0b1d5a3374d77f9e83a541b3bcf90717-alien-covenant-ac_152_00459216_rgb-1200x675.jpg

Filmhistoriens mest klassiska rymdbest fortsätter sin människojakt efter nästan 40 år. I maj hade den sjätte filmen Alien: Covenant premiär. Men vad var egentligen inspirationen till urprungsmonstret? Bland annat skaparnas okuvliga kärlek till 50-talets science fiction.

En brokig tetralogi
Alien-serien blev bland annat Sigourney Weavers väg rakt in i en feministisk filmkanon som gjorde henne till både superstjärna och superhjälte. Aldrig tidigare hade en kvinna stått som huvudrollsinnehavare i en science fiction-film på samma benhårda och definitiva sätt. Hon skulle försöka ha ihjäl urmodern till filmhistoriens mest beryktade best i fyra filmer som alla skiftade i både kvalitet och inramning.
Alien-varelsen, även kallad xenomorfen, utvecklades i slutet av 70-talet till en skräckinjagande mardröm i ett svart skal med en frätande vätska som blod. En slags beckmörk blandning mellan en skorpion, fladdermus, drake och spindel. Den schweiziska surrealistkonstnären H. R. Giger fick fria händer att karva fram sitt monster ur sin egen målning Necronom IV. Resultatet blev en nästan tre meter lång parasit med en “ansiktshuggare” som kommer utflygande ur munnen.

tjfmg97q5gxzovf2ncsd.jpg

Den brittiska regissören Ridley Scott hade bara gjort Cannes-nominerade Duellanterna (The Duellists, 1977) innan han och serietidningstokiga manusförfattaren Dan O’Bannon slog sig ihop och skapade Alien (1979). Premisserna är enkla och urartar i en blodsprutande katastrof. Besättningen på rymdskeppet Nostromo undersöker en sändning från en avlägsen planet och upptäcker snart att det finns en livsform ombord som förökar sig inuti människokroppar. Den växer i takt med att den närs av blod och den dubbelsidiga jakten kan ta sin början. Filmen är än idag ett isande mästerverk i både tempo, ton, regi och effektivitet. Scott har själv sagt att tanken med det signifikanta och oväntat tillbakahållna tempot grundar sig i hans insikt att att du som publik skräms mer av det du inte ser än det som träder fram och visar sig direkt. Det krypande, påträngande och panikartade obehaget kommer från de långsamma passagerna som passerar mellan det som verkligen händer. Den håller ett stadigt grepp i sin minimalistiska form både vad det gäller klaustrofobin och hur tålamodet och viljorna bland passagerarna långsamt går isär.

UKw6ScP.png

Om första filmen var nedtonad och finstilt så är uppföljaren Aliens – återkomsten (Aliens, 1986) raka motsatsen. Allt är större, manligare och våldsammare. En uppblåst science fiction-opera som inte håller tillbaka på varken militärkarikatyrer, slamsor, specialeffekter eller bombasm. James Cameron hade två år tidigare gjort The Terminator och var det hetaste actionnamnet i Hollywood.

Ripley är den enda kvarlevande på skeppet från första filmen när hon plockas upp av en räddningsstyrka. Hon har flutit omkring i rymden i 57 år och nu behöver ett forskningsteam hjälp när de har förlorat kontakten med en stor koloni på månen. Ripley tvekar in i det sista, men åker iväg med en uppumpad militärstyrka för att eliminera urmodern som likt en bidrottnings huvuduppgift är fortplantning i rasande fart.

Trots ett relativt tunt manus så är filmen ändå en av de mest lyckade exemplen på genrekombinationen sci-fi, action och rysare. Ett tangerande och mer tankeväckande skräckkapitel från samma år är dock David Cronenbergs Flugan (The Fly).

alien-3-screenshot-2

Alien 3 (1992) hade inte ens ett färdigt manus när den skulle börja spelas in och David Fincher (Fight club, 1999), då bara känd som musikvideoregissör, fick det otacksamma jobbet att dels rädda ett ekonomiskt sjunkande skepp och dels starta sin Hollywood-bana med något oavslutat.
Ripley är ensam överlevande när hennes rymdskepp kraschar på planeten Fiorina 161 som bebos av gudstroende interner. Fångar börjar försvinna i blodpölar och Ripley inser vad som har tagit sig in i tunnlarna och börjat sin jakt på människor återigen.

Finchers film är snabb i klippen, grönaktig i färgtonen och sätter in oss i monstrets synfält med hjälp av en subjektiv kamera. Slutet är nästan operalikt i sin uppbyggnad och tragedi. Tanken var initialt att filmsviten skulle avslutas här och med tanke på Ripleys chockerande avslöjande och öde borde det ha varit så, men filmbolaget 20th Century Fox ville annat.

Screenshot_image2-Alien-Resurrection-1997

I Alien – återuppstår (Alien – Resurrection, 1997) har 200 år gått från förra filmen och Ripley är nu klonad till en hybrid efter åtta experiment och avancerad forskning. Hon har dessutom Alien-drottningen inuti sig och syftet är att göra henne till det ultimata vapnet med en människas yttre. Hon övertalas ännu en gång att fortsätta kriget mot sin största nemesis med ett gäng disparata legosoldater som hjälp. Handlingen i Jean-Pierre Jeunets (Amelie från Montmartre, 2001) film är ibland lika förvirrande som den estetiska inramningen är uppblåst och kaotisk. Det är den köttigaste filmen i serien och slutet är förbluffande abrupt. Den sista spiken i Alien-kistan var islagen. Åtminstone på 15 år.

Science fiction, surrealism och ett haveri
50-talets turbulenta tid med baksmällan efter andra världskriget, valet av en republikansk president med krigsbakgrund (Eisenhower), en eskalerande oro för kommunismen, ett kärnvapenrustande och det efterföljande kalla kriget kom att prägla många av decenniets filmer. Symboliken tog sig in i många filmskapares medvetanden, men kanske framför allt i science fiction-genren.

De båda vännerna Ridley Scott och Dan O’Bannons enorma fäbless för 50-talsskräck och sci-fi kom att prägla deras gemensamma debut mer än någonting annat. Påverkan från filmer som Fantomen från Mars (The thing from another world, 1951), Anfall från Mars (Invaders from Mars, 1953), Världsrymden anfaller (Invasion of the body snatchers, 1956), Förbjuden värld (Forbidden planet, 1956) och Mars – dödsplaneten (It! The terror from beyond space, 1958) smälte alla samman till att skapa parets klassiska best.

IT-THE-TERROR-FROM-BEYOND-SPACE-landscape.jpg

Mars-filmerna är de tydligaste inspirationskällorna. The Thing, som återskapades med briljans i John Carpenters 1982-skepnad, utspelar sig på Nordpolen där något oidentifierat har landat samtidigt som mystiska saker börjar hända på polarstationen dit en general och hans team har kallats in. Det visar sig att ett Frankenstein-liknande monster härjar bland människorna och är ute efter att döda dem en efter en. Vetenskapsmannen på stationen har haft ett biologiskt experiment på gång under en längre tid där en odling blommor pulserar och andas så länge de har tillgång till blod och kan skapa fler monster. Små kokonger som växer och ökar drastiskt i mängd.

I It! anklagas astronauten Carruthers för att ha mördat sin besättning, men han hävdar att det är någonting annat som tog död på dem. När han ska åka tillbaka till jorden med andra passagerare inser den nya besättning snart att han talar sanning. De kvarvarande försöker förgäves komma på en plan att ta kol på hotet när de upptäcker att öppnandet av lufttrumman kan vara sättet. I den tredje Mars-filmen Anfall från Mars, vars nyinspelning från 1986 O’Bannon faktiskt skrev manus till, sker en oförklarlig personförändring hos människorna som har varit i kontakt med rymdvarelserna som inte är helt olik den som den klonade Ripley genomgår i fjärde Alien-filmen.

Invaders-From-Mars-1.jpg

Det är uppenbart hur mycket Ridley Scott och Dan O’Bannon älskade de här filmerna som tonåringar. Det går att plocka bitar ur varje film för att sätta ihop ett Alien-pussel. Idag känns många av dem som fåniga reliker, men det råder ingen tvekan om hur skrämda Alien-teamet och miljontals andra måste ha blivit när de oväntade inkräktarna plötsligt blev filmdukens konungar.

Scott och O’Bannon har även nämnt att en hop modernare filmer hade en stor påverkan. Carpenters Dark star (1974), som var O’Bannons första seriösa manusuppdrag blev det första fröet som såddes för att senare bli Alien. När Scott höll på med storyboardsen till sin debut hämtade han mycket formmässig inspiration från både 2001 – ett rymdäventyr (1968) och den då aktuella Star wars (1977). Han gillade interiörernas kalla och distanserande effekt och att människor gick omkring i kliniska och livlösa utrymmen. En kanske mer oväntad påverkan kom från Motorsågsmassakern (The Texas chainsaw massacre, 1974) med kommentaren att Scott ville skapa “the Texas Chainsaw massacre of science fiction” och låta sin film ha lika mycket skräck som science fiction-element.

Influenserna bakom detaljer i filmen var dock inte begränsade till filmvärlden. Ett exempel är att namnen på rymdskeppen (Nostromo och Narcissus) var hämtade från två Joseph Conrad-böcker. Även H.P. Lovecraft och serietidningar där aliens livnär sig på människor ligger bakom mycket av idéerna. Den klassiska scenen där monstret bryter sig ut från John Hurts bröstkorg lär ha varit inspirerad av O’Bannons eget kämpande mot mag- och tarmåkomman Crohns sjukdom.

fsrmm9nlg4penfpkjx9y.jpg

Intressant nog var det The holy mountain-regissören Alejandro Jodorowskys havererade och senare skrotade filmopus Dune som kom att bli det viktigaste steget och ha störst inverkan på att Alien ens blev till. Salvador Dali, Orson Welles och Mick Jagger skulle spela huvudrollerna i en film som inte nådde längre än förproduktionsstadiet. På grund av bakslaget blev filmteamet utan jobb, men flera kunde istället gå över till arbetet med Alien. Vad som slutligen hände med filmatiseringen av Dune (1984) vill nog både filmhistorien, Hollywood, bokens fans och kanske framför allt David Lynch glömma.

Framtiden för framtidsmonstret
En ny Alien-era startade i och med fem år gamla Prometheus där Ridley Scott åter satt sig i registolen. Det vill säga om man bortser från de båda franchise-kalkonerna Alien vs. Predator (2004) och uppföljaren från 2007. Den nya serien är prequels och utspelar sig innan den första filmen. Prometheus förflyttar oss tillbaka till platsen dit de första varelserna hittades och förklarar hur de skapades. Efter upptäckandet av ett stjärndiagram genom grottmålningar åker vetenskapsmannen Elizabeth Shaw (Noomi Rapace) och hennes besättning med rymdskeppet Prometheus till månen LV-223 för att söka rätt på vad symbolerna säger. De upptäcker så småningom att det inte är en mänsklig livsform som är ursprunget. Den hittills mest storslaget atmosfäriska filmen i serien dras med vissa problem som logiska luckor och ett lite väl kvasifilosofiskt drag. Likväl är den ett relativt naturligt steg som leder fram till den senaste och betydligt mer skräckbetonade Alien: Covenant. Tio år efter förra filmen är besättningen på rymdskeppet Covenant på väg till planeten Origae-6 som är sju år bort. De styr istället kursen mot en outforskad och till synes harmlös paradisplanet som istället visar sig vara en mörk helvetesplats där aliens tar sig in i människor via stoft från små kapslar i marken. Den senaste filmen är en tillbakagång till det mer blodtörstiga anslaget hos de tidiga filmerna. Enligt Ridley Scott finns det dock betydligt fler filmer som kommer leda fram till originalet. Serien kommer uppenbarligen pågå så länge folket törstar efter besten. Tills dess får vi nöja oss med en hop filmer som både vobblar och bjuder upp till vacker skräckdans.

uploads_d45fb13b-60c7-44d7-8ecb-7f731bda31d0-Prometheus_movie_05.jpg

Fredrik Söderlund
Frilansskribent

 


FFP.jpeg

Värmen var total när First Floor Power återvände hem

Recenserad av Fredrik Söderlund | GAFFA

Det är hett som helvete på Inkonst. 25 grader ute i Malmö-kvällen blir säkert 30 inne i lokalen. Men det är inte bara värmen som står på termometern som fyller utrymmet. Den kommer lika mycket från publikens hjärtan. Kanske framför allt från die hard-fansen som fanns med från början. Jag förringar inte de nyfrälsta som kanske droppade in efter senaste albumet Don’t Back Down! från 2008, men de största elogerna och mest högljudda gensvaret kommer från det jämnåriga klientelet.

First Floor Power gör ett “coming home”-gig och dessutom det enda stoppet i Sverige. Det var i Malmö det hände för 20 år sedan. Jenny Wilson och Karl Jonas Winqvist pratar om sin gigantiska lägenhet som bara innehöll en orgel och en madrass. En fin anekdot som resulterade i det som blev deras svängigt nerviga pop. Just de ingredienserna som fick Bob Hunds Jonas Jonasson att ta bandet under sina vingar och producera deras tidiga material.

De är tagna av stundens allvar, men lika lyckliga som avslappnade. Stämningen är lekfull. “Malmö är väl en man”, säger Jenny Wilson plötsligt. “Kantig”. Jo, kanske.

När FFP är som bäst låter de som ett svenskt Yo La Tengo, ett mindre spexigt Pavement eller ett landsorts-Velvet Underground med lite Talking Heads-rytmik inslängt. Underbara referensramar som kanske inte slår igenom till 100 procent, men de finns där som stöttepelare.

Det största med kvällen är enligt mig inte bandets musik, som aldrig kändes lika relevant som vare sig The Bear Quartet eller Honey Is Cool, vilka kan räknas som relativt gemensamma tidsmarkörer för hur svensk indie lät i slutet av 90-talet. Inte helt oväntat blir det som mest gripande och relevant när Jenny Wilson tar över. Hon är trots allt en av Sveriges viktigaste, coolaste och integritetsfyllda artister i min sångbok. Hon kostar på sig att stagedivea i gruppens elektroniska kraut-bossa nova-paradnummer There Is Hope. En annan av kvällens finaste stunder är när systrarna Wilsons pappa äntligen kommer en timme för sent. Det ömsinta jublet från hans döttrar får fånga hur vacker kvällen var på sitt eget sätt.


Chelsea-Wolfe-2856-620x400.jpgNeofolkgoth-drottningen mässar galet högt

Recenserad av Fredrik Söderlund | GAFFA

Spektrat, bredden och nyanserna är det som gör att Apokalypsis från 2011 nog för evigt kommer vara Chelsea Wolfes bästa album. Live är det mer stabbigt och (vågar jag säga) bredbent. Det folkigare anslaget från de två senaste albumen är också näst intill bortskalat. Tungrocken ligger och mullrar. Allt är så klart en smaksak, men det är mer Neurosis än Swans (som jag alltid har tänkt är en av hennes största inspirationskällor).

Chelsea Wolfe har aldrig hållit tillbaka på sina hårdare rockinfluenser, men jag föredrar Michael Gira före Scott Kelly tio gånger av tio. Swans är monumentala och har lyckats skapa den vackraste jävelskapen de senaste 30 plus-åren. Chelsea Wolfe är där och nafsar, men når inte riktigt dit. Samtidigt är Swans så klart inte den enda källan. När hon glider ut i sin svarta spetsklänning ser hon lite ut som PJ Harvey korsat med Stevie Nicks, Lisa Gerrard från Dead Can Dance och Diamanda Galas. Alla (utom möjligen 70-talets Fleetwood Mac då) måste ha betytt oerhört mycket för Chelsea. Den neofolkgoth-drottning som hon ändå är.

Att hon mässar galet högt inne i en lokal som heter Babel är givetvis passande. Mörka evangelier utskrikna från både hennes beslöjande stämma och hennes hörselprövande band. Basen doom-spelar, gitarrerna skär och trummorna krossar. Det är en fysisk upplevelse och det är egentligen aldrig fel. Men som sagt, de där extra trumfkorten saknas. Det som gör att brötet berör mer än det stör.


bye_bye_blue-40529928-.jpeg

Artist: Miriam Bryant

Album: Bye bye blue

Bolag: Warner

Betyg: 2

Genre: Pop

Miriam Bryants “Bye bye blue” damp ner plötsligt och utan förvarning. Ett överrasknings-minialbum med fyra tidigare utgivna singlar och fyra spridda skurar. Bryant är definitivt mer spännande som person än hennes musik är intressant. En själfull artist med integritet och en naturlig coolhet. Hennes röst borde dock läggas på betydligt vassare arrangemang och kanske framför allt djärvare och mer originellt låtmaterial. Jag tänker mig att Bryant någon gång skulle kunna vidröra styrkan hos Rihannas bitvis sublima “Anti”. De är inte stöpta i samma tradition, men likheter finns. Öppningsspåret Sad songs har ett Kent-vemod som aldrig plockas upp igen. Frustrationen över det som fastnar i strömlinjeformade melodier och trist fluff är genomgående.

Fredrik Söderlund


saint-etienne.jpeg

Artist: Saint Etienne
Album: Home counties
Bolag: Heavenly/Border
Genre: Pop
Betyg: 3

Att lyssna på Saint Etienne är som att gräva i låtskrivarna Bob Stanley och Pete Wiggs gigantiska skivsamlingar. Att botanisera runt bland bossa nova, Beach Boys, 80-talets gitarrpop, 70-talets disco och smäktande soul. Vad passar bättre än att trycka in allt på ett 19-spårigt dubbelalbum. Resultatet är givetvis spretigt som en höstack. Briljans blandat med spår som går omärkt förbi. Sarah Cracknells lena röst svävar som en tunn slöja över all väloljad estetik. Det är långt ifrån lika bra som Prefab Sprouts monumentala popklassiker “Jordan the comeback”, som skulle kunna ses som ett musikaliskt syskon. Samtidigt går Saint Etienne och sommar alltid hand i hand. “Home counties” är lika fräsch och frisk som en sommarhet helg i staden som bandet är döpt efter.

Fredrik Söderlund


Mann_MI_Cover380kb.jpeg

Artist: Aimee Mann
Album: Mental illness
Bolag: Superego/Border
Genre: Pop
Betyg: 2

Aimee Mann var övermogen redan när hon var en oplockad debutant i mitten av 90-talet. I tryggt sällskap med de musikaliska systrarna Sheryl Crow och Alanis Morissette var hon medlem i en radiorock-triad med lite mer attityd än gemene man. Hon sadlade om en aning och blev indiefilms-drottningen som fick tonsätta hela “Magnolia”. Mann blev en världsstjärna i det dolda. Man tycker att ett album med titeln “Mental illness” kanske skulle vara febrig, panikslagen eller desperat. Men icke. Sångerskans senaste skiva är fin på ett trist sätt, vacker men sömnig. Både Joni Mitchell och John Lennon svävar likt en dubbelaura över hela Manns väsen. Inga dåliga ledstjärnor. Förvaltandet av arvet är dock trevande. Det brinner liksom aldrig till utan puttrar på ganska oförargligt.

Fredrik Söderlund


Sviktande ljud kan inte frånta magin

The Radio Dept., Mejeriet, Lund

Sviktande ljud kan inte frånta magin

Recenserad av Fredrik Söderlund | GAFFA

Basgången från Commited To The Cause inleder genom dimman och ljuskällorna som ser ut som fronten på gamla radioapparater. Den är som en kvarlämnad och bortglömd relik från The Charlatans glansdagar. Fantastisk och omistligt svängig. Lägg till housepianot som dyker upp senare i låten. Apropå britterna The Charlatans så sa sångaren Tim Burgess någon gång att man aldrig är bättre än sitt senaste album. Ett påstående som är lika sant som beundransvärt. The Radio Dept. är ett lysande exempel. I min bok är Running Out Of Love från förra året det starkaste de har gjort och ett perfekt exempel på hur du samlar ihop ett konstnärligt uttryck i över 15 år och sedan kokar ner det till 45 minuter. Komprimera influenser och världsåskådning som bildar en klar vision om hur du vill förvalta ditt eget arv. The Radio Dept. har gjort fyra album på 13 år. Detaljerna och exaktheten är en dygd. Inget lämnas åt slumpen. Men det blir aldrig för maskinellt och sönderproducerat.

Bandet är oftast strålande live. Det är stämningsfullt, välbalanserat och serverat med en knivskarp skärpa. Däremot har ljudmixningen inte alltid varit på deras sida. På kvällens konsert är det ena eller andra ibland för högt eller för lågt. När det glimrar till och allt sitter är det magiskt, men då och då slösas låtar bort och sjunker ner i ett illasittande kaos där de smarta skiftningarna försvinner på vägen. Det förtar givetvis inte en hel upplevelse. The Radio Dept. har Mejeriet i sin linda och Skåne älskar sina skåningar. Inte mycket kan bryta sönder låtar av den kalibern som de besitter. Twin Peaks-inspirerade Occupied är en favorit som släpptes som singel redan 2015. Kvällens låtlista är i princip helt baserad på senaste albumet bortsett några nostalgiska glimtar där bland annat Bus och Never Follow Suit är ett par. Extra kul är faktumet att tidiga klassikern Why Won’t You Talk About It? avslutar allt och bildar en cirkel mellan då och nu.