Green Day: ”Uno!” – skivrecension för HD

26Sep12

Green Day
”Uno” (Warner)
Pop
Betyg: 3

Tre år sedan förra ”21th century breakdown” och en musikal senare är Green Day tillbaka med tre skivor där den första passande nog heter ”Uno”. Uppföljarna släpps i november respektive januari.
Detta känns på många sätt som en återgång till rötterna. Inspelningsplats är hemstaden Oakland. Soundet känns ledigare, minde tvunget och fritt från världssamvetes-flaggande. Texterna präglas av uppväxt och tonårens viktigaste period. Man kan säga att ”Uno” är Green Days egen ”Breakfast club”, fast sprungen ur 40-åringar vars ålderskris inte låter det minsta desperat. De musikaliska referenserna är desamma som gjorde att bandet tog sig fram i Kaliforniens underground-punkscen på 80-talet. Trion botaniserar i pojkrummets skivsamlingar fyllda med The Clash, Ramones och Cheap Trick. Men det blickas även längre bak till 60-talets lite sötare pop-boom.
Framför allt har Billie Joe Armstrong hittat powerpopen på allvar och verkar fri från krav att lägga in samhällskritik och låtar om den depraverade ungdomen i USA. Det mesta av den förlegade skatepunken och de värsta stadiumrock-tendenserna har slipats bort.

För inbitna så kanske disco-bomben ”Kill the DJ” rimmar illa med fansens frenetiska trio som helst ska leverera punk i 150. Det blir automatiskt albumets viktigaste spår och innehåller dessutom den mest minnesvärda refrängen. Att den påminner om Franz Ferdinands bästa låt ”Take me out” är knappast något minus heller.
Green Day har byggt upp ett eget varumärke genom att faktiskt ta punkstommen och injicera den med lättrallade melodier. Göra om något rebelliskt till en guldgruva. På köpet har de alltid fått tampas med vad som är äkta eller fake, punk eller sell-out.
Nionde albumet når inte upp till någon ”instant classic”-status och blir aningen jämntjock som helhet. Samtidigt är ”Uno” tveklöst en av bandets mest underhållande stunder.

Lyssna också på:
The Ramones – ”Rocket to Russia” (1977)
The Clash – ”The Clash” (1977)
The Replacements – ”Pleased to meet me” (1987)

Fredrik Söderlund



No Responses Yet to “Green Day: ”Uno!” – skivrecension för HD”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: