Skivrecension

14Feb12

Nytt kompakt Thåström-mörker

Album: Beväpna dig med vingar
Bolag: Razzia/Sony
Genre: Rock
Betyg: 4

Thåström upplever sin tredje guldålder, huruvida man gillade Ebba Grön eller inte. Efter första soloskivan flängde han omkring utan styrsel och genomled en oerhört ojämn tioårsperiod.
Sex år gamla Skebokvarnsvägen 209 var det första kapitlet på en ny storhetstid för Rågsved-sonen. I min bok den bästa sedan Imperiets dagar. Han kastade in köttrocken i ett hörn och lät den ligga och självdö. Kärleken till Nick Cave, Leonard Cohen och Gun Club blev starkare och mer påtaglig än någonsin.

Vad hände egentligen? Svaret är enkelt – han hittade medmusiker som formar hans vision och delar en musikalisk estetik. Både Pelle Ossler, trummisen Anders Hernestam och Conny Nimmersjö från Bob Hund har bidragit till en effektiv svärta, malande skönhet och sällsam bandmagi.

Att albumets slutmixning gjordes i legendariska Hansa-studion i Berlin känns helt naturligt. Här har både David Bowie, nämnda Nick Cave, Iggy Pop och U2 huserat. Ljudbilden är dov och pulserande, mer maskinell än de två senaste albumen. Samtidigt skönjer jag mer hopp än tidigare i det kompakta. Texterna är inte lika påträngande självbiografiska, inte ett lika uppenbart urholkande av Thåströms egen själ. Det kan ha att göra med den återvunna kärleken till Amanda Ooms. Plötsligt är inte kärleken för dom längre. De sista raderna i cdboken lyder ”Till A” och Ooms får till och med vara med på Brunkebergstorg och upprepa strofen ”hur fan ska man hinna med allt”.

”Smaken av dig” är ännu en ångerfull mörkerballad i rakt nedåtstigande led från Fanfanfan och Men bara om min älskande väntar. Olycksbådande stråkar ramar perfekt in längtande rader som din siluett i spegeln på Hotel du Nord.

”Samarkanda” är en lång hyllning till några av Thåströms inspirationskällor, minnen, både psykologiska och fysiska upplevelser genom ett 54-årigt liv.
Fellini, Bob Dylan och Portugals huvudstad avhandlas vid sidan om Nina Simone, en soluppgång och tant Bertas jordgubbar. Det är en låt som förmodligen alla musiker vill göra någon gång i livet. En tacksång till hjältarna och de där vackra ögonblicken som för alltid är fastetsade i medvetandet. En mer dödsförhärligande tolkning av låten skulle kunna vara att den skildrar ett liv som passerar revy.
Jag omfamnar fortfarande Thåströms mustiga melankoli med en bamsekram.

Fredrik Söderlund



No Responses Yet to “Skivrecension”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: