Andrew Haigh och ”Weekend” – artikel för QX (juli 2012)

29Jun12

En liten kärlekskrönika på 48 timmar

Weekend är en av årets bästa kärlekshistorier. En kort intensiv romans på två dygn som säger mer än tioåriga förhållanden.
För att inte falla ner i stereotypa gropar satte brittiska regissören Andrew Haigh upp en lapp på väggen när han skrev manus. Det stod ”var inte en klyscha”. QX träffade honom i Göteborg.

Tystlåtne Russell kommer direkt från en familjemiddag i förorten. Där är det bara hans bror som känner till hans sexuella läggning. Russell lever fortfarande i ett klaustrofobiskt skal som han inte riktigt trivs i. Efter middagen går han ut på klubb och träffar Glen. De spenderar natten tillsammans men hittar något starkare än tillfällig sex. När Glen släpper bomben att han ska till USA i två år ställs känslor och tankegångar på spel.
– Jag har tänkt på det här på sistone. Inte bara korta relationer som involverar sex utan personer som du träffar några dagar och aldrig ser igen. Så korta möten är så intensiva, så distinkta i ditt minne. De flesta människor har nog den här typen av relationer hela tiden. Oftast är det dessa som är starkast, säger Andrew Haigh.

En fascinerande aspekt med Weekend är att trots att den bara utspelar sig under två dygn så känns det som en mycket längre period.
– Jag tror att du slappnar av mer när du vet att det finns en tidsgräns, att det förmodligen ska ta slut. Du öppnar upp dig lättare med den du är tillsammans med då. När Glen säger att han måste åka iväg blir relationen mer otvungen, den förändras. Det finns liksom ingen rädsla för framtiden eftersom den inte finns, säger Haigh.
Samtidigt kan du nästan läsa i bådas ansikten att de funderar på hur mycket de egentligen gillar personen framför sig. Om än för några få sekunder?

– Ja, plötsligt fladdrar en massa framtida ”om” förbi i medvetandet. Kunde detta ha blivit något? och så vidare. Du tvingas att analysera dina känslor snabbt vilket du sällan gör.

Haighs bana in i filmen var allt annat än naturlig. Ingen av hans föräldrar har någon konstnärlig bakgrund. Han läste historia på universitetet och började arbeta så smått med filmklippning. Efter diverse assistentjobb hos bland andra Ridley Scott, Shekhar Kapur och Hamony Korine tvingade han sig själv till att bli regissör.
– Jag kom till en punkt då jag kände att jag inte kunde jobba på andras filmer längre. Det var för omständigt, maktlöst och okreativt. Jag bröt mig ut och började göra film själv.
Debuten Greek Pete (2009) är en tragikomisk kvasidokumentär om eskortkillen Peter och hans halvtrasiga liv inom sexindustrin i London. Första spelfilmen Weekend är naturalistisk och avskalad. Händelseförloppet har ett slags naturligt och intimt flyt.
– Jag visste att jag ville hålla det väldigt enkelt. För att skapa den känslan arbetade jag länge med manuset, tillät mycket improvisation och uppmuntrade hela tiden skådespelarna att ändra saker om de ville.

Filmteamet var litet och när de viktigaste scenerna skulle spelas var det bara regissören själv, fotografen, ljudmixaren och skådespelarna kvar i rummet.
– Ja, jag bad alla andra att gå ut så att vi bara var fem personer sammanlagt. Skådespelarna skulle ha utrymme att göra vad de ville utan att bli bedömda av för många. Intimiteten har också att göra med att vi nästan uteslutande använde oss av naturligt ljus, säger Haigh.

Att komma fram till de oetablerade skådespelarna i huvudrollerna blev en lång process. Haigh använde sig av en rollsättare som arbetat mycket med socialrealism-regissören Ken Loach.
– Hon känner till många yngre skådespelare. Jag ville ha två som den vanliga biobesökaren inte kände igen, mest för trovärdighetens skull. Efter en lång deprimerande castingdag kom Tom Cullen och Chris New in. De hade den där perfekta kemin. Inte nödvändigtvis en sexuell kemi utan en som bara existerar och fyller upp rummet, säger Haigh.
Cullen, som spelar Russell, är inte gay i verkligheten.
– I mitt huvud ville jag nog att båda skulle vara det, men du kan inte fråga människor på en audition om de är homosexuella. Jag var oroad i början, men det blev snarare intressant. Jag blir alltid lite arg när gayroller tas av straighta med tanke på hur många gayskådisar det finns. Men i slutändan måste den som är bäst få rollen.
Var det svårt för Tom Cullen att spela gay?

– Nej, det var aldrig ett problem. Han är en väldigt öppen person och var helt ok med sexscenerna. På ett konstigt sätt var han ganska uppspelt när de skulle göras. Det var nog svårare för Chris att göra de explicita scenerna för att det förväntas han ska veta vad han gör och känna sig bekväm.

När jag tänker tillbaka på Weekend slår det mig aldrig att det handlade om ett gaypar utan att det bara är en vacker kärlekshistoria. Alltför ofta sätts filmer som handlar om homosexuella in i facket gayfilm. En trist genelarisering, tycker Haigh:
– Jag fattar inte varför folk hela tiden måste definiera liknande filmer som gayfilmer så snabbt. Anledningen att jag blir så frustrerad är att det hindrar folk från att se filmen, gör den till någon slags minoritet. Nu för tiden har det blivit mer accepterat att vara gay, men filmerna mer av en nisch om du jämför med 80- och 90-talet.
Hur undvek du klyschor då?

– Det är så lätt att glida in på stereotyper i hur dina karaktärer uppträder och så vidare. Storyn är traditionell som vilken romantisk komedi som helst med tre akter – de börjar gilla varandra, ett hinder uppstår och så en slutscen. Jag försökte hela tiden tänka så realistiskt som möjligt.

Utan att avslöja för mycket så utspelar sig filmens avskedsscen på ganska klassisk mark. Men filmaren lyckas med bedriften att inte göra det sliskigt.
– Den scenen var absolut svårast att göra. I princip alla romcoms från USA har ett avsked på ett liknande ställe. Det är svårt att inte göra det melodramatiskt eller sentimentalt. Det bästa är att undvika musik med fioler och inte ha med någon storslagen kärleksförklaring.

Weekend har redan samlat på sig fina filmpriser världen över och kritiken har varit bra. När jag frågar om mottagandet hos gaypubliken verkar medelåldern lite mer tveksam än de övriga.
– Den yngre generationen i 20-årsåldern älskar oftast filmen. Detsamma gäller de lite äldre, runt 50-60 år. Men det är en grupp runt 40 som tycker att filmen innehåller för mycket droger och att gayfolket representeras dåligt. Problemet med många gayfilmer är att de ska göras för alla och om alla. Den här filmen är om dessa två personer oavsett om de är gay eller inte, säger Haigh.

Till sist – berätta om ett tidigt filmminne?
– Jag brukade jobba på en biograf som ung. De visade mest europeisk konstfilm jag kom ihåg Antonionis L’avventura tydligt. Den gick utan undertexter så jag såg den på italienska och förstod ingenting. Jag var 17 år och blev helt förhäxad av bilderna. Det var den första filmen jag såg där det gick upp för mig att film kunde vara ett konstverk.

Fotnot: Weekend har biopremiär 29 juni.

Text: Fredrik Söderlund

Annonser


No Responses Yet to “Andrew Haigh och ”Weekend” – artikel för QX (juli 2012)”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: