”Den brittiska bastarden” – artikel för Filmrutan 1/2012

06Apr12

Den brittiska bastarden

När Ken Russell gick bort i november hade han redan fallit många i glömska. Kanske inte så konstigt med tanke på att han gjorde sina sista riktigt bra filmer för 20 år sedan.
Russell blev 84 år och ingen som sett någon av hans filmer lämnas oberörd. Vare sig man hatar eller älskar det man ser. Under sin 50-åriga filmkarriär var han alltid en nagel i ögat på etablissemanget. En lika stor konstnär som provokatör.

Mina favoritstunder hos Ken Russell är hans kompositörfilmer som gick från lyrisk impressionism till bombastisk rockopera. Han valde att vända puristerna ryggen och inte skapa några flashiga hjältesagor. Russell var en stor musikälskare som levde efter devisen ”facts are for computers. I’m a myth-maker”. Det var så han gick till väga – gav sig hän musiken och skapade sin egen myt om legendariska och svårmodiga tonsättare. En genomgång av hans bästa musikbiopics visar upp en regissör med en enorm bredd och temperamentet hos Englands kanske sista konstnärliga busunge.

* Edward Elgar (1857-1934)
Brittisk autodidakt kompositör. Komponerade sitt första stycke som 15-åring. Första uppdraget som tonsättare blev för ett mentalsjukhus där uppgiften var att stimulera de intagna. Drabbades av melankoli sent i livet. Hans mest kända verk är ”Pomp & Circumstance”-marscherna som skrevs mellan 1901 och 1930.

Russell visade med Elgar (1962) upp en imponerande fullständig debutfilm. Så känslomättad, mogen och rik i ton och balans. Elgars romantiska musik är en lika viktig aktör som berättarrösten i de timmeslånga dramat. Regissören utgick från brev för att rama in handlingen. Det dokumentära närmandet bidrar också till en direkthet och rå poesi, starkt påverkad av franska nya vågen-filmarna.
När Elgars sinne stegvis blev tyngre blev hans signum ”Pomp & Circumstance” som en börda och ett tveeggat svärd. Det var aldrig hans intention att den skulle bli en slags andra nationalsång för hemlandet. Ofrivilligt blev styckena krigsmarscher mot Tyskland vars kulturella arv han älskade så djupt.
Russells film är stramt hållen men aldrig distanserande. Den är korrekt, sorgsen och vacker där Elgar slutar sitt liv som ensling.

* Claude Debussy (1862-1918)
Grundaren av den impressionistiska musikstilen och inspirerades av symbolistiska poeter som Paul Verlaine och Stéphane Mallarmé. Vände symfonin ryggen skapade istället sånger, piano- och orkesterstycken med färger och rytmer som inte hörts tidigare.

Ken Russells samarbete med Oliver Reed skulle bli en av 60- och 70-talets mest fruktsamma regissör/skådespelare-relationer. Den skulle hålla i sig i 15 år där den ursinniga Djävlarna (The Devils, 1971) nog får räknas som höjdpunkten. Enligt Russell var Reed en exakt kopia av den unge Debussy. The Debussy film (1965) är en innovativ krock mellan metafilm och narrativ dokumentär. Allt börjar på inspelningen av filmen om tonsättarens liv. Regissören leder oss genom flera postmoderna lekar där gränsen mellan film och skådisarnas egna liv suddas ut, skaver mot varandra och samspelar om vartannat. ”Was he really such a bastard?”, frågar Annette Robertson som spelar Debussys flickvän Gaby mitt i en scen.
Kompositören beskrivs som en drömmande kvinnojägare där vänskapen med fotografen och konstnären Pierre Louys präglar hans liv starkt. Russel och fotograferna John McGlashan och Ken Westbury gör ett strålande försök att återskapa ett impressionistiskt anslag med ett ofta soldränkt foto, starka kontraster och sinnliga bilder till tonerna av kompositörens mest naturromantiska stycken som ”La Mer” och ”Förspel till en fauns eftermiddag”.
Russells film slutar på en melankolisk not där Debussy går runt som en vålnad, ensam och cancersjuk och skrev på musik till Edgar Allan Poes ”The Fall of the house of Usher”.

* Frederick Delius (1862-1934)
Brittisk kompositör född i Yorkshire. Fadern var från Tyskland och en stor handelsman inom bomull. Delius lärde sig både fiol och piano innan tonåren.
Hans musik var starkt påverkad av Nietzsche, vännen Edvard Grieg och målare som Edvard Munch. Kallades ”naturens apostel” på grund av sina musikaliska hyllningsdikter till sommaren och naturens scenerier.
Drabbades av syfilis som gjorde Delius blind och förlamad sent i livet. Han anlitade organisten Eric Fenby som hjälpreda och medkompositör. En stark vänskap växte sakta fram.

Russells egen favoritfilm Song of summer (1968) bygger på Fenbys biografi ”Delius as I knew him” (1936) och är ett genomträngande sorgligt porträtt av en komplex man. Max Adrian, som spelar Delius, är kusligt lik Dr. Mabuse, vilket ger porträttet passande otäcka konnotationer. Adrian spelar en bitter begåvning som inspirerades av naturens ljud och hade romantiken som bas.
Kompositören är stingslig och bestämd, bitter på sitt handikapp. Fenby blir hans ögon, öron och historieberättare. Delius dikterar och säger noter, tempo och instrumentering. Fenby kämpar vid pianot, blir hans saknade sinne och orörliga kropp. Vi får reda på att Delius började som apelsinodlare i Florida och att han ofta längtar tillbaka till ljuset och värmen.
Kompositören är hård och stundtals elak på ytan, men musiken är mjuk och vacker. Frun Jelka Rosen blir ofta måltavla för frustrationen och ilskan.
Den starka kritiken till religion i allmänhet och kristendom i synnerhet är också en drivkraft som sporrar Delius skapande.
Det femåriga samarbetet med Fenby kulminerar i dramatiska paradstycket ”A Song of summer”. Organisten blir vid hans sida ända in i döden. Detta är troligtvis Russells starkaste biografifilm för BBC.

* Peter Tjajkovskij (1840-1893)
Född i Ryssland. Ärkeromantiker med melodin som största begåvning och den mest älskade och spelade ryske kompositören genom tiderna. Tragiskt och kort liv. Försökte vid ett tillfälle ta livet av sig efter ett oövertänkt, nio dagar långt äktenskap som han ingick trots att han var homosexuell. Baletten Svansjön blev hans signum medan sista symfonin Pathetique har kallats den mest dramatiska som någonsin gjorts.

Regissören själv beskrev The Music Lovers (1970) som ”the story of the marriage between a homosexual and a nymphomaniac”. Sexmissbrukaren är i det här fallet Tjajkovskijs före detta elev Antonina Miljukova. På många sätt är detta den arketypiska Ken Russell-filmen – operalik, melodramatisk, tragikomisk, bastardisk och skamligt underhållande. Luchino Visconti och Fellini i en ohelig allians. Den gjordes likt en brygga mellan Russells två storhetsperioder. Richard Chamberlain spelar Tjajkovskij, tonsättaren som för evigt sa sig vara stigmatiserad av sin sexuella läggning. Så här i efterhand är det också intressant eftersom Chamberlain själv skulle komma ut som homosexuell långt senare. Här är Tjajkovskij en aggressiv och passionerad pianist som låter de inre demonerna forsa ur fingrarna när han slår på tangenterna.
Kompositören lever en livslögn, vilket gör de sinnligt vackra slow motion-scenerna med kvinnorna runt omkring honom än mer bitterljuva och rörande. Många scener är dialogfria där musiken illustrerar känslorna och relationerna som svärmiska drömsekvenser.
Tjajkovskij slits hela tiden mellan att inte kunna acceptera sin läggning i en tid då skammen skulle vara oumbärlig och lusten att bara skapa musik. Därför sätter han sin tro till en falsk, platonisk kärlek som resulterar i det desperata giftermålet med Miljukova. Tjajkovskijs egen sammanfattning lyder: ”to pretend all ones life is the height of torture”.

* Gustav Mahler (1860-1911)
Född i Böhmen och studier i Wien. Även en av sin tids skickligaste dirigenter. Mest känd för sina oerhört långa symfonier som blev nio stycken till antalet. Missförstådd under sin levnad. Känd för citatet ”min tid kommer”. Kanske den tonsättare som inspirerat flest filmmusikkompositörer.

Russells har titulerat Gustav Mahler som sin egen personliga favorit. Den kompositör som han kände sig ha flest gemensamma drag med.
Att illustrera en livscykel på en tågresa är rasande effektivt. I Mahler (1974) sitter det skröpliga geniet med sin fru på väg tillbaka till Wien. Han vet inte om att han är dödssjuk och tillbakablickarna på ett turbulent liv blir extra sorgkantade.
Surrealistiska drömepisoder varvas med minnen från en hårt ansatt judisk uppväxt. Alla Mahlers känslor gick in i musiken och i livet utanför blev han så dränerad och kall att omgivningen hade svårt att acceptera honom.
Jag skulle säga att det här är Ken Russells bästa 70-talsfilm. Vi får det bisarra, djupt melankoliska, den intelligenta rytmen mellan musik och bild plus imponerande intensiva skådespelarprestationer från alla inblandade. Vreden, sjukdomen och besvikelsen lyser ur Mahlerskådisen Robert Powells ögon. En favoritsekvens är fantasin och hälsningen till Viscontis Döden i Venedig (1971) där Mahler ser Von Aschenbach och pojken Tadzio på en station utanför fönstret. Filmen hade som bekant Mahlers femte symfoni som ledmotiv.

* Franz Liszt (1811-1886)
Var omgiven av turbulens, en upprorsman, kvinnojägare, en stark personlighet och en enorm begåvning. Anses som världshistoriens störste pianist. Var utöver kompositör även dirigent, kritiker och essäist. Uppfann den symfoniska dikten som kom att förändra den romantiska orkestermusikens inriktning i Europa.

Fortfarande hög på den blixtrande succén efter Tommy (1975) gled Russell snabbt vidare och gjorde det anakronistiska musikalspektaklet Lisztomania (1975). The Who-sångaren Roger Daltrey axlade återigen huvudrollen som de aktade kompositörernas första rockstjärna. I efterhand har regissören beskrivit filmen som ”my pop version of the life of the greatest stud in music history”.
Brittiska demonproducenten David Puttnam tog över och formade filmen mer och mer åt popmusikal-hållet med smaklöst omgjorda Liszt-stycken. Russell blev mer och mer trängd medan budgeten rann iväg. Filmen blev en flopp och regissören anklagades för att ha ”korsfäst” Puttnam både ekonomiskt och känslomässigt.
Filmen likar ingenting annat varken före eller efter. En fantasifull och makaber sex- och drogfest som förmodligen gjorde inspirationskällan Kenneth Anger livrädd. Fallossymboler, en Chaplin-drömsekvens, voodoodockor, Richard Wagner som nazistvampyr och Frankensteins monster i samma person, Ringo Starr som påve och så vidare. Inte för alla men allt för den som är villig att sluka Russell när han är som mest obscen och kompromisslös.

Överromantiska egoister
Det briljanta med Ken Russells kompositörsbiografier är dess ovilja att stryka det konventionella levnadsdramat medhårs. Samtliga tonsättare är överromantiska krakar, en hop sargade och tjuriga genier eller frånvarande konstnärer. Åldrande nostalgiker inkapslade i sina tonala världar. Desperation, frustration, en oförstående tidsepok och galenskap präglar så gott som alla Russells antihjältar. Filmerna är samtidigt vördnadsfulla, lyhörda och har mängder av empati insprängt i varje poetisk bildruta. Men det är absolut inga banala ryggdunkningar, förfalskad sympati eller hjältedådigt smicker vi bjuds på.
Claude Debussy beskrivs till exempel som elak, egoistisk och känslolös. Någon som bara kunde uttrycka äkta känslor genom musiken. Wagner-porträttet i Lisztomania är tveklöst historiens största sågning av den pompösa Nibelungens ring-kompositören.
Sättet Ken Russell kombinerar bilder med toner, dramatik med musik, färg och temperament i samklang med musikens humör är mästerligt. Musiken styr bilderna lika ofta som vice versa. Det måste varit tacksamt att redan ha filmmusiken färdig och utgå från den när du komponerar bilderna och händelserna kring upphovsmännen.
Den brittiska bastardens mytbildning och lyriska porträtt kommer för alltid att blåsa upp till storm hos de devota. Samtidigt bidrar han till en alldeles egen revisionism – flärdfull, exotisk, spritt språngande tokig och utan motstycke i filmhistorien.

Andra kompositörsbiografier av Ken Russell:
* The Strange affliction of Anton Bruckner (1990)
* Vaughn Williams: A Symphonic Portrait (1984)
*Dance of the seven veils
(1970) där Richard Strauss framställs som nazist. Strauss-familjen blev så förolämpad att de lyckades bannlysa filmen som inte får visas igen förrän 2019.
*Don’t shoot the composer
(1966) om Georges Delerue som mest förknippas med franska nya vågen-regissörerna.
* Bartok
(1964) om den ungerska kompositören Béla Bartok och bland annat hans stora intresse för insekter.

Fredrik Söderlund, frilansskribent och filmvetare.



No Responses Yet to “”Den brittiska bastarden” – artikel för Filmrutan 1/2012”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: