Fiona Gordon & Dominique Abel-intervju – artikel för Filmrutan 2/2012

30Jun12

Filmarna Fiona Gordon, Dominque Abel och Bruno Romy älskar anakronismer. Med sitt alldeles egna filmspråk tar de från de rika komedipionjärerna och ger till oss som känner att det moderna filmklimatet är magifattigt.
I våras hade senaste filmen ”Den goda fen” premiär. Filmrutan träffade Fiona Gordon och Dominique Abel i Stockholm.

Fiona Gordon och Dominique Abel träffades på en teaterskola i Paris på 80-talet. Då arbetade de fortfarande inte tillsammans. När övriga elever åkte hem från skolan en sommar blev de bokstavligen lämnade ensamma. Som av en lycklig slump.
– När alla andra åkte var vi två kvar och frågade varandra om vi skulle prova något ihop. Jag kommer från Bryssel och eftersom där var billigare att bo så vi åkte dit och samarbetade. Att vi så småningom blev kära var nog mest en oplanerad men fin bieffekt, säger Abel.

Fiona och Dominique härstammar från två olika håll men hittade varandra i den franska huvudstaden. Fiona kommer ursprungligen från Australien och var gymnast som tonåring. Dominque var däremot ekonom i grunden. Någon som känns extremt avlägset med tanke på var han hamnade.
– När ekonomiutbildningen var klar visste jag direkt att jag inte ville syssla med ekonomi. Jag var egentligen mer intresserad av tidens alla kreativa, clownlika och excentriska artister, säger Abel.
– De var en enorm inspiration för oss vilsna själar och gjorde att vi vågade gå i en annan riktning än traditionellt mim och akrobatik, fyller Fiona i.

Melies, Keaton och Tati
Att se en film av den trion Gordon/Abel/Romy är som att bevittna ett uppsamlingsheat av komiska milstolpar i filmhistorien. Den lekfulla rekvisitamagin från Georges Méliès och häpnadsväckande fysiska hommager till både Buster Keaton, Charlie Chaplin och Harold Lloyd. Men kanske framför allt den dråpliga färg-, form och ljudkomiken från Jacques Tati.
– Vi inspireras av det vi såg som barn. Pionjärerna och de som kom från musikalgenren som Bröderna Marx. Senare också Peter Sellers. Men också Commedia dell’arte från Italien som gjorde parodi på olika yrkesgrupper genom variationer av återkommande scener. Alla dessa har det gemensamt att de kom från teatern, akrobatiken eller cirkusen. De försökte skapa något utan koder och referenser. Jag tror vi försöker föra in det i varje ny film vi gör, säger Dominique.

Hittills har paret gjort tre långfilmer. Det finns en genomgående klang av livsglädje, mänskligt rollspel och dråplighet i deras värld. Magin och sagoberättandet existerar också alltid som en slags fantasifull stöttepelare.
Finns det för lite magi i dagens filmer?
– Intressant att du frågar det för många säger att magin har försvunnit och att det saknas i vanlig spelfilm. Mycket av det som hyllas och får priser har ett mer socialrealistiskt och naturalistiskt perspektiv. Men om du tittar på teatern, cirkusen, gatan och dansen kan du se en stor bredd av olika stilar och en skenande fantasi. Det personliga engagemanget är väldigt klart. Jag tror att filmmagin är som vin – ju mer du smakar och provar det desto mer gillar du det och hittar nyanser, säger Dominique.

Fiona och Dominique kritiseras ibland för att deras filmer känns som sketcher staplade på varandra utan någon direkt koppling eller relation till varandra. Rent dramaturgiskt stämmer detta. Samtidigt är varje bildruta fylld av små subtila detaljer, rörelser, blickar och färgkoder som tjänar ett syfte inför nästa scen. Lite som hos Aki Kaurismäki eller våra komiska landsklenoder Hasse och Tage.
– Idén med det vi gör är att ha en öppen struktur som tillåter friheten att leka. Då blir det lite som gags och sketcher som följer efter varandra och det är så vi vill ha det. Vi har inget annat val. Ingen av oss har den komiska talangen som till exempel en Jim Carrey har. Vi kan bara skapa för oss själva och vi behöver en slags poetisk atmosfär för att få folk att skratta åt samma saker oss, säger Fiona.

Trions senaste film La Fée (Den goda fen, 2011) gick upp i Sverige i våras. Här hittar vi en sprakande mix mellan färg, form, rekvisita och värme. Som alltid står kärleken i centrum. Den som till en börjar verkar totalt orimlig och omöjlig, men som alltid hittar en väg in i karaktärernas hjärtan. Fiona spelar en fe som dyker upp hos hotellägaren Dom för att erbjuda honom tre önskningar. Däremellan hittar vi ett bångstyrigt persongalleri som gästen som försöker få in sin hund i hotellet i resväskan och en bebis på livsfarliga villovägar.
Var kommer idén till den nya filmen ifrån?

– Det är en mix. En fe som ett lim för karaktärerna i en stad. Vi ville visa en fe som var lite som alla människor skulle kunna vara fast med mer mod och någon som inte bryr sig om konsekvenserna av olika galna upptåg. Men oftast börjar allt med frustrationen över filmen innan. Innan vi gör den nya filmen tittar vi på förra filmen och önskar att vi hade mer tid med vissa delar. Vi experimenterar med formen och berättandet och känner alltid att vi måste hitta ett giftermål mellan melodram och komedi.

När du tittar på Fiona och Dominiques filmer känns det som om inspelningen har varit en enda stor färgglad fest där infall, utfall, utbrott och en rasande kreativitet sprutar ur deras öron.
– Nej, inspelningen är alltid jättejobbig…hahaha. Manus-improvisationsdelen är kul. När det är dags för inspelning är det som för alla andra mindre filmare. Du har bara fyra, fem tagningar och liten budget. Eftersom vi skapar mycket av vårt filmspråk genom färger, former och attiraljer så det tar lång tid att gå igenom all mekanik och timing. Plus att det måste vara så precist. Först skriver vi i några månader och när vi har basstrukturen färdig letar vi upp en teaterscen där vi repar och spelar alla karaktärerna – då är det total frihet. Där kan vi skoja omkring och komma på konstiga specialeffekter. Eftersom vi både producerar, skriver och filmar själva så tar allt väldigt lång tid. Nätterna går till exempel åt att hitta inspelningsplatser, säger Dominique.
Ni använder nästan alltid era egna namn på filmkaraktärerna?

– Lite för att driva med oss själva och visa för publiken just hur roliga vi verkligen är. För att visa våra egna brister, humor och låta er komma närmare oss. Vi improviserar som oss själva, men vi klagar mer i verkliga livet. Vem vet, vi kanske blir elaka och bittra i nästa film, säger Fiona.

Mer Gordon/Abel/Romy:

Merci Cupidon (1994)
Trions första gemensamma film. 13 minuter stiliserade tokigheter med Tim Burton, tjeckiska animatören Jan Svankmajer och Mr. Bean i ohelig allians. Ett par (Fiona och Dominique) träffas av en slump på en restaurang, dricker champagne och flirtar.
Gordons röda lockar och Abels clownerier blir härmed självklara inslag som befäster filmarnas kommande absurditeter och säregna färgkoder.

L’iceberg (The Iceberg, 2005)
Långfilmsdebut och en fin hyllning till stumfilmen och mimik/akrobatik-hjältarna genom tiderna. Komik och visual gags på gränsen till surrealism.
Fiona jobbar på restaurang med blir efter en traumatisk frysrumsincident besatt av tanken att segla till ett isberg. Hon lämnar man och barn och lämnar fastlandet ihop med den dövstumme sjömannen Georges (som inte kan simma). Maken blir desperat och gömmer in sig i den efterföljande livbåten. Vackra bildkompositioner som lyckas beröra både flyktingsmuggling, is-fobi och Titanic. Filmen belönades på mindre filmfestivaler i både Seattle och Bogota.

Rumba (2008)
Gordon och Abel visar att de är lika mycket atleter och timing-säkra komiker som regissörer och skådespelare. Det får de visa upp med råge här när sydamerikansk dans i allmänhet och rumban i synnerhet mals ner i deras egensinniga köttkvarn.
Fiona och Dom är det dansälskande paret som gör det mesta i tillvaron i takt till musik. De vinner en danstävling men krockar på vägen hem. Fiona lyckas bryta allting och gipsas från topp till tå. Dom drabbas hårt av smällen och tappar kortminnet. Charmigt tramsigt och fyllt av eleganta orimligheter.
Rumba
är filmarnas mest strukturerade berättelse och deras mest rörande, fyndiga och fina stund hittills. Jacques Tati ler i graven och vakar över skådespelet som en kärleksfull ande.
”Dans är livets fysikalitet. Vi gillar att titta på folks rörelser på gatan för att se hur mycket de säger om personen. Språket är egentligen bara toppen på isberget hos en människa. Fysiken är mer ärlig och trovärdig. Dans är också ett perfekt sätt att berätta om kärlek. Dans visar harmoni och grace mellan karaktärerna. En sexscen är oftast för banalt medan en danssekvens kan säga så mycket mer”. (Dominique Abel)

Text: Fredrik Söderlund, frilansskribent och filmvetare

Annonser


No Responses Yet to “Fiona Gordon & Dominique Abel-intervju – artikel för Filmrutan 2/2012”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: