Lanthimos, Papoulia och ”Alper” – artikel för Filmjournalen 1/2012

11Apr12

Det klaustrofobiska kammardramat Dogtooth slog ner som en bomb 2009. Det började pratas om en ny grekisk våg. Filmen kramades sönder av kritikerna och fick till och med en oscarnominering. En bedrift som inte hänt en grekisk film sedan 1977.
Nu är Yorgos Lanthimos tillbaka med Alper – ännu en djupdykning i mänskligt förfall och bisarra situationer. Filmjournalen träffade regissören och huvudrollsinnehavaren Aggeliki Papoulia i Göteborg.

Yorgos Lanthimos väg in i filmen var genom teatern. Han lärde känna koreografer, regissörer och folk inom dansteater. Första filmerna var små videor om deras föreställningar och uppträdanden. En stark relation till dans och människans fysikalitet utvecklades.
– Det är förmodligen därför jag hellre jobbar med skådespelare genom fysiska uttryck istället för intellektuella eller teoretiska. Jag försöker att inte analysera sönder manus eller roller med de inblandade. Våra repetitioner är mer som i ett laboratorium och vi testar oss fram. Om något känns knasigt så kanske det passar det vi håller på med. Vi har en slags improvisationsteater, säger Lanthimos.

Det är lätt att spåra teaterbakgrunden i Lanthimos filmer. Händelseförloppet ligger alltid i gränslandet mellan teater och film. En slags hypermedvetna metaskildringar som ställer viktiga frågor kring identitet, mänskliga beteenden, kollektivism och våra privata fängelser. Humorn uppfattas inte lika lätt som det tragiska men det finns definitivt en makaber komik i många situationer. Ta bara en strålande scen i Dogtooth där de isolerade döttrarna luras att tro att Frank Sinatra är deras farfar.
– Fransmännen tolkade filmen som en kritik mot regimen i Grekland. Grekerna såg den bara som den var. Vi gick aldrig in för att göra en allegori över någonting och det är alltid lättare för utomstående att tolka som de vill.
Jag läste någonstans att du inspirerades av dina vänner som skaffade familj när du skrev Dogtooth?

– Många av mina vänner som gjorde det hade tidigare sagt att de aldrig skulle göra det. Jag började reta dem och säga saker som att det aldrig håller. Att de slutar i skilsmässa och att barnen blir olyckliga. De tog det på blodigaste allvar och frågade vad jag menade. Jag började tänka på hur långt människor kan gå för att skydda sin familj och extremiteter inom detta. Sedan tycker jag att vi borde hitta ett annat sätt att få samhället att fortleva – små coca cola-flaskor bara produceras. Resultatet blev en film om vad som kan hända med isolerade och skydde människor efter för lång tid. Nästan som science fiction.

Höga berg och djupa dalar
Nya och tredje egna långfilmen Alper handlar om en grupp människor med målet att hjälpa sörjande som förlorat sina anhöriga. Medlemmarna erbjuder sig att ta rollen som den avlidne. För en sjuksköterska får det våldsamma konsekvenser när gränsen mellan karaktärerna suddas ut. Till sist kan hon inte skilja på hennes eget liv och den hon spelar. Enligt Aggeliki Papoulia var den här rollen mer komplicerad och komplex än systern som försökte bryta sig ut ur hemmet i Dogtooth.
– Jag var faktiskt rädd för jag visste inte hur jag skulle spela den här gången. Ibland vet hon inte vem hon är – hon blandar ihop sina karaktärer till den grad att det blir ohållbart och till och med farligt. Samtidigt spelar vi människor roller hela tiden, säger Papoulia.
För att inte avslöja vad de håller på med döps gruppen till Alper där medlemmarna kallar sig för olika bergsrelaterade namn. Ledaren heter till exempel Mont Blanc.
– När jag och Efthymis Filippou skulle skriva manuset gick vi till väga på samma sätt som de gör i filmen. Vi försöker alltid få med humor så berg kändes både konstigt logiskt och helt naturligt. Det passade med olika individer som fick döpa sig efter sina favoritberg.
– Det stora diskussionen var att komma på vad du behöver som sörjande eller för att hantera döden. Men också vad folk som erbjuder liknande tjänster skulle behöva. I slutändan följer vi de som utövar tjänsterna snarare än de drabbade. Istället för att visa sorgen och familjerna så ligger fokus på de som går in i en roll och låtsas vara personer de inte kände. De blir istället de hårdast drabbade. Handlingen blir nästan ett egoistiskt självändamål till slut, säger Lanthimos.

Aggilika Papoulia och Lanthimos träffades även de genom teatern. Hon hade aldrig läst ett lika spännande manus som Dogtooth och hon nappade direkt på den utmanande rollen när hon blev tillfrågad. Det visade sig att hon också gillade regissörens säregna metod.
– Han försöker aldrig sätta mig i en situation där jag är helt medveten om vad jag gör. Vi ska spela mer instinktivt och improviserat. Ofta vet vi inte ens om kameran är på. Ibland ger han oss bara en idé som vi ska tolka själva. Det gör att du hela tiden måste vara ”in character”. Som skådespelare är det påfrestande men belönande.
Hur är Lanthimos som regissör?

– Han försöker alltid leda skådespelare in i situationer där vi känner oss fria och neutrala. Låter oss skapa ett eget utrymme och tillstånd där vi blir överraskade av oss själv. Du får reagera och vara i nuet och inte försöka tänka för mycket.
När jag frågar om de uppfattar de nya grekiska filmerna som en ny våg med Attenberg (2011) , L (2012) och Lanthimos filmer så håller de delvis med.
– Kanske inte en våg, men det råkar vara en massa kreativa människor som känner varandra och har en likvärdig syn på film för tillfället. Ingen av oss räknar längre med stöd från regeringen så vi går ihop och hjälper varandra med finansiering och allt runt omkring. Inte ens när Dogtooth blev oscarnominerad fick vi några pengar från hemlandet. Alla hjälper varandra som ett kollektiv, säger Papoulia.

Fortfarande hårt klimat
Situationen för grekiska filmare har alltid varit hård. Den ekonomiska kollapsen hjälte knappast situationen, men Lanthimos menar att han känt motstånd ända sedan han tog upp en kamera ändå.
– Det är illa idag men har egentligen alltid varit såhär. Det har aldrig funnits någon riktig finansiering av film. Grekiska filmcentret ger alltid pengar till väldigt specifika människor. Inhemska filmer är i princip finansierade av regeringen eftersom det inte finns någon tydlig lag för privata finansiärer. Folk gav sig inte in i kultursfären för de visste att de inte skulle få några pengar, säger Lanthimos.

Läget var helt enkelt tufft för unga filmare så de såg ingen annan utväg än att börja stötta och hjälpa varandra med pengar och resurser. Budgeten var tvungen att vara minimal för att de skulle kunna hålla på med det de verkligen ville.
– Finansiering innebär tyvärr inte att du får pengarna direkt. Vi fick göra Dogtooth utan pengar och vänta några innan de gick tillbaka in i produktionsbolaget. Det kommer faktiskt fortfarande in pengar från Dogtooth så här fyra år efter att vi blev lovade dem.
Kan du berätta något om ditt nästa projekt?

– Jag har alltid velat jobba i andra länder och kulturer. Just nu är jag i New York och utvecklar några olika projekt. Vi får se vad som händer. En films kringliggande natur, kultur och miljö formar och skapar resultatet. Jag ser kanske mina första tre filmer som min grekiska trilogi.
Till sist – vilka filmer tar du med dig till en öde ö?

– Jag skulle definitivt ta med en massa Woody Allen. Jag kan se hans filmer när som helst, vilket humör jag än är på. Frågar någon om jag till exempel vill gå och se Hannah och hennes systrar spelar det ingen roll om jag såg den igår. Jag säger ja direkt. Allen har någonting som är roligt och rörande på samma gång. Han är väldigt direkt och jag känner mig belönad när jag ser hans filmer. Mina favoritregissörer är Cassavetes, Bresson och Buñuel så absolut deras filmer också.

Mer Yorgos Lanthimos:
Kinetta
(2005)
Stram lågbudgetdebut med handhållen kamera och fyndiga metainslag. Filmen uppmärksammades på filmfestivalerna i både Toronto, Thessaloniki och Berlin. Regissörens mönster ses redan här med ritualer och en grupp människor som fastnat i ett irrationellt agerande.
Lanthimos utgår från det sociala, sexuella, språkliga och fysiska spelet mellan individer. Filmen är som ett slags ifrågasättande vad som är vad – är film bara filmad teater? Vad är en roll och vad är vårt naturliga tillstånd?
Kinetta
är inget mästerverk, men en tydlig indikation på vad som skulle komma.

TEXT: Fredrik Söderlund

http://www.facebook.com/pages/Filmjournalen/308520699237



No Responses Yet to “Lanthimos, Papoulia och ”Alper” – artikel för Filmjournalen 1/2012”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: