”Call girl” – filmrecension för Filmrutan

08Nov12

Call girl

Regi Mikael Marcimain
Producent Mimmi Spång
Manus Marietta von Hausswolff von Baumgarten
Foto Hoyte van Hoytema
Roller Sofia Karemyr, Simon J. Berger, Josefin Asplund, Pernilla August, Sven Nordin, David Dencik m fl.
Sverige 2012
Längd 2 tim 20 min
Distributör Nordisk Film AB

Mitten av 70-talet var tumultartat även i Sverige. Norrmalmstorgsdramat, IB-affären och den beryktade bordellhärvan/Geijeraffären där det uppdagades att högt uppsatta politiker hade varit kunder hos prostitutionsmatriarken Doris Hopp (i pressen känd som ”bordellmamman”).
Mikael Marcimains rika långfilm är inspirerad av turerna kring detta. Och det är viktigt att hålla isär sanning och dramatisering. Regissören lyckas med den imponerande bedriften att blanda amerikansk paranoiathrillers från 70-talet med ett slags ”coming of age”-drama där två tonårsflickor är själva navet i berättandet.
Iris och Sonja träffas på ett ungdomshem och lockas en kväll med två andra flickor ut i Stockholmsnatten. De introduceras så småningom för Dagmar (Doris) som tar dem under sina vingar och gör tjejerna till sina callgirls. Parallellt är polisen prostitutionsimperiet på spåren där utredningen leds av inspektör John Sandberg.

Tjejerna blir duperade som barnsoldater eller slavar. De söker en modersgestalt och får Dagmar som både förser dem med lyx, komplimanger och ekonomisk frihet. Att de urholkas själsligt och utnyttjas kroppsligt blir en bieffekt som de inte var förberedda på. Filmen fångar något oerhört smutsigt, fast i ett vackert utförande.
Marcimain och hans filmcrew är också mästare på tidsåtergivning, det har de visat tidigare i både Upp till kamp (2007) och Lasermannen (2005).
Call girl är en bred film som lyckas på många nivåer och instanser. Vi får det allra smolkigaste i politikerbägaren där gubbväldet slingrar sig ur det mesta med hjälp av korruption och rätt informatörer. De historiska markörerna ligger naturligt inbäddade i den imponerande scenografin.

Call girl växer på dig. Du måste ge den några dagar att sjunka in. Lite på samma sätt som Tinker, Tailor, Soldier, Spy (2011). Det kanske faktiskt är så att Hoyte van Hoytemas fotografi i båda filmerna har en metafysisk effekt. Framför allt tror jag det är von Baumgartens detaljutmejslade manus. Berättelsen vågar ta tid på sig, ta bokstavliga konstpauser där Marcimain skapar stiliserade stämningspassager i slow motion. Bryggor mellan scener som bygger på samklang mellan färger, rörelse, kroppsspråk och musik. Drömskt och snyggt så det förslår och definitivt att jämföras med Wong Kar-wais mest hypnotiska tillstånd.
Det är fullt möjligt att se Call girl som en dystopisk pendang till Palme-dokumentären, det gäller bara att inte tolka allt så bokstavligt. Filmen är lika mycket ett stycke svart nostalgi som en allegori över det yttersta makttoppskiktet.

Fredrik Söderlund



No Responses Yet to “”Call girl” – filmrecension för Filmrutan”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: