Rambling Nicholas Heron – skivrecension för BT

28Jun12

Nicholas Heron sliter upp de amerikanska rötterna

Artist: Rambling Nicholas Heron
Album: Cannot Feel at Home in This World Anymore
Bolag: Red Top/Border
Genre: Countryrock/Blues
Betyg: * * *

Borås-bördiga Niklas Hedström och hans band har taggats som indiefolkrockboogieblues (säg det på fyllan om du kan). Eftersom ”indie” ursprungligen bara har att göra med skivbolag och oberoende släpp, inte hur musiken i sig låter så stämmer benämningen väldigt bra.
Å ena sidan JJ Cale, Little Feat, Fleetwood Mac och ett varmt amerikanskt 70-tal. Å andra sidan altcountry i ny hatt, Orange Juice och Will Oldham.
Det som är exotiskt med Nicholas Heron är att så få idag låter så här nostalgiskt skimrande utan ironiska skygglappar. När alla använder syntar, elektronik och försöker hitta det bästa 80-talsreceptet för en lyckad postmodernism, går Heron andra vägen. Han litar snarare på instinkterna, spelglädjen och sin vinylsamling där allt mellan postpunk till blues- och västkustrock får plats.

Med Björn Olsson (Håkan Hellström, Mattias Alkberg och Soundtrack of our Lives) som kapten bakom inspelningen får soundet en viss aura, en slags motsägelsefull men tonsäker skevhet. Perfektionism med mycket luftutrymme. Bandet har spelat ihop till och från sedan 2006 så de vet precis var de har varandra. Det hörs. Allting låter avslappnat. Detta är favoriten ”Pillowbook” ett lysande bevis på. Här maximeras kunnandet, spelskickligheten och den ledighet som säkert är en njutning att få se live.

På det hela taget blir det dock lite för tryggt, trevligt och gemytligt. Vemodet från exempelvis Kurt Wagner (Lambchop) och Daniel Johnston som Heron agerat förband till skulle gärna få ta betydligt mer plats. Det hade lämnat ett djupare och mer långvarigt intryck. Musiker- och spelglädje i all ära men sorgmålade kanter är aldrig fel, åtminstone inte i min musikvärld.
Vi får rejält med göttigt gubbagung, som vi säger i Skåne. Men jag vill ha mer av exempelvis Göteborgspop-desperation, karghet och svärtan från Bonnie ’Prince’ Billys dödsångest.

Givetvis ska vi inte vältra oss för mycket i ångest så här mitt i semestern. Men eftersom kontraster är så effektiva så hade känslan av total ensamhet (tänk Tallest Man on Earths nya suveräna album) kunnat få ersätta mycket av ”dammiga verandan och boots”-stompet. Den delen av musikhistorien gör dessutom amerikanarna själva allra bäst.

Som ett komplement till alla som gillade när Eric Clapton var som bäst och saknar Lynyrd Skynyrd och ZZ Tops 70-tal är Rambling Nicholas Heron med band öppnare till en ”ny” värld. Det är i sig en bedrift och ett gott betyg.

Fredrik Söderlund



No Responses Yet to “Rambling Nicholas Heron – skivrecension för BT”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: