saint-etienne.jpeg

Artist: Saint Etienne
Album: Home counties
Bolag: Heavenly/Border
Genre: Pop
Betyg: 3

Att lyssna på Saint Etienne är som att gräva i låtskrivarna Bob Stanley och Pete Wiggs gigantiska skivsamlingar. Att botanisera runt bland bossa nova, Beach Boys, 80-talets gitarrpop, 70-talets disco och smäktande soul. Vad passar bättre än att trycka in allt på ett 19-spårigt dubbelalbum. Resultatet är givetvis spretigt som en höstack. Briljans blandat med spår som går omärkt förbi. Sarah Cracknells lena röst svävar som en tunn slöja över all väloljad estetik. Det är långt ifrån lika bra som Prefab Sprouts monumentala popklassiker “Jordan the comeback”, som skulle kunna ses som ett musikaliskt syskon. Samtidigt går Saint Etienne och sommar alltid hand i hand. “Home counties” är lika fräsch och frisk som en sommarhet helg i staden som bandet är döpt efter.

Fredrik Söderlund


Mann_MI_Cover380kb.jpeg

Artist: Aimee Mann
Album: Mental illness
Bolag: Superego/Border
Genre: Pop
Betyg: 2

Aimee Mann var övermogen redan när hon var en oplockad debutant i mitten av 90-talet. I tryggt sällskap med de musikaliska systrarna Sheryl Crow och Alanis Morissette var hon medlem i en radiorock-triad med lite mer attityd än gemene man. Hon sadlade om en aning och blev indiefilms-drottningen som fick tonsätta hela “Magnolia”. Mann blev en världsstjärna i det dolda. Man tycker att ett album med titeln “Mental illness” kanske skulle vara febrig, panikslagen eller desperat. Men icke. Sångerskans senaste skiva är fin på ett trist sätt, vacker men sömnig. Både Joni Mitchell och John Lennon svävar likt en dubbelaura över hela Manns väsen. Inga dåliga ledstjärnor. Förvaltandet av arvet är dock trevande. Det brinner liksom aldrig till utan puttrar på ganska oförargligt.

Fredrik Söderlund


Sviktande ljud kan inte frånta magin

The Radio Dept., Mejeriet, Lund

Sviktande ljud kan inte frånta magin

Recenserad av Fredrik Söderlund | GAFFA

Basgången från Commited To The Cause inleder genom dimman och ljuskällorna som ser ut som fronten på gamla radioapparater. Den är som en kvarlämnad och bortglömd relik från The Charlatans glansdagar. Fantastisk och omistligt svängig. Lägg till housepianot som dyker upp senare i låten. Apropå britterna The Charlatans så sa sångaren Tim Burgess någon gång att man aldrig är bättre än sitt senaste album. Ett påstående som är lika sant som beundransvärt. The Radio Dept. är ett lysande exempel. I min bok är Running Out Of Love från förra året det starkaste de har gjort och ett perfekt exempel på hur du samlar ihop ett konstnärligt uttryck i över 15 år och sedan kokar ner det till 45 minuter. Komprimera influenser och världsåskådning som bildar en klar vision om hur du vill förvalta ditt eget arv. The Radio Dept. har gjort fyra album på 13 år. Detaljerna och exaktheten är en dygd. Inget lämnas åt slumpen. Men det blir aldrig för maskinellt och sönderproducerat.

Bandet är oftast strålande live. Det är stämningsfullt, välbalanserat och serverat med en knivskarp skärpa. Däremot har ljudmixningen inte alltid varit på deras sida. På kvällens konsert är det ena eller andra ibland för högt eller för lågt. När det glimrar till och allt sitter är det magiskt, men då och då slösas låtar bort och sjunker ner i ett illasittande kaos där de smarta skiftningarna försvinner på vägen. Det förtar givetvis inte en hel upplevelse. The Radio Dept. har Mejeriet i sin linda och Skåne älskar sina skåningar. Inte mycket kan bryta sönder låtar av den kalibern som de besitter. Twin Peaks-inspirerade Occupied är en favorit som släpptes som singel redan 2015. Kvällens låtlista är i princip helt baserad på senaste albumet bortsett några nostalgiska glimtar där bland annat Bus och Never Follow Suit är ett par. Extra kul är faktumet att tidiga klassikern Why Won’t You Talk About It? avslutar allt och bildar en cirkel mellan då och nu.


Pophistoriens egna disco-crooner

Jens Lekman, Kulturbolaget, Malmö

Pophistoriens egna disco-crooner

Recenserad av Fredrik Söderlund | GAFFA


 Jag måste säga direkt att jag inte gillar Jens Lekmans senaste skiva Life Will See You Now så förbehållslöst som många andra. Kanske för att den gladare än vanligt. Å andra sidan sjunger han alltid om mollämnen för att klä dem i dur. KB-konserten hjälpte definitivt nya albumet på traven. Lekmans konsert är briljant och när han börjar med min favorit Postcard #17 (tidigare en av låtarna på postcard-projektet där Lekman släppte en låt per vecka under 2015) kan smilbanden och hjärtat inte ge efter. Känslan av att det här nog kommer bli en extra fin kväll. Bara vetskapen om att man kan köpa hans egen parfym What’s That Perfume That You Wear efter en låt på senaste albumet gör ju att man gillar göteborgaren lite mer. Viljan att försöka framställa en doft som påminner honom om någon som han hade ett starkt förflutet med.

Att lyssna på eller se Jens Lekman är som att kastas rakt in i ett popquiz. Samplingar, snygga melodistölder, intron och textmässiga nickningar åt hela musikhistorien. Vare sig det är Charles Mingus, Chairmen Of The Board, Television Personalities, Glen Campbell eller Jorge Ben. Lite som popens DJ Shadow. Finurligt, intelligent och så klart en alldeles underbar musikalisk konsumentupplysning.

Mycket av konserten är som ett maraton i crooner-disco, men så kliver klassikerna från hans Rocky Dennis-alias fram i avskalade och omgjorda versioner. Både Black Cab, Maple Leaves och (min all time Lekman-favorit) Pocketful Of Money. Den sista låten avslutar konserten efter två omgångar extranummer och jag kan nog säga redan nu att det kommer vara en av årets största konsert-ögonblick. Knäppandet med fingrarna, den stillsamma allsången samtidigt som artisten själv sjunger ut sitt hjärta med upprepandet av “I come running with the heart on fire”. Här skippar han Beat Happening-samplingen och låter tack och lov publiken fylla i istället. Ett andlöst ögonblick. Jag tackar dig för att du inte är “Oh so silent Jens”


Annika Norlin tar sig långt in i själen

Säkert!, Slagthuset, Malmö

Annika Norlin tar sig långt in i själen

Recenserad av Fredrik Söderlund | GAFFA

“Jag känner många i publiken som är jävligt utbrända så vi ska ta det lugnt ikväll”. Ett av Annika Norlins egensinniga konstateranden mellan låtarna. Det stämmer delvis. Som tur är. Balansen mellan det avskalade och mer intensivt förtätade är en röd tråd. En oerhört vacker sådan.

Norlins låtar har alltid varit som igenkänningsnoveller där skärvor har plockats upp från det som rör både dig och mig. Att lyckas träffa så hårt och långt in i själen med ord låter kanske enkelt på pappret, men kräver glasklar skärpa, kännedom och snille. Norlin blandar gärna upp det vackra med det sorgsna för att sedan pricka det patetiska och gå tillbaka till det bitterljuva, kasta sig ut i småtorr ironi och till slut landa i ett subtilt leende i mungipan. Värmen ger bränsle till det kalla inom oss och vice versa. Beskrivningarna av vardagliga ting och de universella känslorna utan att vara klyschig. Även Iiris Viljanen lyckas med denna bedrift. Ibland känns hon och Norlin som tvillingsjälar.

“Ni kanske undrar varför jag blundar så mycket när jag sjunger? Det är för att jag inte fattar hur jag står och sjunger de här grejerna. Nu kommer jag blunda hela tiden”, säger Norlin innan hon spelar Dian Fossey som delvis handlar om när hon blev mamma. Bedårande och rörande.

