”Searching for Sugar Man” – artikel för Film & TV, nr. 1/2012

12Mar12

Poetisk rättvisa

Sixto Rodriguez är den mexikanska popsensationen som aldrig blev. Han dödförklarades i början av 70-talet och glömdes bort på alla ställen, utom i Sydafrika där han fortfarande är ett helgon.
Malik Bendjelloul är journalisten som tog med sig en kamera och åkte ner till Afrika för att leta upp bra historier. Han hittade en man som ledde honom till mysteriet om Rodriguez. Maliks film Searching for Sugar man är en fem år lång resa.
I januari lyckades filmen med en bedrift som ingen annan svensk film någonsin gjort – att vinna två stora priser i Sundance. Något som i efterhand också blev filmvinterns mäktigaste revansch.

2006 hade Malik Bendjelloul jobbat tre år som journalist på SVT:s Kobra. Men viljan sa någonting annat. Han bestämde sig för att ta med en kamera och resa till Sydamerika och Afrika i sex månader för att leta bra stories på vinst och förlust.
I Kapstaden hittar han en detektiv som är en av huvudkaraktärerna i hans dokumentärfilm ”Searching for sugar man”, den osannolika historien om den ofrivilliga rockikonen Sixto Rodriguez.

Vi spolar tillbaka ungefär 40 år. I slutet på 60-talet blir en sångare och gitarrist upptäckt en sen natt på en rökig bar i Detroit av två Motown-producenter som just jobbat med Marvin Gaye och Stevie Wonder. De hör Rodriguez och blir helt till sig. När de tar in honom i studion inser de att det är bland det bästa de hört någonsin. Tillsammans spelar de in en skiva som de vet ska erövra världen. Alla är överens om storheten och menar att Rodriguez till och med är bättre än Bob Dylan. Verkligheten gick fullständigt åt andra hållet. Skivan ”Cold fact” blev ett totalfiasko som sålde runt 50 ex i hela USA.
– Det finns många teorier om varför det gick snett. Dels att han hette Rodriguez och var från Mexiko. Då skulle man hålla på med mexikansk musik, mariachi och sånt där. Man skulle ha en sombrero och sjunga Speedy Gonzales, det var USA:s fördomsfulla bild av grannlandet i söder, säger Malik.

Men Rodriguez utmanade den vita rocken på deras egen planhalva, Han tävlade mot Velvet Underground, Dylan och Leonard Cohen. Vid den här tiden i USA var det en roll man som musiker inte tilläts.
– En annan teori är att Rodriguez hade för vana att spela med ryggen vänd mot publiken. Det är ju inte helt lämpligt om man vill bli stor stjärna. Men Rodriguez ville att man skulle fokusera på musiken, inte på honom som person. En tredje teori är att skivan släpptes olägligt rent kommersiellt. ”Bridge over troubled water”, som blev decenniets bäst säljande album kom ut samtidigt. Dessutom släpptes The Beatles svanesång ”Let it be”. Intresset från media låg liksom på ett annat håll.

Rodriguez andra album ”Coming from reality” blev en ännu större flopp. Han intalade sig själv att han inte hade någon talang och gav upp. Han började jobba som rivningsarbetare och levde i ett ruckel. Men på något märkligt sätt tog en av de femtio sålda skivorna sig till Sydafrika där han blev mer berömd än Rolling Stones. Detta helt utan Rodriguez vetskap.
– Han blev på riktigt en av landets största artister genom tiderna. Om du frågar människor på gatorna i Sydafrika idag så vet fortfarande varannan människa vem han är.
Men de visste inte vem han var när det begav sig?

– Nej, vilket var jättekonstigt. Han blev känd som en död superstjärna och det fanns olika versioner av hur han hade dött – mördad av en älskarinnas man, att han skjutit sig själv eller bränt sig till döds på scen.

Searching for sugar mans första halva handlar om två sydafrikanska fans och deras jakt på sanningen om Rodriguez. De ville försöka ta reda på hur artisten egentligen hade dött. De tyckte att det var konstigt att det fanns så många versioner av historien. Men det var en svår uppgift. På skivan stod varken Rodriguez fullständiga namn eller varifrån han kom. Den enda plats det fanns någon information var inne i låttexterna.
– De började leta efter ledtrådar i texterna, men de var fulla av ordlekar och svåra att dechiffrera. Ingen hade nåpgon koll, inte ens skivbolaget visste vart de skulle skicka pengarna från skivförsäljningen. Det var därför Rodriguez aldrig fick reda på att han var berömd, säger Malik.
– Man kan ju fråga sig var myter startar. Det fanns mängder av historier om Rodriguez i Sydafrika. Han var försvunnen, hade gått under jorden, han var blind, han var död. Sydafrikaner var på den här tiden vana att beundra sina idoler på avstånd, apartheidregimen hade sett till att landet blivit svartlistat, det var förbjudet för utländska artister att besöka Sydafrika.

Rodriguez blev en mycket viktig röst för det vita apartheid-motståndet. Det fanns väldigt få stora artister med samma brinnande politiska texter. I låten ”Establishment blues” sjunger han rader som ”the system is gonna fall soon to an angry young tune”. Det vita motståndet mot apartheid började med några rockband som uttryckte hård samhällskritik och var väldigt inspirerade av Rodriguez. Man skulle kunna säga att han indirekt sådde ett frö som fick betydelse för det som senare skulle hända.
– Rodriguez var i mina ögon en av de stora artisterna, han var otroligt inspirerande. Han gjorde sin grej utan att snegla på någon annan. Skivbolaget sa åt honom att han var tvungen att ta bort en dräpande textrad om påven om skivan skulle få spelas över huvud taget. Men han vägrade och höll fast vid sin konst. Jag tror att han gjorde helt rätt. Den där kompromisslösheten hörs överallt i hans musik och det är just därför som folk verkligen började älska honom. I och med att han aldrig lät sig styras av hungriga skivbolag blev hans skivor personliga och därför intressanta.
– Man kan lära sig mycket av det där. Som filmare hamnar många i en situation där de kanske kan få en liten extra slant från någon finansiär om de gör om sin film på det sätt finansiären önskar. Men det är då man börjar ligga risigt till. De enda filmer eller skivor som är intressanta är ju i slutändan de där någon försöker säga något på sitt alldeles egna sätt. Där de har haft självförtroende och fått behålla sin integritet. Man måste verkligen skydda det där till varje pris, det är ömtåliga saker, och många vill lägga sig i.

Malik fick själv sin beskärda del av svensk filmbyråkrati när finansieringen av Searching for sugar man skulle sätta igång.
– Filminstitutet hade varit med och stött projektet från början och lovat ett stort produktionsstöd. Så plötsligt när pengarna väl skulle betalas ut så hoppade de av. Samma film de för ett par månader sedan sagt var toppen var plötsligt inte ens värd att bli en långfilm.

Malik insåg att han inte kunde fortsätta jobba. Filmen var till 90 procent färdig, men de sista bitarna som krävdes var dyra. Han hade jobbat heltid i tre år utan en krona i lön och sparpengar var sedan länge slut.
– Mina kläder började på allvar gå sönder. Så jag gav upp och jag började jobba med annat i ett par månader. Men så började det kännas så tragiskt och bortkastat, att jag skulle ge upp när jag var så nära målet.

Istället började Malik fundera på vad han behövde pengar till. En animatör, en musikkompositör och en klippare.
– Jag satte mig ner vid köksbordet och började rita skisser med blyerts,  Tänkte att det kunde användas som grunder den dagen jag hade råd med en riktig animatör. Jag gjorde samma sak med resten – skissmusik på min laptop, köpte ett musikprogram för 2 000 kronor, och sedan klippning efter bästa förmåga.
– Jag var så förtjust i ”Man on wire” och använde faktiskt den som jämförelse när jag skulle berätta för folk vad jag håller på med. Jag hoppas och tror att min film påminner om den. ”Sugar man” har också ett klimax, ett starkt slut och ungefär samma typ av deckarartade uppbyggnad.

Malik kontaktade britten Simon Chinn som hade gjort den Oscarsbelönade dokumentären Man on Wire några år tidigare.
Man on Wire var en stor inspiration för mig. Jag tyckte någonstans att min historia påminde lite om den. Båda hade en deckarliknande uppbyggnad och ett förlösande klimax som slutscen.

Simon Chinn såg omedelbart det som SFI inte sett, att filmen hade stor potential. Ytterligare en Oscarsbelönad producent, John Battsek som producerat One Day In September och Restrepo, kom in i projektet som exekutiv producent.
– Men vi hittade inget ledigt folk som kunde klippa färdigt eller animera filmen så på vinst och förlust skickade vi in den i ofärdigt skick till Sundance. Detta var i slutet av oktober förra året. En månad senare fick vi reda på att Searching for sugar man var uttagen som öppningsfilm. Vi blev superstressade, vem skulle göra klart filmen? Men tydligen funkade filmen tillräckligt bra för att bli öppningsfilm så skisserna fick vara kvar. Köksbordet räckte liksom, säger Malik.
Släppte du dina idéer om att det var ofärdigt när Sundance tog filmen?

– Ja, man kan ju fortsätta jobba i evighet om man vill. Sundance var målet från första början. Jag var till och med inställd på att jobba vidare och vänta till Sundance 2013 om den inte hade kommit in i år. Det är festivalkopian som gäller, filmen är klar!
Hur var det i Sundance egentligen?

– Det är en mycket märklig plats som inte alls är anpassad för en filmfestival egentligen. Det är mer en amerikansk marknadsplats för film än en festival. Allt går ut på att få biodistribution. Till och med journalisterna undrar lite varför de är där.

Efter premiärvisningen fick Sugar man sex stående ovationer på rad. Chefen för Sony Classics ringde och sa att de satt i en limo med Woody Allen och ville köpa filmen. En så stor aktör har inte köpt en svensk film oavsett genre sedan Ingmar Bergmans sista film Saraband.

Hade du förberett dig på ett pris efter alla hyllningar?
– Simon som vunnit flera priser tidigare sa att han aldrig sett en liknande reaktion i Sundance. Så det hade nog varit lite av en besvikelse om vi inte vunnit något pris. Men man vet ju aldrig. Du ska alltid räkna med att det går åt skogen.

Kalla det poetisk rättvisa. En film som inte höll för långfilmslängd hos den enda svenska auktoriteten när det gäller filmfinansiering skrev till slut svensk filmhistoria. Searching for sugar man går upp i Sverige efter sommaren. USA-premiären är förlagd till den 27 juli. Sedan blir det en runda i England, Frankrike och Australien. För Malik är det festivaler som gäller i vår och en månad i USA där filmen visas på bland annat Tribecafestivalen och South by southwest.

Text: Fredrik Söderlund

 



No Responses Yet to “”Searching for Sugar Man” – artikel för Film & TV, nr. 1/2012”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: