Markus Krunegård – skivrecension

28Mar12

Krunegårds bästa tid är nu

Markus Krunegård
Album: Mänsklig värme
Bolag: Universal
Genre: Pop
Betyg: 4

Hur ska man någonsin kunna säga något kallsinnigt om ett album som heter ”Mänsklig värme”? Det var min första tanke när jag hörde titeln på Markus Krunegård senaste skiva. Han ber om vår insikt, åsikt och levererar lyckligtvis något som är lätt att omfamna. Fjärde soloplattan är Krunegårds starkaste och varmaste alster i karriären.

Jag har alltid haft svårt för att ta mig an Norrköpingsonen. Det finns en ärlighet och naivitet som ofta gränsar till patetik och skamsen tonårsdagbok. Samtidigt är han en uppenbar melodibegåvning. Något som växer fram med större tydlighet än någonsin på nya skivan. Det är hög tid att omfamna storheten även för den bittre cynikern. Få hjärtan kan låta bli att smälta av popkavalkader som ”Minusgrader rensar luften”, ”Everybody hurts” och ”Askan är den bästa jorden”.

Krunegård trädde fram som en slags ruffsigare nattlivsvariant av Ted Gärdestad för ett tiotal år sedan. Någon som både irriterar och förbluffar.
De där vassa kanterna som gjorde musiken mer skada än udd har slipats till. 2012 har stökigheten och den oborstade barnsligheten tonats ner. Faderskapet har tagit in honom i den vuxna fasen, utan att han för den delen fastnar i en halvgrå Lundell-massa. I nostalgitrippen ”På promenaden” skjuter han visserligen fram barnvagnen längs samma allé i Norrköping som Lundell sjöng om en gång i tiden. Men låten är snarare en öm och ambivalent födelseortsskildring. En östgötsk ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”. ”Hemma börjar nästa dag” bjuder på en annan sida av föräldraskapet: ”fan heller att jag blir som min far, men nu är jag rädd att jag är likadan”, sjunger Krunegård personligt och igenkännande.

Albumets centrala epos är Kent-pastisch ”Korallreven & Vintergatan” – en sju minuter lång mäktig stadsvandring om ensamhet, gemenskap, kontraster och vår ängsliga vardag.
3-4 låtar biter sig inte fast lika hårt som resten och gör att betyget är lite naggat i kanterna. Men det hindrar inte ”Mänsklig värme” från att vara artistens mest fylliga, insiktsfulla och fokuserade stund hittills. Mycket tack vare en luftig och nyansspäckad produktion från gamla Laakso-kollegan Lars Skoglund (som också står för bedårande trumspel).

Detta är en stark popskiva med tio låtar lika kitschiga som älskvärda. Egentligen sammanfattar upphovsmannen det senaste äventyret bäst själv: ”Det är liksom första gången en teckning av mig inte är fullkladdad av utsmetad blyerts”.
Så sant, så sant.

Fredrik Söderlund



No Responses Yet to “Markus Krunegård – skivrecension”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: