korpar.jpg

Korparna
Originaltitel: Korparna
Regi: Jens Assur
Producent: Tom Persson, Jan Marnell och Jens Assur
Manus: Jens Assur
Foto: Jonas Alarik
Roller: Reine Brynolfsson, Maria Heiskanen, Jacob Nordström, Peter Dalle, Saga Samuelsson m fl. Sverige 2017
Längd: 1 tim 47 min
Distributör: Triart

Tomas Bannerheds Augustpris-belönade roman om en lantbrukarfamilj i Småland på 70-talet har fått en kärv inramning i fotografen Jens Assurs regi. Det är rått, grått, smutsigt och hyperrealistiskt. Ko-kadaver, skitiga hästlador, kånkande på stora stenbumlingar i smällkall vinter och omkringklafsande i lera. Stämningen är lite som tidiga Michael Haneke kört genom ett Torgny Lindgren-filter. Samtidigt är det vackert i sin skörhet och empati för karaktärerna, ett slags inverterat patos. Bonden Agne och hans fru Gärd sliter på sin gård. Det hårda arbetet bottnar i en bitter ovilja, eftersom familjen har ärvt ägorna och måste kämpa för sin överlevnad. Agne ville studera, men fastnade i en miljö som han innerst inne ville slippa. Han stretar på och beklagar sig över en ohållbar situation. När han är för lastgammal och inte längre klarar av sysslorna vill han att äldsta sonen Klas ta över, men han är betydligt mer intresserad av fåglar och den nyinflyttade tjejen från Stockholm. En oundviklig klyfta bildas mellan far och son och Klas överväger att bara lämna allt och fly. Gärd vill helst försöka skapa värme i en mestadels frostig situation.

Assurs långfilmsdebut är efterlängtad. Hans kortfilmer har imponerat, förbryllat och slagit en med häpnad med sin visuella kraft och sitt komplexa berättande. De prisbelönta och både vackert och otäckt skruvade Den sista hunden i Rwanda (2005) och Killing the chickens to scare the monkeys (2011) är perfekta exempel på detta. Redan i öppningsbilderna på ett kargt landskap blir vi varse om ett slipat öga för komposition och dröjande kameraåkningar gjorda tillsammans med fotografen Jonas Alarik (Mig äger ingen). Det ryska filmarvet känns inte långt borta.

Hela filmens ensemble spelar ut sitt fulla register. Maria Heiskanen (Maria Larssons eviga ögonblick, 2008) som den slutkörda och frustrerade frun Gärd är ett sårbart porträtt, debuterande Jacob Nordström som Klas visar upp en återhållsamhet i en förtvivlad kropp som skulle kunna brisera när som helst.

Reine Brynolfsson har följt en imponerande kurva sedan tidigt 80-tal och visat upp en oerhörd bredd. Från desperation förkroppsligad i flera av Lars Noréns tvpjäser till folklig favorit i Colin Nutley-stallet. Det börjar bli dags för göteborgaren att inkassera sin första guldbagge. Om det skulle bli för den sorgkantade rollen som den hårdbarkade Agne är den välförtjänt med råge.

Fredrik Söderlund

 

Annonser

happy-end-movie-one.jpg

Originaltitel Happy end
Svensk titel Happy end
Regi Michael Haneke
Producent Margaret Ménégoz
Manus Michael Haneke
Foto Christian Berger
Roller Isabelle Huppert, Jean-Louis Trintignant, Mathieu Kassowitz, Fantine Harduin, Franz Rogowski m fl. Frankrike 2017
Längd 1 tim 42 min
Distributör Folkets bio

Ingen går säker i Michael Hanekes värld. Inte ens den till synes priviligerade överklassfamiljen Laurent i sin överdådiga villa vid franska kusten. Som alltid i Hanekes så finns det en dysfunktionell botten som skaver. Ytan är en sak, det inre något helt annat.

Själv ser regissören Happy end som sin mest komiska film. Allt är relativt, titeln är såklart ironisk. Han ger oss än en gång ett syrligt exempel på Västeuropa-feel bad.

Det ska göra ont att se en Haneke-film. Du ska bli tagen, omskakad och leva med ett krypande obehag för en lång tid framöver. Dolt hot (2005), Funny games (1997 och 2007), Pianisten (2001) och hans första trilogi är några av filmarens exempel i en häpnadsväckande stark filmkatalog. I dessa filmer lämnas du både emotionellt lamslagen och förundrad över hur en filmare kan vidröra känslor av det mer eller mindre subtila slaget. Haneke är inte lika sylvass den här gången. Filmen känns lite för ordinär, tomgångsputtrande och slätstruken. Även fast Happy end fortfarande är ett mästerstycke i regi och estetik så provocerar och överraskar den inte i samma grad som vi är vana vid. Här är den arketypiska Haneke-karaktären en 13-årig flicka. En empatilös person som har levt i ett traumatiserat tillstånd med en psykiskt sjuk mor och en frånvarande far. I filmens första scenen får vi se henne filma sin mor utan dennes vetskap, där dottern i nästa scen förgiftar sin hamster med sin mors antidepressiva läkemedel.

I Hanekes förra film, den svidande vackra Amour (2012), spelade Jean-Louis Trintignant maken Georges som tar hand om sin strokedrabbade fru Anne. I Happy end spelar Trintignant ännu en Georges som vi förstår har tagit hand om sin avlidna fru. Hans dotter spelas återigen av Isabelle Huppert, fast här heter hon Anne istället för Eve. Förvirrande? Kan Happy end ses som en löst hållen uppföljare till Amour? Nej, likheterna stannar där. Georges är här en senil gubbstrutt med en dödslängtan. Vid ett tillfälle frågar han till och med sin frisör om han kan fixa ett vapen. Dessutom heter alla huvudrollsinnehavare Anne eller George i Hanekes filmer. Han leker med oss och vill förmodligen få oss att tro att vi ser ett sammanhang.

Det finns alltid någon form av social eller politisk kritik i Hanekes filmer. I senaste filmen bor familjen i Calais, dit många afrikanska båtflyktingar riskerade livet för att komma till för några år sedan. I filmens slutscen blir alla smärtsamt medvetna om att det pågår ett människorättsligt haveri utanför förlovningsfestens dyra klänningar och välfyllda matbord. Det är en briljant avslutning på en ojämn uppvisning från en oantastlig skildrare av människans mörkaste sidor.

Fredrik Söderlund

 

 


Visuellt kaos och musikalisk briljans

Fever Ray, Mejeriet, Lund

Visuellt kaos och musikalisk briljans

Recenserad av Fredrik Söderlund | GAFFA

Betyg – 5 av 6.

Fever Ray liknar ingenting annat. Ett argt electrofierat spektakel. Cyberpunk och queerteori. Neon Demon möter Tron. Hypermodernt, fast stöpt i två sidor av samma 80-talsmynt, de raka motsatserna – chockrosa möter Hellraiser. Tre kvinnor i förgrunden, två är upphöjda på ett podium bakom dem. En av de som frontar är klädd i en överdimensionerad och orange muskeldräkt, en som en blå cirkusprimadonna. Karin Dreijer själv kommer in på scen och ser ut som en blandning av en feministisk bebis från helvetet och Twisty i American Horror Story. Förbluffande coolt och helt väsensskilt från något du har sett tidigare.

Mycket av storheten hos Fever Ray 2018 är ambivalensen som allt framkallar. Det är både ytterst obehaglig, satirisk, dödsallvarlig och witty. Men framför allt är det en käftsmäll. Ett långfinger åt vedertagna normer och trångsynthet vad gäller både könstillhörighet och sexualitet.

Ibland låter bandet som ett slags hawaiianskt inferno, tribalt där till och med latin-influenser smyger in. Det anslaget har i och för sig alltid funnits hos The Knife. Den musikaliska bredden är även den imponerande och man bryter ner den i beståndsdelar.

När Fever Rays första album kom 2009 så kändes den som ett lite snällare syskon till Silent Shout. Väldigt stark i sin egen rätt med både Dreijers popigaste sidor och de mörkaste av ballader. Förra årets uppföljare visade ingen pardon. Varken i sin erotiskt explicita textvärld eller i sitt frenetiska sound. I extranumret If I Had A Heart med sitt dova och mullriga malande kommer bandet ut med varsin akustiska gitarren hängandes runt halsen. Den ironiska briljansen är ett faktum. Låten kunde inte vara mer ickeakustisk och fri från singer/songwriter-klyschor.

Jag vågar redan nu utnämna praktverket Keep The Streets Empty For Me till vårens största konsertstund. Ljuset dämpas, det pulserande och släpiga beatet, den spöklika melodislingan, Dreijers stillsamma men desperat sjungna refräng. Det är sex andlöst vackra minuter, episka i sitt otrygga invaggande.

När de sista tonerna av Mama’s Hand klingar ut är du omtumlad, fylld av eufori och träffad i både hjärta och hjärna. Du har varit med om ett manifesterande i både visuellt kaos och ett stort musikaliskt ögonblick. Ett tankeväckande experiment utan återvändo.

Fredrik Söderlund


AC46B257-7469-49CF-9E00-53000A5E6BBA.png

Artist: Tomma Intet
Album: …And the fallen universe
Bolag: Lövely records
Betyg: 3
Genre: Pop

Larmande gitarrer, mollmelodier och desperat stämsång. Göteborgspopen har länge haft sitt signum och ett vackert sådant. Allt befinner sig i gränslandet mellan eufori och att störta handlöst mot undergången. Med medlemmar från bland annat insomnade Boråsbandet The High Hats växte kollektivet Tomma Intets debutalbum fram i en stuga någonstans i Bohuslän. En ganska liten, men med ett vidsträckt landskap utanför om man får tro musiken. “And the fallen universe” låter både instängd, luftig, intim och storslagen. Variationsgraden hade kunnat skruvas upp några nivåer, men som ett dramatiskt manifest som både behandlar döden och kärleken är Tomma Intet en stabil påminnelse om varför Sveriges bästa pop görs på Västkusten.

Fredrik Söderlund


Firstborn bild

Artist: Firstborn
Album: Naked & exposed
Bolag: Firstborn music
Betyg: 2
Genre: Rock

Schlagerrock-emo. Om inte genren redan finns så har boråsarna Firstborn möjligen uppfunnit den. En elak beskrivning? Inte nödvändigtvis. Bandets hjärtan slår förmodligen lika hårt för Foo Fighters och Muse som 80-talshårdrock. Det tredelade albumet “Naked & exposed” är en välsmord produkt som kan skulle kunna ta bandet över världen. Det finns en rakt på sak-mentalitet i låtskrivandet och hela skivan rusar på utan återvändo. Lite på samma sätt som exempelvis Linkin Park som även det är ett band som Firstborn bitvis påminner om. Kvartetten har flera Europaturnéer under bältet, men de gnidande gitarrsolona, pepprade trummorna och Marcus Carlzons röst, som blandar desperation med ledsna hundögon har potentialen att hitta vilsna själar över hela jordklotet.

Fredrik Söderlund

 


white birches.jpgArtist: White Birches
Album: When the street calls
Bolag: Progress Productions/Border Music
Betyg: 3
Genre: Synth

Jenny Gabrielsson Mare och Fredrik Jonasson ser inget hopp om en ljus framtid. Dysterkvist-duon White Birches från Stockholm tittar in i den mörka kulan och ser en rutten värld där mänskligheten har blivit kall och cynisk. Allt till tonerna av synthgoth där de stålbadar tillsammans med The Cures 80-tal, Zola Jesus och lite taggigt Thåström-gnissel. Det låter ibland farligare på pappret än i högtalarna, men When the street calls piskar upp en stämning som lätt skulle kunna skrämma slag på mörkrädda. Som ett happening i samband med albumsläppet anordnas en fest på ett begragravningskapell. Är det självironi på blodigt allvar månne? Oavsett så rör White Birches upp känslor där partipolitiskt haveri och desperata trummaskiner går hand i hand.

Fredrik Söderlund


docenterna.jpg

Artist: Docenterna
Album: Kritsträcksränder och missiler
Bolag: Gaphals
Betyg: 4
Genre: Pop

Docenterna fyllde 40 förra året, men har bara ett tiotal album i bagaget. För mig är de både postpunkarna Docent Död och en VHS-bandad Hultsfredskonsert från sent 80-tal. Sollentuna-kvartetten är långt ifrån trötta och avdankade. Deras nerv är så pass intakt och juvenil att de sopar bort diverse av dagens oborstade popslynglar. Den skeva Olle Ljungström-ska approachen med oklanderliga melodier är intakt. Balladen Hej då natt är en smakfull och släpig Lay lady lay-stöld där Pihlgren sjunger om att natten har fått kalla fötter. Hälften av “Kritsträcksränder och missiler” är klockrena poplåtar och den sorgsna favoriten En lovsång till friden är en ödslig ballad som ger armarna knottrig gåshud. Detta är en imponerande comeback.

 Fredrik Söderlund