”Rock of Ages” – Filmrecension för BT

22Jun12

Mamma Mia i spandex och pudelfrisyrer

Rock of Ages
Regi: Adam Shankman
Med: Tom Cruise, Julianne Hough, Diego Boneta, Paul Giamatti, Russell Brand, Catherine Zeta-Jones m fl.
Genre: Musikal
Betyg: * * *

Jag måste börja med att bara skriva Hahahahaha! När skrattade du dig själv till tårar på bio senast? Det hände mig vid upprepade tillfällen och framför allt i en scen mellan Malin Åkerman och Tom Cruise i Rock of Ages. Jag satt med ett konstant leende på läpparna i två timmar. Faktum är att detta hårdrocksmusikalspektakel är årets hittills bästa komedi. Det är när det ska sprängas in seriösa drag och sockriga moralkakor som det brister.

1987 och Sunset Strip i Hollywood. Lantlollan Sherrie stiger av bussen och blir rånad. Räddande bartenderängeln Drew fixar jobb till henne på fem minuter på legendariska rockklubben The Bourbon Room. Stacee Jaxx (Tom Cruise) ska spela sitt sista gig med bandet Arsenal innan han går solo. Därifrån finns ingen återvändo ut ur en av sommarens galnaste filmupplevelser.

Kalla detta ”Mamma Mia i spandex”, ”Moulin Rouge för pudelrockare” eller en skamlöst lyckad rockversion av Coppolas One from the heart (1982).
Samtliga tar i för allt vad nostalgistämbanden håller och sjunger karaoke till 80-tals-dängor. Överspelet saknar motstycke, Mary J. Blige gör en roll som strippklubbsmamma och sjunger som en gudinna. Det här är bortom kitsch eller någon som helst sans, film som underbart idiotisk eskapism. Rock of ages är visserligen minst en halvtimme för lång och bakar in en anskrämlig kvinnobild i hårdrocksikonografi. Men den skäms inte för någonting. Hoppas jag.
Ibland lyser inte ironin riktigt igenom i Cruise ögon och man får nästan för sig att han faktiskt tar rollen på allvar. Då blir jag lite rädd och tycker bara synd om honom. Visst, han har närstuderat Jim Morrisons kroppsspråk men den patenterade Cruise-manierismen osar för mycket verklig pojkdröm på sina ställen. Mark Wahlberg tog sin patetiska roll på allvar i usla Rock Star (2001) och då blev resultatet därefter.

Om du vill ha en mer sanningsenlig, kul, rörande och nyanserad film om 80-talsheavy så se eller se om Yasin Hillborgs strålande dokumentär ”Så jävla metal”. Om du vill få ont i magen av skratt, gå och se Rock of ages.

Fredrik Söderlund

Annonser


No Responses Yet to “”Rock of Ages” – Filmrecension för BT”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: