”Utøya på film/Til Ungdommen” – artikel för Film & TV (nr. 2/2012)

21Jun12

När jag skriver den här artikeln pågår fortfarande rättegången mot Anders Bering Breivik – mannen som sannolikt utfört det värsta ensamdådet mot oskyldiga människor någonsin.
Inte ens ett år har gått sedan massakern den 22 juli 2011, men det har redan släppts dokumentärer och en trailer från en kommande amerikansk indiefilm. Samtidigt läggs den sista handen på den svensknorska samproduktionen Til Ungdommen.
Vad är egentligen för tidigt när man ska göra film med en närliggande tragedi som grund? Hur gör man som filmare för att undvika sensationalism och exploaterande? Vad är egentligen moraliskt försvarbart?

Egentligen skulle Kari Anne Moe’s dokumentär Til ungdommen bara handla om fyra politiskt intresserade eldsjälar. Det var innan den oförklarliga tragedin som inträffade en regnig eftermiddag på norska Utöya förra sommaren. En galnings missnöjesdåd som kostade nästan 80 människoliv.
– Vi var mitt i filmens uppstartande när det hände. I det stadiet var planen att filma ungdomar varje dag i cirka två månader. Vi höll den planen även efter den 22 juli. Det är nog så att huvudpersonerna förändrades av det som skedde snarare än filmens riktning och att deras känslor kom att prägla filmen. Vi får fortfarande följa dem genom vad som blev en väldigt annorlunda valkampanj, säger Kari Anne.
Til ungdommen
(som fått den engelska titeln Bravehearts) handlar om Sana, Henrik, Haakon och Johanne som alla är medlemmar i olika politiska ungdomsförbund. Snart är det valkampanj och med det följer en intensiv debatträning. Sana ser fram emot att ta ut sin tandställning innan skolan börjar. Henrik är trött på att försvara sig mot alla som påstår att hans parti är rasistiskt. Haakon längtar efter att få flytta in i sin egen lägenhet och Johanne håller på att dra sig ur debattlaget för att hon inte pallar trycket. Den 21 juli åker Johanne till Utöya. Dokumentären blev lite ofrivilligt ett porträtt av en generation som för alltid kommer att vara märkt av massakern den 22 juli 2011.

Til Ungdommen är en samproduktion mellan Sverige och Norge där bland annat Autoimages står som medproducent, Erik Bäfving (Gå loss) agerar klippkonsult och Olle Tannergård, som samarbetat mycket med Jan Troell och Per Åhlin, är ljudmixare.
Kari Anne Moe har länge önskat att göra en film om unga människor som vågar ta steget och stå upp för det de tror på. Ramen för historien skulle vara det norska skolvalet som arrangerades i hela landet en vecka före riksdagsvalet. Samtliga skolelevers röster hörs och resultatet från de som går vidare får mycket uppmärksamhet för att det sker en stark indikation på vilket håll valvinden blåser.
– Jag hoppas framför allt att vi har lyckats göra en viktig film om demokrati. Att visa att du kan göra skillnad, även om du bara är tonåring. Också att filmen ska inspirera fler unga människor, få dem att tro på sig själva och vara med och bidra till att göra världen till en bättre plats, säger Kari Anne.

Oavsett så har Til Ungdommen ofrivilligt blivit kategoriserad som en film om Utöya och det som hände. Den nordiska premiären är i höst och med tanke på vilket eko tragedin har gett i hela världen så kan mottagandet bli en känslig del för alla inblandade.
– Vi kommer säkert få respons från anhöriga när filmen möter allmänheten. Hittills har vi bara fått feedback från släktingar vi kontaktade i samband med det material vi kommer använda i den färdiga filmen. De mötena gjorde ett mycket starkt intryck. Deras respons har i huvudsak handlat om att de helst av allt vill att det material som finns visar deras barn som lyckliga den allra sista kvällen.

När jag och Kari Anne diskuterar vad som avgör om det är för tidigt för en film som Til Ungdommen kan hon bara hänvisa till publiken som kommer se den.
– Den frågan är upp till de som ser filmen att fundera över. Den har nyss blivit färdig, tre år efter att vi tog de första stegen 2009. Jag vill gärna dela filmen med publiken i höst. De väljer själva om de vill gå på bio och se den eller om det känns för tidigt.
Vad var din första reaktion när du hörde om massakern?

– Bara fyra timmar efter att vi hade rest från ön kom en nyhetsrapport om skjutningar. Vid den tidpunkten förstod vi inte omfattningen. Det blev klart först morgonen efter. När de första rapporterna om skottlossningen kom tänkte jag först och främst på Johanne. Var hon i säkerhet? Jag var väldigt orolig. Hennes mor ringde och frågade om jag var nära hennes dotter. Det var smärtsamt att inte kunna ge henne några lugnande ord. Jag var bara tvungen att säga att jag inte var med Johanne och inte visste mer än henne. Senare, när omfånget var känt, reagerade jag nog som de flesta norrmän – med misstro, sorg och ilska.

I april i år gick BBC-dokumentären Norway’s massacre på svensk tv.  Under en timme försöker regissören och fotografen Edward Watts beskriva vad och varför allt hände. Han har intervjuat offer, visar utdrag ur Breiviks manifest och berättar historik kring Utöya och dess betydelse för unga politikintresserade.
– Vårt mål var att skapa den definitiva BBC-dokumentären om tragedin i en stil som var klarsynt, allvarlig och ansluter sig till traditionen av objektivitet, noggrannhet och produktionsvärden som präglar BBC-produktioner. Vi ville berätta historien genom förstahandskontakter med människor som var direkt involverade i tragedin. Alla från de överlevande och anhöriga till offren norska polisen och upp till de högsta nivåerna av den norska regeringen, säger Watts.
Vad avgör om det är för tidigt att göra en film som Norway’s massacre?
Varje berättelse har sina egen känslighet och komplexitet som måste vägas för att avgöra när det är rätt tid för ett projekt att fortsätta. I fallet med vår film, med tanke på omfattningen av mediernas täckning av attackerna och den kommande rättegången mot Breivik, kändes det som en lämplig tidpunkt.
Vad var det jobbigaste under arbetet med filmen?
– Att prata med de överlevande och anhöriga till offer, unga oskyldiga människor som varit med om så fruktansvärda upplevelser och förlorat bröder eller systrar och de vänner de älskade.
Var det något material som blev för ”mycket” och inte kom med i filmen?
– Det var bilder och detaljer i berättelserna om några av de överlevande som vi kände skulle vara för svårt och uppskakande för sändning.
Har du något exempel?
– Jag är ledsen men jag kan inte gå in på detaljer – då skulle jag riskera att avslöja precis vad vi valde att inte sända. Jag kan bara säga att det fanns bilder av döda och beskrivningar av människor som dör som vi ansåg skulle vara alldeles för upprörande för de anhöriga till offren.

På StDH (Stockholms Dramatiska Högskola) slog Utöya-massakern också an en uppgiven ton. Men kaoset fick några lärare och studenter att vilja skapa. Försöka hitta en väg in i ondskan. PeÅ Holmquist berättar om projektet:
– Tanken var att göra något gemensamt utifrån en nutida händelse, i detta fall tragedin på Utöya. Marika Heidebäck och jag som lett projektet på StDH har varit bollplank till de filmande studenterna. Det är filmernas/studenternas tankar som varit det vägledande och intressanta. Uppgiften var inte obligatorisk. Studenterna fick själva avgöra om de ville göra en film och själva skapa arbetsgrupper, utforma manus och filmerna med Marika och mig som stöd.
– Studenterna som går ut från skolan kommer hela sitt verksamma liv att stöta på händelser i verkliga livet som de kan välja att skildra.  Filmskolan är en plats för att lyckas och misslyckas, en plats för att börja träna sin skapande förmåga. Studenterna/filmarna har själva valt att göra filmerna. Som lärare och pedagog tycker jag att det är viktigt att skolan ger möjlighet till att skapa utifrån verkliga händelser och att i samband med detta diskutera de etiska frågor som kommer upp, säger Peå Holmquist.
Filmerna är tre till antalet – en kort animation om Utöya gjord av animatören Shabnam Faraee. ”Lux Antenna” är gjord av Hanna Storby, som gått filmklippgrundutbildningen på StDH.
– Hon fick reda på att hennes favoritmusik ”Lux Antenna” var den musik som massmördaren Anders Behring Breivik hade i hörlurarna när han utförde massmorden. Hanna blev förskräckt och lät några dansare från StDH improvisera utifrån musiken.
Film tre är ”Videodagboken” av Assar Tallinger och Erik Kammerland och är som titeln säger en videodagbok gjord av en tänkt video/dataspels-nörd. Filmerna ingår i ett större filmskolprojekt av de Nordiska filmskolorna och hade premiär på Göteborg filmfestival där de visades och diskuterades tillsammans med de övriga filmerna i Utöya-projektet av studenterna från de nordiska filmskolorna.

En amerikansk och dubiös skildring av massakern tog inte lång tid på sig att marknadsföras.
I september 2011 las en trailer på filmen Utoya island ut på youtube. Kontroversiella exmodellen och nuvarande skräpfilmaren Vitaliy Versace fick ta bort trailern efter häftiga reaktioner från bland annat Oslo-polisen.
I det 70 sekunder långa videoklippet kommer skådespelaren som spelar Breivik åkandes i en vit roddbåt innan han börjar skjuta mot ungdomarna på ön. Vitaliy försvarar påhoppen med att det bara är ”an expression of my own artistic freedom.” och att han absolut tror den kommer gå väldigt bra på biograferna. Regissören gav dock efter och tog bort videon av hänsyn till det norska folket, offren och deras familjer.
Utoya Island ska få premiär någon gång i sommar. Att döma av klippen som fortfarande finns verkar filmen vara en taktlös actionfilm där en verklig tragedi kittlade filmaren som satte igång ett för tidigt arbete, helt utan empati eller tanke på konsekvenser.
På nätet finns även både ett försvarstal från regissören där han bland annat säger att det tog polisen 72 timmar att ta sig till ön. Som kontrast finns ett fem minuter långt fördömande av en kille som öppet pekar på alla brister, både i fråga om moraliskt ansvar, dåligt omdöme, bristande kunskap om fallet och tekniskt filmskapande som han anser att Vitaliy saknar. Det återstår bara att se hur en eventuell häxjakt fortskrider när filmen går upp.

Många frågor och moraliska ställningstaganden måste upp till ytan när ett projekt som vidrör eller rent av kretsar kring en verklig katastrof ska göras. Framför allt när det handlar om något som berört så många och ligger så nära inpå. Kari Anne Moe blir fortfarande lite skakig när hon tänker på det svåraste under filmens arbete.
– Att be Johanne om att få filma henne så kort tid efter att hon överlevt massakern krävde många överläggningar och diskussioner om respekt. Jag vet att det kostade Johanne mycket att ge av sin tid och sina krafter i en extremt sårbar period och är så stolt över henne.
Men hur undvek du att exploatera en händelse när du gjorde en film som vidrör den så tydligt?

– Genom att hålla sig till den ursprungliga planen, vara lojal mot idén om att berätta historien om Haakon, Henrik, Sana och Johanne. Många faktorer avgör graden av kvaliteten i en dokumentärfilm. Men det är alltid avgörande att ha respekt och kärlek till de människor som ställer upp framför kameran.

Hedervärda tragedi-skildringar:

* I frihetens namn (”Hearts and Minds”, 1974) av Peter Davis
Ett frustande, kraftfullt gripande och intelligent debattinlägg med premiär i Cannes ett år innan ens Vietnam-kriget förklarades slut. Davis porträtterar kriget som en spiral av galenskap som inte kunde gå åt något annat håll, en rationell misskalkylering utan motstycke där desperation och rädsla tar fram det värsta hos människan.
En av världens bästa dokumentärer är skamlöst provokativ, men med sansen i behåll.

* Il Capitano (1991) av Jan Troell
I intensiva och gråtintade bilder visar Troell, utan spekulation, hur två förvirrade och trasiga människor beter sig under enorm press. Åmselemorden av Jari och Minna 1988 fascinerade Troell så mycket att var tvungen att skapa sin version. Regissören och manusförfattaren P.O. Enquist tog emot mycket stryk redan innan arbetet påbörjades, anklagades för att utnyttja en tragedi och att vara sensationslystna. Intentionen var att göra en film om mekanismerna bakom våldet och inget annat.
Resultatet blev en inträngande skildring om skuld, psykologi, och ett symboliskt kapten- och soldatförhållande.

* Elephant (2003) av Gus van Sant
Vacker och icke dömande tillståndsfilm om Columbine High School-massakern i USA 1999. En fin påminnelse om hur du låter åskådaren stå för analyserandet och tolkningen utan flaggviftande och planterad moralpredikan. Michael Moore lärde sig tyvärr inte så mycket av det här tillvägagångssättet.

Tveksamma tragedi-skildringar:

* Baltic Storm (2003) av Reuben Leder
Hisnande usel film om Estonia-förlisningen i september 1994. Regissören försöker på allvar anklaga ryssarna för att sänka båten inifrån med en planterad bomb, som sista stöten efter att Europa frigjordes 1989.
Någon borde sänka ner kvarlevorna av den här filmen på botten så den aldrig mer kan visas.
Det här är ett pinsamt kapitel för alla inblandade, men kanske framför allt respektlöst för alla överlevande och anhöriga.

 

* World Trade Center (2006) av Oliver Stone
Baserad på verkliga vittnesmål om några brandmän som fastnade under ruinerna efter 11 september. Lite samma typ av sliskig reklamfilm för en yrkeskår som Skyskrapan brinner var en gång i tiden.
Mycket slow motion och konstanta gråtstråkar tar udden av vad filmen egentligen vill berätta. Stones sanslöst ojämna film faller ihop som ett hus (no pun intended) i den sista översockrade och kvasireligiösa akten.

* Tidvågen (2009) av Yun Je-gyun
Sydkoreas dyraste film någonsin är en plump blockbuster om en tsunami som slår hårt mot landets största turistort.
Första hälften lider av enerverande buskis, andra av slappa melodramövertoner. Empati, respekt och verklighetsförankring sköljs successivt undan och kvar är en katastrofal katastroffilm.

TEXT: Fredrik Söderlund

Annonser


No Responses Yet to “”Utøya på film/Til Ungdommen” – artikel för Film & TV (nr. 2/2012)”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: