NKOTBSB – konsertrecension för BT

15Maj12

Lite sött är det allt

NKOTBSB
Plats: Malmö Arena
Publik: cirka 6000

Tatueringarna är fler, musklerna är större och dansstegen lite rostigare. Men söta (med modifikation) är de fortfarande – Jordan, Jonathan, Donnie, Joey, Danny, AJ, Brian, Nick och Howie. Är det ett gäng superhjältar? Nej, det är NKOTBSB!
”For a lot of people in this building it feels like 1989 again”, konstaterar yngsta New Kids-medlemmen Joey efter halva konserten. Och det är såklart exakt vad detta pojkbandsmaraton är, en nostalgitripp deluxe. Det är som att slungas tillbaka 20 år i tiden. Samma hysteri och obönhörliga kärlek.

Ett bedövande kollektivt skrik lamslår hela lokalen när foton från pågående turnén visas på monitorerna. Killarna har inte kommit in ännu. Ett gigantiskt skynke täcker scenen. Pang! De springer ut på en röd och blå-belyst catwalk som sträcker sig 50 meter ut i publikhavet till tonerna av Coldplays ”Viva la vida”. Det vinkas och studsas. Alla är klädda i svart skinn med glittriga detaljer. Två podier stiger upp mot taket. Vi är igång med råge.

Vrålen överröstar de första två låtarna. Framför mig sitter ett extatiskt killgäng som är mer uppeldade än tjejerna bakom mig. De skrattar snarare hjärtligt åt juckandet, flexandet av magmusklerna och skrevgreppen. Det är svårt att inte dras med i den bombastiska galenskapen.

Efter en halvtimmes uppumpad session som lämnar dig mörbultad kommer balladpartiet som ett brev på posten. Bäst? ”Show me the meaning of being lonely” såklart. ”Incomplete” är också en maffig tryckare.
Ett obligatoriskt ”ta upp flickor från publiken, sätt dem på varsin pall och sjung för dem”-numret är sött. Tjejerna ser förvånansvärt bekväma ut och himlar med ögonen. Att Brian Littrells ”date” kunde varit hans mor åldersmässigt är såklart lite bisarrt.

Vem vinner egentligen boyband-slaget i slutändan? När det är en fråga om låtmaterial är svaret enkelt. Det står väldigt klart efter 1,5 timme in i konserten att få av de gamla New Kids-låtarna håller något vidare. ”Step by step”, ”Cover girl” och ”Hanging tough” är lika tomma som Greklands pengareserv.
Backstreet boys hade ju däremot två svenska melodisnillen i Max Martin och Denniz Pop bakom spakarna. ”Everybody (Backstreets back)” är det givna extranumret. Fast låten fläskas sönder av en köttig elgitarr och en konstig AC/DC-mashup.
När konfettin till sist snöar, leendena sprudlar och de förvuxna pojkarna vinkar farväl har samtliga fått en dåtidsdos som räcker minst tio år.

Fredrik Söderlund

Annonser


No Responses Yet to “NKOTBSB – konsertrecension för BT”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: