”Hjälten bakom styret – Cyklisten på film”, artikel för Cykeltidningen Kadens

27Jul12

Cykling på vita duken

I oktober har actionthrillern Premium Rush Sverige-premiär. Joseph Gordon-Levitt (Inception) spelar cykelbudet Wilee som jagas genom New York på grund av ett paket han helst inte skulle kommit i kontakt med.
Detta gör det högaktuellt att kolla på hur cyklisten och hans bästa vän cykeln har skildrats genom filmhistorien.
Filmvetaren Fredrik Söderlund har hittat både symboliska hjältesagor, BMX som identitetsmarkör och en undre gangstervärld.

När jag växte upp (född 1975) fick cykeln en enorm status. Det var lite av en markering för vem du var, hur bra du hängde med i tiden. Första hälften av 80-talet var för mig, och säkert många andra generationsvänner, väldigt synonymt med bockstyre, BMX, Kraftwerks Tour de France-ep och DBS-förkortningsvarianter som ”Döden Bakom Styret”. Som av en händelse kom dessutom en rad filmer om cykling och cyklisten. Det som började med Loppet är kört (”Breaking Away”, 1979) kulminerade någonstans runt BMX Hellriders (”Rad”, 1986). En rad sportfilmer förklädda till komedier, drama, thrillers och ”coming of age”-historier.

Hjältesagor från cykelsadeln
Peter Yates(”Bullitt”, 1968) film Loppet är kört är småstadseskapism värdig en Bruce Springsteen-låt. Ett kompisgäng i övre tonåren (med Dennis Quaid i en tidig roll) som drömmer om en värld utanför sin egen lilla håla och som helst av allt vill tävla mot sina italienska cykelidoler.
Det här är en ganska klassiskt upplagd sportfilm. De mångfaldigt prisbelönade manuset blandar begåvat sociala koder, familjekonflikter och att följa sin dröm till varje pris. Till skillnad från många andra sportfilmer lyckas den med bedriften att inte falla i för simpla fällor, dämpa sentimentaliteten och faktiskt tälja fram en rad fina personporträtt. Framför allt så blev Loppet är kört hjulet som satte igång en mängd cykelfilmer de kommande åren.


Filmen många tänker på när du säger cykling på film är förmodligen brodermelodramen American Flyers (1985). Två bröder från St. Louis bär på ett sårigt förflutet där pappan dog i en obotlig hjärnsjukdom. Yngste brodern David bär troligen på samma åkomma men får via storebror Marcus en sista chans att leva ut drömmen om Hell of the West-tävlingen bland Klippiga bergen.
Kevin Costner i en tidig roll (och med mustaschen som skulle kunna vara samma som återanvändes i Dansa med vargar, 1990) spelar läkaren Marcus, en gång reserv i OS-laget men som gav upp för en karriär. Såklart spökar trasiga och ofärdiga konflikter med modern, spruckna drömmar och felval.

Nästan alla filmer från mitten av 80-talet har minst en gemensam nämnare, att använda cykling som verklighetsflykt. De fångar känslan av att sätta sig på en sadel och glida in i ett slags frihetstillstånd, total närvaro med ett sportredskap och att tillåtas komma in i en slags trans. Ett problem som de flesta filmerna dock stöter på är dels att de inte har åldrats särskilt väl och att nästan allt fokus ligger på just cyklingen. Samtidigt är det kanske det som räknas i längden och det som gör att hjältefilmerna trots allt är minnesvärda skildringar.

BMX var det coolaste du kunde ha en gång i tiden – snygg, sportig, lätthanterlig och tålig. Det kanske tydligaste exemplet på cykling som identitetsskapare och genrens egen Karate Kid (1984) är BMX Hellriders (”Rad”, 1986).


Cru är paperboy (vad annars?), cykeln är hans bästa vän och han fantiserar om att vinna stadens tävling Helltrack som krockar med centrala proven på skolan.
Cru är underdogen som tar sig hela vägen fram, han lever den amerikanska drömmen och trotsar både sponsorregler, sin mor, en fin utbildning och sin nemesis Bart Taylor. Rad är mycket kitsch, slow motion och stilande för pengarna. Men kanske allra mest en ostig men oförglömlig ”parningsscen” med komplett BMX-dans och filmens adrenalinstinna slutrace.

En mästerlig dokumentär
Det har gjorts många lyckade dokumentärer om cykling i allmänhet och Tour de France i synnerhet. Bäst är fortfarande kontroversiella dansken Jørgen Leths En vårdag i helvetet (A Sunday in Hell, 1976) om franska Paris-Roubaix-loppet. Vi får möta legendarer som Eddy Merckx, Roger De Vlaeminck, Freddy Maertens och Marc Demeyer inför och framför allt mitt i världens tuffaste cykeltävling. Sista sträckan heter som bekant Hell of the north och består av kullerstensgator, damm, halka, gyttja och jävelskap.
Minutiösa förberedelser, fäljputsningar och exakta justeringar följs av en dags test där kraschar duggar lika tätt som punkteringar. Parallellerna till soldater som drar ut i krig fungerar oväntat väl händelseförloppet är begåvat uppbyggt som en klimaxtörstande thriller.

Leths film är vacker, direkt och naturalistisk. Den brittiska berättarrösten fungerar lika mycket som en kommentator och informatör som narrativ kugge. Han pratar om heroism, tortyr och uppoffring i samma andetag utan att det känns sensationalistiskt. 26 olika fotografer fångar varje vinkel av de tävlande, arrangörerna, media, sponsorerna och publiken.
Två år tidigare gjorde regissören Stjärnorna och vattenbärarna om Giro d’Italia 1973. Även den är mäktigt inträngande och gripande på samma gång.

Cykeltjuvar
Vittoria De Sicas neorealism-klassiker Cykeltjuven (”Ladri di biciclette”, 1948) är fortfarande ett oerhört rörande exempel på cykeln som livsnödvändighet.
När Antonio och hans sons kära arbetsverktyg blir stulet faller hela deras vardag isär. De måste ha sin cykel, som de dessutom har pantsatt lakan för att kunna hämta ut, i sina jobb som affischerare. Mattan dras från under deras fötter på några sekunder och resten av filmen handlar om att försöka få tillbaka sin käraste ägodel till varje pris. Ramhandlingen från Cykeltjuven har dessutom fått minst tre filmiska bröder.

I Tim Burtons debutlångfilm Pee-Wees stora äventyr (”Pee-wees Big Adventure”, 1985) blir huvudpersonen bestulen på sin röda skatt med mikrofon. Cykeln är snarare som en kärleksfull version av en schweizisk armékniv med pinaler, utrymmen, maskotar och finesser – en praktisk helhetslösning.
Pee-Wee klargör tidigt till sin elaka granne att my bike means everything to me. Den är hans gud och sökandet övergår till en roadmovie genom USA:s ökenlandskap som kulminerar i Hollywoods kulissverkstad på värsta Bröderna Marx-manér.

Även Kina har sin version i Beijing Bicycle (2001). Fattiga landsortsgrabbar i 20-årsåldern utnyttjas som cykelbud under hemska förhållanden i en stad som myllrar av cyklister. När huvudrollshavarens cykel själs känner du varje uns av hopplöshet, desperation och personligt nederlag. Filmen följer även tjuvens vardag och hans kval parallellt. Här om någonstans straffar synden slutligen sig själv i en blodig slutscen.
Beijing Bicycle är ett spel på liv och död genom svartsjuka, klassperspektiv, vänskap, envishet och förlust.
Min personliga favorit i ”cykelstöldgenren” är det vietnamesiska gangsterpsyko-dramat Cyclo (”Xich lo”, 1995) av Tran Ahn Hung (”Norwegian Wood”, 2011).
En föräldralös 18-åring som aldrig namnges kör cykeltaxi i ett nergånget område i Saigon. Han svettas och slavar för minimilön och lever på gatan i sin taxi.
Cyclo börjar som en slags skräckversion av De Sicas filmnär huvudpersonens transportmedel blir stulet. Hans liv tar en ännu mer dramatisk vändning när han i nästa stund blir springpojke för den underjordiska maffian. Han blir mer och mer avstängd, frånkopplad från mänskliga värden när han drillas som en barnsoldat. Här blir filmen en slags nedåtgående spiral i helvetet utan förmildrande drag och påminner om Taxi drivers (1976) bottenlösa mörker där ett fordon också får stå som ett privat universum.

I alla fyra filmerna är cykeln mer än en bästa vän. Den är ett ting som alla huvudpersonernas värld kretsar kring och är medvetet uppbundna till. Den plötsliga stölden leder dem in i en oväntad riktning som innebär viktiga vägskäl i livet. De flesta karaktärernas existens slås förvisso i spillror, men rikare på erfarenheter blir de oavsett.

Att bli ett med cykeln
Cykling på film innehåller lika mycket symbolik som det finns cykelmärken – brustna drömmar, heroism, duellerande som två cowboys, ett styrketest och vägen in i brottslighet. Många filmer vill gärna markera att din cykel speglar din personlighet, kan förändra din identitet att du så småningom blir ett med cykeln.
Ännu har det knappt kommit italienska filmer om ämnet om vi jämför med cykeltokiga landet Frankrike. Dessutom väntar vi fortfarande på den definitiva belgiska cyklistfilmen.
Cykling visar sig vara väldigt tacksamt som filmämne. Det går både att spinna på den ensamme hjälten, att kunna nå till toppen med hjälp av extrema prövningar och en lika stor tävlan mot dig själv som de flåsande konkurrenterna runt omkring.
En gemensam nämnare är också det på pappret lite klyschiga ”hårt jobb och dedikation lönar sig”. Men klyschor är ofta sanna och har i det här fallet gett frukt åt en hop mer eller mindre storslagna skildringar av livet från stålhästen med två däck.

5 cykelscener vi minns:

Butch Cassidy & The Sundance Kid (1969)
Kärlek på två hjul. Burt Bacharachs odödliga ”Raindrops keep fallling on my head” och ett vackert filmpar i Paul Newman och Katherine Ross. Omgivningen, känslan, charmen och en uppretad tjur. Som en fyra minuter lång musikvideo tio år innan fenomenet var påkommet.
Lycka fångat i gulbruna nyanser i en westernfilm som slutar allt annat än lyckligt.

E.T. (1982)
Är det fåglar? Är det flygplan? Nej, det är Elliot och hans fyra vänner som flyger på sina BMX-cyklar med en utomjording i framkorgen. En scen som osar barndom, magi, önsketänkande och som ju alla vet blev en ikonisk filmbild.

Piratpatrullen (”Project A”, 1983)
Jackie Chan kunde fajtas var som helst med vad som helst. I detta genombrotts kanske bästa scen jagas han på cykel av gangsters bland gamla Hong Kongs trånga gator.
Han slåss med cykeln, slungar iväg soppskålar med framhjulet och hoppar över stegar. Scenen är kort men häpnadsväckande och en fin hälsning till Chans favoriter Charlie Chaplin och Buster Keaton.

Quicksilver (1986)
En svag film som helhet, men trixscenerna är alltid en njutning att titta på. En fjunig Kevin Bacon på en Raleigh som tvingas byta Wall Street mot cykelbud-jobb när han kör ett företag i botten.
Det ”dansas” och liknar konståkning på två hjul ibland. Den klassiska scenen när kollegor leker cirkus med sina åk är cykelakrobatikpornografi och får dig att kippa efter andan fortfarande.

Donnie Darko (2001)
Donnie vaknar upp på gatan bredvid sin cykel. Han är omtumlad och har ingen aning om vad som hänt. Jake Gyllenhaal sätter sig på sadeln, glider sömndrucken ner för backen och genom sitt bostadsområde. Allt till tonerna av en av 80-talets bästa singlar – Echo & The Bunnymens ”The Killing Moon”.

Fler bra cykelfilmer:

Fest i byn av Jacques Tati (1947)

Vive le Tour av Louis Malle (1962)

Trion från Belleville av Sylvain Chomet(2003)

Helvetet på två hjul av Pepe Danquardt och Werner Schweizer (2004)

Overcoming av Tómas Gislason (2005)

The Flying Scotsman av Douglas MacKinnon (2006)

 

TEXT: Fredrik Söderlund

 

 



No Responses Yet to “”Hjälten bakom styret – Cyklisten på film”, artikel för Cykeltidningen Kadens”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: