Ulf Lundell: ”Rent förbannat” – skivrecension för BT

03Okt12

Ulf Lundell
Album: Rent förbannat
Bolag: Rockhead/EMI
Genre: Rock
Betyg: * *

”Nu får det för banne mig vara nog”, sjunger Lundell i Kom fram ur skuggorna. Uffe är arg. Förbannad på allt och alla – kärleken, åldern, sociala medier, pöbeln och Alliansen. För att nämna några.
Tre män som han fortfarande, med all tydlighet älskar, är Bob Dylan, Neil Young och Bruce Springsteen. Dessa amerikanska hjältar kommer aldrig överge honom. Inte som kvinnorna, whiskyn och resten av mänskligheten har gjort.

Jag tycker Lundell känns mer överflödig än någonsin. Varför bemöda sig när du kan plocka fram ovanstående hjältetrio som gör hela paketet bättre? Givetvis för att Uffe gör det på svenska säger ni. Men nu finns det ju singer/songwriters ute i landet som har sprungit förbi rockfarfar för länge sedan – Lars Winnerbäck, Tomas Andersson Wij och för all del Håkan Hellström.

Fyra år sedan senaste studioalbumet Omaha sprider Lundell ut sin ilska över 24 låtar. Få har väl släppt lika många dubbelalbum eller trippel-cd? När han har varit borta ett tag går han all in och visar oss att han verkligen haft en ”paus”. Det spelar ingen roll om detta hade varit en 5-cdbox. Hans devota fans hade kastat sig över det nya materialet ändå. Frågan är vad som händer när Lundell-generationen inte bryr sig längre? Jag tvekar på att han ständigt får nya fans.

Rebell, sur gubbe, nationalklenod, fattigmans-Hemingway, geni, vår allra mest genuina rockpoet? Lundell är förmodligen allt fördelat på lika många procentsatser.
Han är som en orubblig institution. Ett musikaliskt förbund som man alltid kan lita på. På gott och, den här gången, mest ont. Han följer inga trender, kommer aldrig göra en dubstep eller ambient-skiva. Däremot går 79 % i baktakt. Så det kanske finns spår av en rastaman innerst inne ändå.

Måste jag välja Lundell-album blir det fortfarande Xavante från 1994, hans egen Nebraska möter Nick Cave-stund. Det mörkaste och vackraste han gjort och aldrig kommer att överträffa.
Rent förbannat är ännu ett kapitel i Södermalm-ikonens eviga saga där han tar temp på tiden och reflekterar över sitt 63-åriga liv. Allt är som sig bör i Lundell-land med andra ord. Några skrålande dängor, en mängd ballader där vissa är rörande och andra tröttsamt pretentiösa. Lundells bluesrock-fläsk är väl ett nödvändigt ont som vi alltid får dras med.

När till och med Eldkvarn fortsätter att utvecklas låter detta väldigt statiskt och som att springa i cement. Lundell skulle ännu en gång nöjt sig med en enkelskiva. Sett som helhet är detta en överladdad, fasligt krokig och segtuggad buffé.

Fredrik Söderlund

Annonser


No Responses Yet to “Ulf Lundell: ”Rent förbannat” – skivrecension för BT”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: