Frantisek Vlacil och ”Världens 10 bästa filmer” – artikel för Filmrutan 3/2012

18Okt12

 

I septembernumret av brittiska filmmagasinet Sight & Sound var det återigen dags för filmeliten att kora världens tio bästa filmer genom tiderna. Vertigo vann och Citizen Kane blev tvåa. Inga överraskningar med andra ord.
Frantisek Vlácils Marketa Lazarova dök upp på några individuella listor och blev för ett antal år sedan framröstad till den bästa tjeckiska filmen någonsin. Fram till slutet av 90-talet var den alltså i princip helt okänd utanför hemlandets gränser. Därför är det hög tid att ta en närmare titt på Vlácils medeltidsepos och hans två nästföljande filmer.

Frantisek Vlacil (1924-1999) ingick varken i tjeckiska nya vågen-ligan med Milos Forman, Jiri Menzel, Vera Chytilova med flera. Han var inte ens knuten till filmskolan i Prag.
Vlacil var utbildad inom konst och estetik i Brno innan han arbetade med både dock- och dokumentärfilm. Han fick sitt internationella genombrott med den poetiska dokumentären Glass skies 1957. Debutlångfilmen The White dove (”Holubice”, 1960) var en viktig startpunkt och prisades på filmfestivalen i Venedig.

Det var dock med Marketa Lazarova (1967) som Vlacil fick sitt stora erkännande. Filmen är baserad på avant garde-poeten Vladislav Vancuras kortroman från 1931. Men regissören omvandlade en liten text till ett stort epos som har jämförts med både Akira Kurosawas ”De sju samurajerna” (1954) och Andrej Tarkovskijs ”Andrei Rublev” (1966).
Filmen utspelas under medeltiden, i mitten av 1200-talet. Vlacil ville smälta samman denna tid i historien med ett modernt perspektiv. Framför allt genom att porträttera karaktärerna som om de skulle kunna vara våra samtida, men också visa världen genom deras ögon, känslor och föreställningar. Han studerade noga stammar som levde under samma typ av sociala utveckling, försäkrade sig om att vapen och boende gjordes enligt originalmetoderna. Han tvingade dessutom skådespelarna att leva under samma förutsättningar och förhållanden som medeltidsfolket de tolkade under de två år som inspelningen fortgick. Detaljer och trovärdighet var allt.

Berättelsen om Marketa Lazarova är friflytande och komplex, svår att nysta upp med en enda titt och att sammanfatta på ett enkelt sätt. Filmen är indelad i tolv kapitel där varje episod förklaras med en tvetydig titel. Det pågår en brutal rivalitet mellan de två motsatta klanerna Kozlíks och Lazars. Allt börjar med en liten konflikt som långsamt eskalerar till ett fullskaligt krig efter att den unga och jungfruliga Marketa (fantastiskt spelad av slovakiska skådespelerskan Magda Vásáryová) kidnappas av familjen Kozlík och tvingas in i en destruktiv relation med sin kidnappare.

Vlacil liknade de små korta episoderna/tablåerna vid kapitlen i en roman eller satserna i ett klassiskt musikverk. Han beskrev själv den slutliga filmen som en ”film-opera”.
Ur den komplexa berättarstrukturen växer två huvudteman fram – kampen mellan landets centrala huvudmakt och klanerna samt mellan kristendomen och hedendomen. Kristendomen och hedendomen skildras som två parallella krafter med scener som antyder att den organiserade religionen står i kontrast till en naturlig frihet.

Det som framför allt är slående hos Vlacils film är den estetiska inramningen. Regissören är en formalist i samma grad som Sergei Eisenstein. Under sin studenttid så ritade Vlacil till och med upp Pansarkryssaren Potemkin (1926) ruta för ruta för att komma närmare dess slagkraftighet. Man anar också ett svagt öga för Orson Welles och Gregg Tolands chiaroscuro-fotografi. De rika kontrasterna mellan ljus och mörker för också tankarna till stumfilmens dagar medan kompositionen har mycket gemensamt med 60-talets modernistiska filmskapande. Både naturen, människorna och musiken vilar på en symbolisk tyngd och tjänar ett högre syfte än vad som först verkar vara fallet. Samtidigt som filmens handling är svår att följa är bildspråket fängslande och fascinerande i sin kompromisslöshet. Det är en skräckinjagande tidsskildring och första hälften är som en febrig medeltidsmardröm, som ett iskallt, snötäckt helvete på jorden.

Frantisek Vlácils nästa film spelades in parallellt med Marketa och var även den en medeltidsskildring, ett våldsamt historiskt drama som också försökte knyta ihop dåtid med samtid.
Valley of the bees (Udoli vcel, 1968) hade premiär i maj, mitt under den omvälvande Prag-våren och strax innan Sovjets invasion av Tjeckoslovakien.

Ondrej tvingas som ung att ansluta sig till korsriddarorden. När han blir äldre bryter han sig ut men jagas istället av den fanatiska riddarbrodern Armin. Filmen är en spöklik moralhistoria som undersöker den tidlösa konflikten mellan människans natur och dogmatismen. Med tanke på när Valley of the bees hade premiär har den tolkats som en allegori och ett politiskt ställningstagande. Något som gjorde att visningarna nästan stoppades av regeringen.

Marketa och Valley har många beröringspunkter och kan ses som syskonfilmer. I båda filmer tolkas religion delvis som ett känslomässigt fängelse med omänskligt strikta förpliktelser. Valley har ett tydligare narrativ med det vilar samtidigt ett sakralt vemod som binder ihop båda medeltidsfreskerna.
Ett annat återkommande tema är människor som jagas av jakthundar, både som sadistiskt lek och som ett sätt att ta död på fiender. Bara en barbarisk markör eller ett förebådande till vad som skulle hända med hemlandet? Det är frestande att se det som både och.

Adelheid och 2:a världskriget
Adelheid innebar två viktiga brytpunkter för Vlacil. Dels var det regissörens första färgfilm och dels den första tjeckiska film som skildrade hur tyskar behandlades i hemlandet strax efter andra världskriget.
Tjeckiska piloten Viktor förflyttas till en tysk herrgård för att återhämta sig och kurera sitt magsår. Adelheid är dotter till förra ägaren och blir Viktors tjänarinna. Hennes far var fascist och den tragiska kärlekshistorien som rullas upp är allt annat än problemkantad. En stillsam, ordlös relation växer fram där blickar trotsar språkbarriärerna. Adelheid är hård på ytan, men bär på ett bräckligt inre för evigt stämplad som dotter till ”den störste nazisten i regionen”.
Paret är förpassade till huset och har ingen egentlig kontakt med omvärlden och dess politiska känslighet. Båda vet att passionen är förbjuden och förmodligen kommer leda till något ont.

Filmens styrka är framför allt sättet den porträtterar ett krigstrauma utan att vara för explicit och överanalyserande. Ovetskapen kring karaktärerna och att vi själva får fylla i många luckor bidrar bara till att mystiken stegras.
I ton påminner Adelheid lite om en med nedtonad föregångare till Cavanis Nattportiern (1974) och Antonionis Feber (L’eclisse, 1962) där människorna är fångade i interiören och miljöerna får spegla de inneboende känslorna.

Frantisek Vlacil kunde som många andra landsmän inte fortsätta göra film på flera år efter den sovjetiska invasionen. Av hans filmer efter Adelheid bör Shadows of a hot summer (Stíny horkého léta, 1978) nämnas, som handlar om en grupp ukrainska anti-kommunistiska gerillasoldater och deras ockupation av en bondgård i Tjeckoslovakien 1947.

Det sena 60-talet får ändå räknas som Vlacils kreativa peak och där hans strikta formalism disponeras med störst kraft. Här ville han försöka förstå sin samtid genom att gräva i det förflutna, låta dåtid och nutid gå på kollisionskurs i hopp om att barbarismen förhoppningsvis hade avtagit. Tyvärr fick Vlacil ett negativt svar. Filmerna blev både profetior och reaktioner på en turbulent tid i Tjeckiens historia.
Trots att Valley of the bees och Adelheid klarar sig fint på egna ben så får det nästan tre timmar långa bildpoemet Marketa Lazarova räknas som Vlacils mästerverk. Filmen förtjänar definitivt en plats bredvid tjeckiska klassiker som Låt tågen gå! (1966), Butiken vid storgatan (1965) och Tusenskönorna (1966).

Världens bästa filmer 2012
I augusti kom svaret som cineaster och filmälskare väntat på i tio år. Inflytelserika brittiska filmmagasinet Sight & Sound släppte äntligen listan för världens tio bästa filmer någonsin, framröstad av 850 viktiga personer inom filmsfären över hela världen. Överraskningar? Knappast. För första gången sedan 1952 var dock Citizen Kane (En sensation, 1941) bara tvåa och slogs av Vertigo (En studie i brott, 1958). Dessa givna klassiker och de övriga åtta i all ära, men jag väntar fortfarande på ett paradigmskifte skapat av yngre generationer. En lista som skakar om grundvalarna för den förväntade filmkanon som rått i 60 år.
Kommer vi någonsin få en sådan eller är Welles, Hitchcock, Murnau, Ford, Kubrick och så vidare så fastmurade i filmhistoriens finrum att de inte kommer kunna rubbas. Jag är personligen helt med på namnen. Däremot tycker jag inte det är rätt filmer av dessa auteurer som dyker upp på listorna.

Därför har jag tagit mig an den hårslitande uppgiften att skapa min egen topp tio. Jag tillhör den där yngre generationen, 70-talisterna som ska skapa paradigmskiftet. Det svåraste av allt är att kombinera vad hjärtat säger och samtidigt försöka få med en slags historisk relevans som filmvetare. Jag lyssnade först och främst på hjärtat. Det brukar bli bäst så.

10. Leva sitt liv (Vivre sa vie) av Jean-Luc Godard, 1962

9. Persona av Ingmar Bergman, 1966

8. Små och stora brott (Crimes & Misdemeanors) av Woody Allen, 1989

7. Elefantmannen (The Elephant Man) av David Lynch, 1980

6. En djävulsk fälla (Touch of evil) av Orson Welles, 1958

5. Gudfadern II av Francis Ford Coppola, 1974

4. Spegeln (Zerkalo) av Andrej Tarkovskij, 1974

3. Storstadshamn (On the Waterfront) av Elia Kazan, 1954

2. Den röda öknen (Il deserto rosso) av Michelangelo Antonioni, 1964

1. Barry Lyndon av Stanley Kubrick, 1975

 

Fredrik Söderlund, frilansande filmskribent och filmvetare.



No Responses Yet to “Frantisek Vlacil och ”Världens 10 bästa filmer” – artikel för Filmrutan 3/2012”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: