Artikel för Filmrutan nr. 4/2011

13Feb12

En Freud för ögat

David Cronenbergs senaste film A dangerous method är en biopic om psykologduon Freud och Jung. Området har alltid legat regissören nära om hjärtat och hjärnan. Hans filmer har oftast gjort allt för att träda in i vårt undermedvetna.

Detta är dessutom ett ypperligt tillfälle att titta tillbaka på psykologer och terapeuter genom filmhistorien. Fredrik Söderlund har lagt sig i divanen och hittat några favoriter.

Att David Cronenberg till sist skulle göra en film om vänskapen/konflikten mellan psykologins rockstjärnor Carl Jung och Sigmund Freud kom väl inte som någon större chock. Det har alltid legat ett otäckt psykologiskt och erotiskt drag över kanadensarens filmer sedan den läskiga debuten ”Shivers” från 1975.

A dangerous method fortsätter att utforska psykologins innersta rum och komplexa natur, men är på många sätt en förvånansvärt rak och tillbakahållen historia från kungen av intellektuella och visuella body horror-skapelser. Här är det snarare våra underliggande begär som får ljuset på sig.

Filmen börjar i Zürich 1904 och intagandet av Sabina Spielrein (en överspelande Keira Knightley med tysk brytning) som kom att bli en ledstjärna tillsammans med herrarna Jung och Freud inom psykoanalysen. När hon träffar Carl Jung (en som alltid lika briljant Michael Fassbinder) är hon i ett miserabelt tillstånd. Djupt psykotisk, personlighetsförvirrad och märkbart plågad. Jung och Spielrein börjar sessioner som kommer att revolutionera psykologin för all framtid. Det är även här som ”patienten sittande med terapeuten bakom ryggen”-metoden tar sin början.

Två år senare möts Sigmund Freud och Jung för första gången i Wien. De diskuterar libidobegreppet och äter god mat. Freud kommer skämtsamt fram till att psycho-analysis är ett mer passande uttryck för det de praktiserar med tanke på patienternas labila tillstånd. Freud lovar också sin yngre lärling att ”in one hundred years our work will still become rejected. I only opended a door, it’s for young men like you to open it”

Viggo Mortenson spelar Freud suveränt med tjocka cigarrer i högsta hugg, ett belevat lugn och ett drag av sorgsenhet i blicken.

Min personliga favoritdel i filmen är när Jung tar sig an den suicidala Otto Gross, den Nietzsche-inspirerade österrikiske psykoanalytikern som istället för att bli Jungs patient vände på fåtöljen och satte sexuellt frispråkiga griller i huvudet på honom. Vincent Cassel som denna manipulerande man är en fröjd att skåda. Gross tror att monogami leder till psykisk sjukdom och lever efter devisen ”never repress anything, just give in” och att anledningen till att hans före detta läromästare Freud härleder allt till sex är ”that he never gets any”.

Så vad är egentligen filmens farliga metod? Jung inleder snabbt ett förhållande med Sabina Spielrein baserat på Gross-citatet ”Why should we repress our most natural instincts”. Och häri ligger det tvetydiga och ambivalenta, rent av farliga – varför är det moraliskt försvarbart att åberopa instinktiva och basala lustar för att stilla vårt psyke? Människan och djuren är mer lika än vi vill erkänna på många plan. Detta är ingen ny tankegång men något som förmodligen aldrig går att ”tvätta” bort.

Pjäsen som ligger som förlaga för A dangerous method är ett drömprojekt för David Cronenberg som använt freudianska blinkningar under hela filmkarriären. Han älskade säkert grotta ner sig i Oeidipus-komplex, masochism och spirande meningsskiljaktigheter mellan två högintellektuella män där i princip alla instinkter kommer från den sexuella lusten.

Filmpsykologer vi minns:

Freud (”Det fördolda”, 1962)
Allt startar i Wien 1885 och vi får följa den omdiskuterade Freud (1856-1939) i fem år och hans teorier kring hysteri som bottnande i ett psykologiskt trauma. Men också födelsen av hans kontroversiella psykoanalys-metoder. John Hustons film vågar vara akademisk och drömsk med många surrealistiska och gotiska inslag. Montgomery Clift lyckas också med bedriften att träda in så djupt i rollen att vi glömmer bort att vi tittar på en världskänd skådespelare. Det är ett helt annat porträtt än det vi ser i Cronenbergs film, inte lika styvt och vördnadsfullt, utan mer melodramatiskt och lite fumligt.
Freud
utger sig från början för att vara spekulativ och fokuserar mycket kring psykoanalytikerns egna potentiella Oedipus-komplex.

Richard Burton som Dr. Dysart i Equus (1977)
Barn- och ungdomspsykologen Dysart tar sig an Alan Strang som gjort sex hästar blinda med ett metallredskap. Fallet påverkar Dysart djupt och han börjar snarare leva sig in i hästens eventuella sorg och medvetande, där han anser sig för evigt fast i samma tyglar och värderingar. ”I’m wearing that horse’s head myself, all reined up in old language and old assumptions. I want to change but my horsepower is to weak”.
Dysart gräver djupt i Strangs psyke, konfronterar mysterier kring sexuell passion och galenskap samtidigt som han tvingas hantera sina egna själsliga demoner. Equus har också en sedvanligt välspelande Richard Burton från en av favoritregissörerna Sidney Lumets fruktsamma 70-tal.

Dr. Hannibal Lecter i När lammen tystnar (”The Silence of the lambs”, 1991) och Röda draken (”Manhunter”, 1986)
Anthony Hopkins roll har förlöjligats, parodierats och dragits i smutsen lika mycket som den har hyllats. Men faktum kvarstår – Hannibal Lecter är den bästa psykotiska psykologen i filmhistorien. Till och med Michael Caines Dr. Robert Elliott i Brian De Palmas I nattens mörker (”Dressed to kill, 1980) ligger i lä.
Bachs ”Goldbergvariationer” lät aldrig lika skrämmande efter den känslolösa slakten av två poliser och ”a nice bottle of Chianti” blev något mer än bara en flaska vin efter Jonathan Demmes När lammen tystnar om ”Hannibal the Cannibal”.
Hannibal framkallar rädsla, driver fram instinkter och identifikation med sina offer/patienter. Han hittar Clarice Sterlings svaga punkter i uppväxten. Lecters främsta vapen är egentligen rösten. Betoningen, melodin och pauserna på vissa ord eller stavelser. Lägg till den auktoritära brittiska accenten som gör att han snärjer vem som helst. I grunden är Hannibal en kriminalteknisk psykolog vilket betyder en tvärvetenskaplig approach till att lösa brott och gå in på djupet hos mördare och brottslingar för att se hur de opererar.
Brian Coxs skildring av Hannibal i Michael Manns Röda draken går en lite mer mänsklig väg. Han är en mindre teatermässig och konstlad brottsling. Frågan är om han inte känns snäppet obehagligare med tanke på att gränsen här är så mycket mer hårfin.

Tre ytterligare Hannibal-filmer har gjorts, men där lutar det snarare åt självparodi och illa dolda sensationsthrillers utan snille och smak.

Judd Hirsch som Dr. Berger i En familj som andra (”Ordinary people”, 1980)
Familjen Jarrett slås av en tragedi när äldsta sonen går bort i en båtolycka. Yngsta sonen Conrad drabbas värst och glider in i en skuldtyngd depression.
Hans möten med Dr. Berger som är rak, rättfram och ärlig från första fem minuterna blir revolutionerande. Han blir snabbt en vän istället för en torr analytiker. Berger lyckas med att locka fram alla sidor hos Conrad genom enkla frågor som ”Hur känns det?” och ”Varför tycker du så?”. Psykologen blir patientens naturliga bollplank och kanaliseringsapparat, såsom man föreställer sig att ett lyckat samtal ska vara. Judd Hirsch utvecklas till att bli lite av en favoritfilmpsykolog ju längre filmen går.

Dr. Scott Elliott i The Dark mirror (”Den mörka spegeln, 1946)
Robert Siodmaks mordgåta är ett stycke fint noir-moodpiece där Olivia de Havilland spelar identiska tvillingparet Terry och Ruth. Ett mord på den enes pojkvän gör att psykologen Dr. Elliott kallas in för att hjälpa polisen i fallet.

Lew Ayres, mest känd för en av huvudrollerna i På västfronten intet nytt (1930), spelar en så kallad ”twin expert” och har specialiserat sig på tvillingars beteendemönster. Han kommer snabbt fram till en grav personlighetsklyvning där det blir ett underhållande spel om vem som är vem om vem som är den sjuke av systrarna.

Genom metoder (bland annat den klassiska Rorschach-metoden med associationsfigurer i bläck) växer det sakta fram hur den ena tvillingen är värme medan den andra är kyla, hur svartsjuka hela tiden har funnits hos den ena, den oundvikliga rivaliteten tvillingar emellan och så vidare. Ett spel ”where twins always are reflections of eachother” blir kusligt tydligt.

Oliver Reed som Dr. Hal Raglan i The Brood – missfostret (1979)
David Cronenberg hittade till och med på en egen förgrening inom psykologin i The Brood. Psychoplasmics är en slags aggressiv rollspels-metod där Raglan agerar någon i patientens närhet som fyller denne med hat och ilska. Approachen är att patienterna ska ”go through their anger to the end”. Modern Nola i filmen får till exempel uttrycka sin vrede i form av att föda muterade barn. Exakta kopior på de människor hon känner har sårat henne.
Oliver Reed befann mitt inne i ett gravt missbruk under inspelningen och manuset lär vara inspirerat av regissörens egna uppslitande skilsmässa och omhändertagandetvist. Cronenberg fick psykologisk rättvisa med andra ord.

Den kvinnliga filmpsykologen
Här har filmskaparna inte lyckats något vidare och stänger in det kvinnliga psykologkönet i en återvändsgränd. Oftast följs stereotypen ”äldre kvinna med ett ohälsosamt förhållande till män blir kär i sin patient av något som närmast liknar sympati”. De sexualiseras lättvindigt i jämförelse med de manliga psykologerna och blir snarare en moderlig barm eller fantasi snarare än en respekterad yrkeskvinna. Lauren Bacall i Sexig som synden (Sex and the single girl, 1964), Lena Olin i Mr. Jones (1993), Barbra Streisand i Tidvattnets furste (Prince of tides, 1991) och ramlar alla ner i samma ”fälla”.

Ett annat hopplöst porträtt är Meryl Streeps kontrollerande, överbeskyddande och känslomässigt paranoida psykologmamma som har sin sons 14 år äldre älskarinna som patient i Nära & kära (”Prime”, 2005).

En av de mest trovärdiga kvinnopsykologerna är Frances McDormand som neuropsykiatern Molly i Gregory Hoblits Primal fear (1996). Hennes välmenande och empatiska framtoning för att hitta in i Edward Nortons multipla personlighetsstörning känns kärnfull och verklighetstrogen. Och framför allt så viftas det aldrig med underliggande sexuella begär för sakens skull.

Fredrik Söderlund, frilansskribent och filmvetare

 

 

 

 



No Responses Yet to “Artikel för Filmrutan nr. 4/2011”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: