”Woody Allen: a documentary” – filmrecension för Filmrutan

28Jun12

Woody Allen: A documentary

Regi Robert B. Weide
Producent
Robert B. Weide
Manus
Robert B. Weide
Foto
Anthony Savini
Roller
Woody Allen, Letty Aronson, Dianne Keaton, Leonard Maltin, Dick Cavett m fl.
USA 2011
Längd
1 tim 53 min
Distributör
Scanbox Ent.

Woody Allen behöver ingen närmare introduktion. Frågan är om han ens behöver en förhärligande och välgjord dokumentär. Svaret är ja! – genier kan få hur många dokumentärer som helst.

Jag minns när jag såg Barbara Kopples Wild man blues (1997) och njöt av varje sekund Allen var i bild. Framför allt för att jag såg den med initial skepsis efter alla sågningar. Efteråt kunde jag inte begripa den hårda kritiken alls. Allt Allen säger är ju roligt. Även det bittra, buttra, elaka och självföraktande. Fast filmen kanske främst handlade om hans kärlek till jazzen och hans band så förstod jag snabbt att regissörens filmer är han själv helt och hållet. Jag lärde känna Woody lite mer. Sedan dess har jag sett, sett om, läst biografierna, tappat honom och plockat upp honom igen längs vägen. Robert B. Weides (Simma lugnt Larry) nya dokumentär blir liksom ännu en kristyr på kakan.

Det ska sägas direkt – jag ser Woody Allen som en av efterkrigstidens största begåvningar och kanske den regissör vars filmer jag helst återvänder till. Därför blir Woody Allen: a documentary automatiskt ren njutning. Detta är dessutom ”bara” långfilmsversionen av en över tre timmar lång dokumentär. Det är ett oblygt idolporträtt, men ett extremt välgjort och smått unikt sådant. Belackarna klagar säkert på att regissörens inte så sympatiska sidor knappt får utrymme.

Jag blir lika himlande och nostalgiskt betagen av Manhattan (1979)-sekvenserna, håller med om att Stardust Memories (1980) framför allt är ett intressant misslyckande, ryser när scener från favoriten Små och stora brott (1989) glider förbi och konstaterar igen att Midnatt i Paris (2011) är neurotikerns bästa film sedan Kulregn över Broadway (1994).

Kalla mig gärna partisk. Möjligen är det så att jag inte riktigt kan skilja filmen från dess ämne. Kanske lurar Weide mig att tro att denna dokumentär är ett mästerverk för att den behandlar en man som har släppt ifrån sig en massa mästerverk.

Trots att Allen själv anser att han fortfarande inte har gjort en fantastisk film så är det en fröjd att följa med längs den långa karriären som kantats av dödsångest från fem års ålder, en sjuklig blyghet, hans byrålåda med samlade idéer på gult papper och familjetvister som inte är helt ok.

Filmen kommer lägligt, nästan lite för lägligt. Ungefär ett år efter Allens största kassasuccé någonsin med Paris och som 1,5 månads försmak innan Förälskad i Rom. Midnatt i Paris ledde garanterat och förhoppningsvis till många nya fans. För dem är dokumentären som att möta en ikon för första gången. För oss redan inbitna woodianer funkar den som en glimrande påminnelse om vår hjältes aldrig sinande inspiration.

Fredrik Söderlund



No Responses Yet to “”Woody Allen: a documentary” – filmrecension för Filmrutan”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: