George A. Romero – artikel för Rocky Magasin nr. 7/2012

01Nov12

Zombiefilm-fadern håller fortfarande liv i de döda

Night of the living dead blev en samhällssatir som satte djupa spår i filmhistorien. Zombie-genren föddes och 40 år senare kommer de levande döda fortfarande tillbaka för att straffa oss för våra synder. Enligt George A. Romero har hans zombies alltid symboliserat guds straff mot mänskligheten. Rocky Magasin har träffat legendaren på hans första Sverige-besök någonsin.

Han är vältalig, rolig och varmhjärtad. Pratar gärna och länge. George A. Romero är den där coola farbrorn du gärna vill hänga med. Klädd i kavaj, sneakers och sina gigantiska svartbågade glasögon. Skräckmästaren är 72 år gammal men vägrar låsa in sina zombies i garderoben. 2009 kom den senaste filmen i serien – Survival of the dead.
Romero växte upp under förändringarnas tid i USA. Som 25-åring kände han som många andra i sin generation, att de blivit lurade. Resultatet blev klassikern Night of the living dead.
– Vi var barn av 60-talet och arga för att ”peace and love” inte hade funkat. Det kröp in mycket ilska i den första filmen, men framför allt ville vi göra en skräckfilm som var kompromisslös. När vi gjorde den pratade vi mycket om förstörelsen av familjevärderingar och att din närmsta granne skulle kunna vara en potentiell massmördare.

Din första film har fått många tolkningar genom åren. Bland annat att det skulle vara en reaktion på Vietnam-kriget?
– I början fokuserade de flesta på att vi hade en svart man i huvudrollen, att vi gjorde ett slags racial statement. Faktum är attDuane Jones helt enkelt var den av våra vänner som spelade bäst. Det tog några år för filmen att bli en hit och det var inte förrän inflytelserika franska filmmagasinet Cahier du cinéma uppmärksammade den som alla plötsligt började alla snacka om Night of the living dead, säger Romero.

Debutfilmens avtryck och influens är odiskutabel i skräckgenren. Den blev en slags blåkopia på hur den realistiska rysaren skulle göras. Dels för att den var lågbudget och öppnade möjligheter för vem som helst, och dels för att den kommenterade sin samtid genom sina allegoriska övertoner. Hysterin tog gigantiska proportioner som kunde kulminera i att 5000 personer gjorde zombiewalks, lite som dagens flashmobs.
– Såna galna upptåg kunde vi inte förutspått ens i vår vildaste fantasi. Jag fattar fortfarande inte vad grejen är med zombiewalks. Zombies blev en större subkultur än vampyrer. Kanske är det en typ av resignation eller uppgivenhet hos människor. Folk tänker att livet inte är som de hoppades på och att de lika gärna kan vara döda, säger Romero.

Vad än folk säger så menar regissören att det är hans zombies som är filmernas hjältar och inte tvärtom. Mänskligheten är boven. De levande döda, som bara kan dödas om du skjuter dem i skallen, är guds straff till människan. Lite som en gigantisk miljökatastrof, ett världskrig eller utomjordingar.
– Mina zombies är i princip oskyldiga i samma utsträckning som vilda djur. Vi människor är skurkarna som konstant förstör vår planet och varandra. Zombierna är straffet för vårt irrationella beteende, vår kriminalitet, girighet och allmänna dumhet. Det vill jag visa med mina filmer.

Det finns också alltid ett samhällskritiskt drag i Romeros filmer. Vare sig det är miljöförstöring som i The Crazies (1973), plågsamma djurförsök som i Ett experiment i skräck (”Monkey shines”, 1988), terrorism som i Land of the dead (2005) eller konsumtionshysteri som i stora genombrottet Dawn of the dead (1978). Något som slår tillbaka mot vår egen oansvarighet eller överflödiga leverne.
– Jag försöker alltid leta upp en orsak i samhället till att göra en film. Efter första filmen vägrade jag göra en zombiefilm på tio år. Italienska regissören Dario Argento ringde upp mig och frågade om jag hade en idé till ytterligare en zombiefilm. Bara en vecka innan dess hade jag besök av rika vänner som höll på att utveckla ett gigantiskt köpcentra där allt var under tak och inomhus. När jag besökte stället kom det lastbilslaster med allt som du någonsin skulle kunna vilja ha. Jag såg det som ett konsumtionstempel. Argento skickade mig en flygbiljett till Rom. Jag åkte dit, han satte mig i en lägenhet och sa ”skriv”. Tre veckor senare hade jag Dawn of the dead färdig. Den här gången kallade jag mina monster för zombies. Jag kunde inte motstå längre för alla ville att de skulle vara zombies. Efter den filmen fick jag idén om att jag kunde använda mina zombies som en social satir eller kritik.
Vad tycker du om nyinspelningen av Dawn of the dead som kom på 00-talet?
– Jag tyckte den förlorade sin anledning att existera. Zack Snyder är en bra regissör och de första 15-20 minuterna är fantastiska. Men sedan faller det ihop. Köpcentrat blir nästan sekundärt. Det går inte att göra ytterligare en Dawn of the dead. Originalet var en specifik kommentar mot konsumtion i slutet av 70-talet när fenomenet var nytt. Den nya blir en helt annan film som bara slår in öppna dörrar. Filmens grundläggande problem är att zombierna springer. Det är fysiskt omöjligt. Deras vrister skulle gå av.

Romero har inte mycket till övers för dagens skräckfilmer. Han anser att de är två extremer. Två motsatta poler utan något lyckat mellanting.
– Det är antingen storbolagsfilmer för flera miljoner som byggs upp kring specialeffekter eller små filmer som inte betyder något för mig. Folk försöker göra något nytt med saker som Paranormal activity men jag kommer aldrig någonsin vara rädd för spöken. Jag tycker inte dagens skräckfilmer existerar i någon större kontext eller mening.
– Bland moderna filmskapare gillar jag Guillermo del Toro väldigt mycket. Han gör stora actionfilmer som Hellboy så att han får in pengar till mer personliga filmer som Pans labyrint. Dessutom producerar han mindre filmer för andra. Det han gör är fantastiskt på många nivåer.

Humorn och ironin har också alltid varit en viktig ingrediens i Romeros filmer. En av anledningarna till att han aldrig riktigt fått plats i filmhistoriens finrum är att många tar hans filmer på (bokstavligen) blodigt allvar. De missar helt enkelt den satiriska udden.
– På ett allmänt plan skulle jag säga att de flesta ser förbi ironin. Min 18-åriga son förstår till exempel inte riktigt vad jag vill säga. Han gillar mest dödandet. Jag har å andra sidan blivit gränslöst överanalyserad många gånger. Så här är det – mina berättelser handlar om människor och hur de reagerar eller inte reagerar, eller reagerar vårdslöst. Min kritik riktas mot oss, inte mina zombies. Jag försöker alltid respektera och sympatisera med zombierna så mycket som möjligt.

Tre Romero-favoriter:

The Crazies (1973)
Romeros version av miljöförstöring och mänsklig idioti i miniatyr. En grupp människor i en liten stad drabbas successivt av sinnessjukdom och död efter att ha smittats av ett virus. Militären försöker hålla sina konspirationer dolda så länge som möjligt. Maktmissbruk, profit och egenvilja störtar till slut samhället.
En dold samtidskritik där mänskligheten uppenbarligen sakta sjunker in i galenskap. Filmen gjordes trots allt mitt under Vietnamkriget och strax efter Watergate-skandalen.

Martin (1976)
En vacker och stilsäker satir om unga Martin och hans tvåeggade personlighetsrubbning. Han är lika osäker som vi i publiken på om han är vampyr eller inte. Enligt hans farbror är han reinkarnation av Nosferatu. Martins medvetande pendlar hela tiden mellan dröm och fantasi, våld och förvirring. Inte helt olikt Norman Bates i Hitchcocks Psycho (1960).
Framför allt är filmen en intelligent och udda skildring av tonårsångest, ensamhet, sexualdrift och skenhelighet.

Day of the dead (1985)
Den starkaste filmen i den ursprungliga zombie-serien och den som håller bäst fortfarande. Klaustrofobiskt obehag när en grupp överlevare tvingas gömma sig under jord. De lockar ner zombies i tunnlarna för att ömsom avrätta och ömsom använda dem som labratorieråttor. Du har den kontroversielle Dr. Frankenstein-karaktären, den psykotiska militärstyrkan och kanske framför allt den starka huvudrollen Sarah (Romeros egen version av Aliens Ripley).
Smink- och special effects-geniet Tom Savini flexar musklerna rejält och visar varför han ses som en lika stor legend som Romero själv i vissa kretsar.

 

Fakta
George Andrew Romero föddes i New York 1940 men växte upp i Pittsburgh där även de flesta av hans filmer spelats in. Bor sedan några år tillbaka i Kanada.
Han skrev om kartan för den moderna skräckfilmen i och med zombieklassikern Night of the living dead (1968). Har idag regisserat ett 20-tal filmer där den senaste är Survival of the dead (2009).
Filmen som fick Romero att vilja bli filmskapare var Powell & Pressburgers The Tales of Hoffmann (1951) – en magi- och fantasispäckad version av operan med samma namn. Enligt Quentin Tarantino står A:et i Romeros namn stå för ”A fucking genius”. Romero besökte Sverige för första gången i och med årets Fantastisk Film Festival i Lund.

TEXT: FREDRIK SÖDERLUND

Advertisements


No Responses Yet to “George A. Romero – artikel för Rocky Magasin nr. 7/2012”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: