”Hypnotisören” – filmrecension för BT

28Sep12

Hallström hypnotiserar halvvägs


Regi: Lasse Hallström
Med: Mikael Persbrandt, Lena Olin, Tobias Zilliacus, Jonathan Bökman,
Helena af Sandeberg m fl.
Kategori: Thriller
Betyg: * * *

En gymnastiklärare mördas brutalt. Lite senare får polisen reda på att resten av familjen också är ihjälhuggna hemma i radhuset. Ena sonen överlever dock. Det finns även den okända storasystern som rikskriminalaren Joona Linna måste försöka hitta innan mördaren gör det. För att kunna få lite spår och ledtrådar kallas läkaren Erik Bark in för ”behandling av akut trauma”. Eftersom pojken pendlar mellan medvetslöshet och halvvaket tillstånd provar Bark att nå honom med hypnos, en metod som han lovat sig själv att aldrig mer använda. Konsekvenserna blir ödesdigra och en mörk hemlighet rullas upp. Samtidigt drabbas Bark och hans familj av ett okänt hot som resulterar i att sonen Benjamin kidnappas.

Hypnotisören har till en början många förtjänster. Ett puttrande tempo och en skräckinjagande vinterstämning som minner lite om Låt den rätte komma in.
Det är när mysterie- och mordsäcken ska knytas ihop som det fallerar. Som så ofta. Det är inte direkt någon David Fincher-intelligens vi bjuds på, om man säger så.

Den som genomgående klarar sig under båda två timmar är Lena Olin. Hennes stabilitet som aktris är orubblig och hennes sammanbrott är stor skådespelarkonst. Moderspaniken sprutar ur varje ven. Igenkänningen är inträngande och desperat. Jag tror på hennes prestation hela vägen. Olin är tveklöst geniet i Hallström-familjen.

När det gäller Persbrandt dyker en fråga upp i huvudet många gånger efter att jag har sett Hallströms film – vem är Mikael Persbrandt egentligen? Gunvald Larsson, Carl Hamilton eller Lars Keplers hypnotisör Erik Maria Bark? Skådespelar-Sverige är visserligen en liten skara, men Persbrandt har råkat ut för överanvändnings-syndromet. Han har liksom tappat sin identitet på grund av för många identiteter. Lite som Zlatan som byter klubb varje år. Vilken lag kommer vi egentligen förknippa honom med?

Persbrandts isande ljusblå ögon är den här gången ackompanjerad av gråspräckligt hår, insomnia och tatueringar. Bark har grava sömnproblem och tar tabletter i smyg som han gömt i sin after shave-ask. Det gnisslar i förhållandet med frun. Han är en slags sammanbiten superhjälte med hypnos som färdighet.

För ett par veckor sedan stod det klart att Hypnotisören blir Sveriges oscarsbidrag. Jag var inte sen med att tänka ”gäsp”. Varför inte utmana lite med att skicka en djärvare, nationellt präglad och framför allt bättre film som Play eller Avalon istället? Hallström flirtar redan vilt med Hollywood och i slutändan är hans film inte mer än en (visserligen) lyxig variant av den typiska TV4-thrillern – Beck, Wallander, Liza Marklund-filmatiseringar, Millenium-trilogin och så vidare.

Hallströms första thriller klarar sig definitivt över röset. Det som skaver allra mest är upplösningen, en och annan tramsig vändning och en hop ologiska detaljer. Frågan är i och för sig vem man ska klandra där, Kepler eller regissören?

Fredrik Söderlund

Advertisements


No Responses Yet to “”Hypnotisören” – filmrecension för BT”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: