Stockholm Film Festival 2012 – bloggande för FLM

18Nov12

Den döende discon
Jamie Kastners dokumentär The Secret Disco Revolution är en kärleksfull och ”glimten i ögat”-ironisk historielektion om discon. Det berättas om New York i början av 70-talet som en sunkig stad med stora ekonomiska problem och djupa sociala klyftor. Discon kom från ett underifrån-perspektiv och räddade staden från ett underhållningsförfall. DJ:n blev plötsligt kung och rockgitarristen fick ge sig ut på gatorna och sjunga istället.
Kastner ger oss den väntade, men alltid underhållande, discodekadensen från Studio 54, svaret på varför Giorgio Moroder mixade ihop Donna Summers ”Love to love you baby” till en 20 minuter lång sexakt. Låten blev en libidokritik från kvinnornas sida – ett porrigt statement på att de var trötta på det meningslösa 3-minuterssexet. 1975 var ju trots allt ”the year of female orgasm”, som ett av intervjuoffren konstaterar.
Som sig bör när något kommersialiseras så urvattnas det tills det tappar mening. När en rocksingel i augusti 1979 puttar ner en discolåt till andra plats på Billboardlistan för första gången på flera år blir det desamma som discodöden. Ungefär samtidigt görs manifestationer där tusentals människor länsar sina vinylsamlingar och bränner discoskivor på bål, den så kallade Disco Demolition Night sätter den sista spiken i platåsko-kistan.
Kastners dokumentär har samlat delar ur den forna discoeliten som Gloria Gaynor, KC & The Sunshine Band och Village People. Den skrapar kanske lite för mycket på ytan, men är likväl ett skamligt underhållande tidsdokument.

En komisk Huppert x 3
Isabelle Huppert fortsätter flyga runt jorden och göra roller i olika världsdelar. Nu har turen kommit till välrenommerade sydkoreanska regissören Hong Sang-soo, även lite missvisande titulerad som sitt lands Woody Allen.
Sang-soo har blivit lättsammare med åren och har inte samma bett som förr. I In another country spelar Huppert tre olika turistkaraktärer i lika många episoder. En fransk kvinna besöker en liten kustby där olika sidor av kärlek får sin egen lågmälda behandling. Språkförbistring, en förvirrad badvakt och svartsjuka tillhör ingredienserna. Huppert gör en ovanligt nedtonad rolltolkning, bland annat står hon och bräker mot två getter vid ett tillfälle. Det är faktiskt roligare än det låter.
In another country är lite söt och ganska lättglömd, men har samtidigt en viss elegant komedi-touch.

På spaning efter minnet som flytt
Den multibegåvade Sarah Polley står för ett av festivalens hittills starkaste bidrag med sin självbiografiska Stories we tell.
Genom att samla hela sin släkt framför kameran vill hon ta veta allas versioner av hennes 33-åriga liv. Framför allt turerna kring hennes mor som gick bort i cancer när Sarah bara var elva år gammal. Alla har sina egna hågkomster och minnesbilder. Filmen tar hela tiden oväntade vägar och avslöjanden som regissören inte ens själv har kontroll över. Pappan läser in berättarrösten från en studio medan dottern bevakar i rummet bredvid.
Polley tar sig också friheten att uppfinningsrikt manipulera oss åskådare genom nyinspelade Super 8-filmer för att åskådliggöra det som berättas. Lika delar detektivarbete av allas versioner som en tro på familjeöverlevnad oavsett uppgångar och fall blir den sköra och känslosamma kärnan.
Stories we tell är en intelligent, rörande och nyskapande variant av ett metaberättande där linjen mellan dokumentär och spelfilm suddas ut. Möjligen den mest genomträngande dokumentären från Kanada sedan Guy Maddins mästerliga My Winnipeg (2007).

Ett mexikanskt konstverk
På fyra filmer har mexikanska Carlos Reygadas befäst positionen som av nutidens mest intressanta filmkonstnärer.
Senaste Post Tenebras Lux (fritt översatt – ”Ljus efter mörkret”) är en drömsk familjehistoria där fantasi, rädsla, mardrömmar och samsas. Filmaren använder sina egna barn i filmen, sina egna hundar, döper modern till sin egen frus namn Natalia och bor i samma gränslöst vackra bergsregion som filmen mestadels utspelar sig i. Vi får följa deras tillkortakommanden, mardrömmar och livspussel. Men också deras harmoniska familjeliv.
För få vågar förflytta gränserna för hur film faktiskt kan användas som en sublim konstform. Han kräver inte att allt ska förstås (alla som förstår allt av Joyce Ulysses räcker upp en hand?) och ha en explicit förklaring. Du kan nöjsamt klia dig i huvudet efter filmen och fundera vad en animerad rödlysande djävulsgestalt, en man som tar sitt liv genom att rycka loss sitt huvud, en match mellan två brittiska rugbylag och en bastuorgie med rum döpta efter filosofer och konstnärer har gemensamt. Låter det som David Lynch och Apichatpong Weerasethakul på kollisionskurs? Det är det. Och mycket mer.
Förra filmen Stellet licht (2007) är en av senare års vackraste filmskapelser. Det blir lätt att slänga sig med floskler som visuell poesi, ett säreget filmspråk och Tarkovskij-efterföljare. Reygadas är allt det här. Hatten av för det.

Polis polis gangstermos
Varje SFF-år har sin våldsestetiska gangsterhistoria. Min personliga favorit är fortfarande A bittersweet life från 2005.
Årets klaraste bidrag måste väl ändå vara sydkoreanska Nameless gangster. Ambitionsnivån är god, stor och episk. Resultatet är halvvägs till Scorseses Casino men praktfull i utförandet.
Halvt misslyckade kriminalaren Ik-hyun (Choi Min-sik från Oldboy) får smak för det japanska gangsterimperiet när han en natt snubblar över en knarklast i hamnen. Han är en klumpig och burdus kontrast till bossen och tickande bomben Hyung-bae, men har de rätta korrupta kontakterna för att underlätta den illegala handeln. Ik-hyun blir en slags fadersgestalt.
Vi kastas fram och tillbaka i tiden mellan 1982 och fram till 2011, får en liten inblick i ett lands politiska och sociala utveckling. Filmens intensitet ökar i takt med att karaktärernas misstro mot varandra tilltar. Det finns hederskodex som inte får brytas och en sträng kutym även hos de högsta gangsterhönsen.
Nämnda Scorsese är en given inspirationskälla, men jag saknar originalitet, en större dos hjärta och den där mörkt moraliska komplexiteten som Jean-Pierre Melville var en mästare på. Samtidigt är det befriande att se en sydkoreansk film där den dansanta våldspornografin (förra årets I saw the devil) inte tar över fullständigt. Ett tröttsamt hörn som allt fler av landets regissörer har målat in sig i.

Technofierad Herzog-hyllning
Historien om Kaspar Hauser får en svartvit och musikaliskt uppumpad skildring i La Leggenda di Kaspar Hauser av italienaren Davide Manuli.
Kaspar flyter i land på en ö och hittas av sheriffen i stan (Vincent Gallo i ännu en kufisk men underhållande roll) som tar honom under sina vingar. Grevinnan i staden känner sig hotad samtidigt som prästen är övertygad om att Kaspar (här i en flickgestalt) är ett mirakel. Den klassiska storyn om att ett oväntat inslag ruckar på ordningen får här en kryptisk behandling.
Manulis experimentfilm är lika mycket en hyllning till Werner Herzog som till tyskens egen Kaspar Hauser-film. Det är skruvat och tvetydigt, men samtidigt en film där ovisshet lurar kring varje hörn.
Franska technoartisten Vitalics musik är en viktig ingrediens och ett lika förvirrande som nyskapande inslag. De blir en slags insprängda musikvideo/performance-partier som både kontrollerar filmens rytm och tempo.
La Leggenda är finurlig kuriosa och förmodligen en av årets mest udda festivalfåglar.

Fredrik Söderlund



No Responses Yet to “Stockholm Film Festival 2012 – bloggande för FLM”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: