Tallest Man on Earth – skivrecension för BT

13Jun12

Artist: Tallest Man on Earth
Album: ”There’s no Leaving Now”
Bolag: Gravitation/Border
Genre: Folkpop
Betyg: * * * *

Låt oss börja prata lite om Bob Dylan så är det avklarat. Hans påverkan går inte att överskatta. Artister som Tallest Man on Earth hade aldrig kunnat existera utan den amerikanska Robert Zimmerman-institutionen på munspel och gitarr. Men för mig har Dylan inte släppt något överdrivet relevant sedan Time out of mind från 1997.

Då är det ju tur att musikaliska lärjungar som Kristian Matsson för arvet in i en ny tidsålder som låter allt annat än trötta och bluesgungiga. Det är kanske också därför som Matsson är större i USA än i hemlandet Sverige. Han har kryssat längs den amerikanska musikkartan och kanske framför allt dess folkmusiktradition sedan fyra år gamla albumdebuten Shallow grave.
Där de två tidigare skivorna har haft en hel del utfyllnad och låtar i 300 km i timmen är detta Matssons klart mest lysande stund hittills. Melodierna är tydligare och arrangemangen säkrare. Han sjunger ut och plockar på gitarren som om varje låt var den sista, kramar ur varje pust och andetag från lungorna tills han står utmattad kvar och försöker ladda inför nästa sång.

Nu finns det liksom ingen återvändo för Tallest Man on Earth. Titeln There’s No Leaving Now går att tolka på många sätt. Tredje skivan in i karriären kan vara en markör på att ”det är detta jag ska göra när jag blir stor”.
Jag tror och hoppas att sångaren känner att så är fallet för han låter mer avslappnad och självsäker (med betoning på själ) än tidigare, mer uppgiven men också mer peppad. Som om han har förlikat sig med tanken som musiker på allvar.

Det är svårt att separera definitiva guldkorn från en hel glänsande tacka. Titelspåret låter som en klassiker, en borttappad indie-evergreen som skulle få både Jimmy Webb, Kate Bush, Elton John och Conor Oberst att tappa hakan om de fick höra den.

Little brother är en perfekt genomförd familjekrönika rakt igenom där känslor svallar utan att tippa över. Criminals låter som en mörkare Paul Simon med historiskt patos och med myspys-kuddarna uppskurna för länge sedan. Avslutande On every page är en ännu en brusten och inträngande sånginsats. En påminnelse om att man måste få se den här mannen live och det snart.

Om The Knife inte hinner släppa sitt nya album så känns det som om There’s no leaving now kommer vara den starkaste blågula skivan i år. Kristian Matsson borde från och med nu vara stolt bärare av titeln ”Sveriges Bon Iver”. En av de finare benämningarna jag kan komma på för tillfället.

Fredrik Söderlund



No Responses Yet to “Tallest Man on Earth – skivrecension för BT”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: