”Moonrise Kingdom” – recension för Filmrutan

05Jun12

Moonrise Kingdom

Regi Wes Anderson
Producenter Wes Anderson & Scott Rudin
Manus Wes Anderson & Roman Coppola
Foto Robert D. Yeoman
Roller Edward Norton, Bruce Willis, Jared Gilman, Kara Hayward, Bill Murray, Frances McDormand m fl. USA 2012
Längd 1 tim 34 min
Censur Tillåten från 7 år
Distributör Nonstop Entertainment AB

Öppningsscenen är briljant film-ekvibrilism. Kameran går genom väggar, hälsar på alla familjemedlemmar till tonerna av Benjamin Britten. Vi får följa med in i en detaljerad dockfilmsestetik där vi anar dysfunktionalitet och en familj utan särskilt mycket kontakt. Var och en sitter för sig själv och som sig bör i en Wes Anderson-film hittar vi en Bill Murray med bitter och självömkande uppsyn. Så långt allting gott.

Anderson och medförfattaren Roman Coppola har förflyttat oss till 1965 och en liten arkipelag där scoutgrupper regerar. En dag har Sam försvunnit utan förklaring (nåja, han var ändå den minst populäre i gruppen, som scoutledaren Ed Norton konstaterar). De övriga i Khaki-scoutgruppen beordras att hitta Sam tillsammans med bland andra lokala polisen (Bruce Willis) och socialtjänsten (Tilda Swinton som en elak Prussiluskan). Det ingen vet är att den försvunne har bestämt träff med sin älskade Suzy (en slags miniversion av Paltrows Margot i familjen Tenenbaum) för att leva i det egna paradiset Moonrise kingdom.

Vi har blivit vana vid att det Andersonska universumet är en halvsurrealistisk sagovärld där överintelligenta barn beter sig som vuxna och att föräldrars bristande kommunikation med sina barn driver alla till vansinne. Moonrise Kingdom har klara drag av Rushmore (1998), som fortfarande är regissörens största stund i min bok. Men känslor, empati och kärleken till karaktärerna fastnar på halva vägen. Magiskt och färgkodat (här i varmt gula nyanser som minner om USA:s storhetsperiod på 70-talet) filmskapande i all ära, men hjärtat måste alltid finnas där tillsammans med alla fina universitetspoäng. Anderson befinner sin i sin egen filmvetenskapliga glasbubbla där uppenbarligen få saker behöver träda utanför smart ironi och trolleritrix.

Amerikanens filmer är alltid underhållande anakronismfester. Jag blir dock aldrig helt nöjd längre och kommer osökt att tänka på ett meningsutbyte som Fellini hade med Mario Pisu under inspelningen av Julietta och andarna (1965). Pisu menade att allt runt omkring honom kändes oäkta. Fellini svarade klarsynt med att ”det är för att livet är fejk”.
Moonrise Kingdom
är ganska roligt, charmigt och sött ögongodis. Känslan efteråt är dock lite för mycket av leksaksaffär för nykläckta filmstudenter som minsann får pricka alla spår från både Truffaut, John Ford, Mandomsprovet (1967) och Woody Allen.

Fredrik Söderlund



No Responses Yet to “”Moonrise Kingdom” – recension för Filmrutan”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: