Gazaremsan och hur de vill resa jorden runt någon gång.

“Human flow” skulle lika gärna kunnat heta “Inhuman existence”. Det är bland annat den känslan som vi tittare slås av under 2,30 timme. Uppgivenheten, frustrationen, sorgen och maktlösheten. Samtidigt går det att känna en glädje över att medmänsklighet och vilja till hjälp råder på så pass många platser som en kontrast till flera länders stängda gränser.

Ai Weiwei’s film är kraftfull på så många plan. Bland annat på sättet som regissören använder sig av både det oerhört närgångna filmandet från sin egen mobiltelefon, till de svepande och nästan episka bilderna från drönare. “Human flow” liknar ingen tidigare film i sitt sätt att fånga ett så pass globalt problem som flyktingfrågan och lyckas porträttera den lilla människan på ett förbluffande stort sätt.

Fredrik Söderlund


WW.jpg
Artist: Weeping Willows
Album: Snowflakes
Bolag: Razzia/Sony
Betyg: 3
Genre: Pop

Weeping Willows tre år gamla skiva Christmas time has come och nya ep:n visar att de är en bunt obotliga julromantiker. Deras två alster är bevis på att den oftast erbarmliga julskiva-genren strös med glitter då och då. En nyskriven låt (Let christmas be the reason) och fem covers där Glasvegas deppsnyftare A snowflake fell (and it felt like a kiss) med Ane Brun som duettpartner står ut mest. Med tanke på att julskivor ofta kan kännas som ett nödvändigt ont, står Weeping Willows fast som kvalitetsambassadörer. Glimrande pop, värme och Magnus Carlssons dramatiska crooner-röst som är högtravande utan att vara pretentiös. Han gör sitt allra bästa för att ge både Elvis, Phil Spector och The Zombies välförtjänt vokala klappar.

Fredrik Söderlund


Gallagher

Artist: Noel Gallagher’s High Flying Birds
Album: Who built the moon?
Bolag: Caroline/Playground
Betyg: 2
Genre: Rock

Noel Gallagher och hans High Flying Birds har anammat gospeln och verkar vilja hitta beröringspunkter hos både arbetarkvarteren i Manchester och baptistkyrkorna i Chicago. Är senaste skivan ett hallelujah moment? Nja. Ambitionen är beundransvärd och allt börjar med köttiga kör-väggar i öppningsspåret Fort knox och singeln Holy mountain. Resten är för generisk och dansant rock som gränsar till Chemical Brothers, vilket inte känns så fräscht 2017. Lillebror Liams skiva som släpptes för några veckor sedan är så trist att klockorna stannar, för att dra en parallell till Oasis-samlingen “Stop the clocks”. Jämfört med den är Noels skiva mästerlig. Samtidigt saknar “Who built the moon?” både kaxighet, attityd och tillräckligt intressanta låtar.

Fredrik Söderlund




Kategorier