Att plocka ut russin ur en fulländad kaka blir nästan poänglöst och framför allt som att göra det svårt för sig själv. Den mäktiga och storslagna Riot som hyllar godhet och människor som försöker göra världen till en bättre plats, Kommer Hända om hur vi blir sextörstande galningar när våren kommer, de ömsint vemodiga kärleksskildringarna Honung, Det Kommer Bara Leda Till Nåt Ont och Får Jag, den The Smiths-briljanta Fredrik och den cementerade Allt Som Är ditt. Paraden bara fortsätter, förtrollar och hänför. Okej, jag saknar väl personliga favoriten Köttet Är Svagt, men den tar vi nästa gång. Eller hur? Det är väldigt sällan jag känner att en konsert gärna får pågå mycket längre. Men någonstans kanske inte mitt väsen klarat av mer för tillfället. Man ska vara ytterst försiktig med att plocka fram ordet geni i olika sammanhang. Norlin förtjänar epitetet. Till 100 procent.


Tim-Hecker-by-Emily-Berl-2.jpeg

Tim Hecker, Inkonst, Malmö

Tim Hecker kombinerar oljud med det vackra som ingen annan

Recenserad av Fredrik Söderlund | GAFFA

Tim Hecker är det bästa som har kommit från Vancouver sedan Skinny Puppy och enligt mig bland det största som hänt musikvärlden de senaste 20 åren.Innan konserten på Inkonst är det en timmes lång Q & A mellan artisten och den oerhört initierade musikjournalisten Lisa Blanning. Hecker pratar om sitt närmande till musiken, hur han har velat utveckla den genom åren och hur han någonstans har märkt att den har blivit varmare. Han beskriver sin musik som skulpturer och hur han försöker bygga gigantiska soniska landskap med ljud, färger och fysik. Allt utan att det låter det minsta pretentiöst. Hecker är i grund och botten en intelligent och intellektuell övervintrad akademiker som både läst politisk filosofi och musikteori med en doktorsavhandling i bagaget. Som inspirationskällor pratar han lika varmt om Wagner och Glenn Gould som Fennesz och Autechre. Även fast han inte alls vill kalla sin musik för ambient låter det ofta som en blandning mellan Brian Eno och My Bloody Valentine. Själv vill jag gärna beskriva honom som den elektroniska musikens Arvo Pärt. Han skapar de inträngande känslorna som väldigt få lyckas med. Nu är visserligen Pärt en betydligt mer religiöst stöpt kompositör, men Heckers musik gör att du nästan känner dig religiös i dess sällskap. Han har rest runt i USA för att leta upp världens största kyrkorgel och spelat in mycket musik i katedraler för att han älskar akustiken och det sakrala anslaget. Han klipper upp, samplar fragment av röster och instrument, loopar, lägger på och drar ifrån och kör allt genom en musikalisk mixer som gör att nerverna är på helspänn.

Live är Hecker en fysisk och nästan utomkroppslig upplevelse. Han älskar dimma och har till och med dedikerat en hel svit (In The Fog) till fenomenet. En rökmaskin pumpar fram tjocka sjok 20 minuter innan konserten. Det är effektfullt att dels inte se artisten själv och dels att se publiken som stillastående vålnader. Det enda tecknet på liv är en rad diagonala spotlights framför artisten. Med tanke på att synintrycket delvis “skalas bort” så läggs fokus automatiskt på den audionoma upplevelsen. Tankarna dras inte helt oväntat till John Carpenters film The Fog där slutscenen dessutom utspelar sig i en kyrka. Hecker kombinerar hela tiden ljudexplosioner med stilla melodislingor och häri ligger det som gör framträdandet och hans musikaliska vision så mäktig.

Setet är en timme långt och plötsligt kommer ett  “thank you” från scenen mitt i mörkret. En lika bisarr som smått chockerande avslutning efter att du har blivit bombarderad och överkörd av Heckers vackra kaos.


Lillie-Mae-LP.jpeg

Artist: Lillie Mae
Album: Forever and then some
Bolag: Third man/Warner
Genre: Country
Betyg: 2

Lillie Mae är den senaste countryfågeln som Jack White har tagit under sina mäktiga vingar. Hon har tidigare spelat med i hans band och nu har han både plockat in henne i sitt skivbolag och producerat. Den förväntade råheten som brukar följa med ett White-paket lyser dock med sin frånvaro. Det här är ganska fantasilöst och trist. Inte mycket mer spännande än valfri Kasey Chambers. Med tanke på hur bra sångerska, violinist och gitarrist Mae är så känns det lite bortkastat. Det blir inte spännande och originellt förrän på sista låten Dance to the beat of my own drum. En slags folkpop och countryrock-symbios med en tung orgel som grund. Ett lika bra som frustrerande prov på hur bra albumet kunde ha varit.

 

Fredrik Söderlund