”Amour” – recension för Filmrutan

27Nov12

Amour

Regi Michael Haneke
Producent Margaret Ménégoz
Manus Michael Haneke
Foto Darius Khondji
Roller Jean-Louis Trintignant, Emmanuelle Riva, Isabelle Huppert, Alexandre Tharaud, William Shimell m fl.
Österrike/Frankrike/Tyskland 2012
Längd 2 tim 5 min
Distributör Folkets Bio

Michael Haneke har alltid haft en unik förmåga att få oss att känna skuld. Men som alla stora regissörer så försöker han bara kanalisera sina värsta rädslor. Det spelar ingen roll om det handlar om en småborgerlig familj som begår kollektivt självmord, en ond lek om hur våld framställs i populärkultur och dess mekanismer eller en allegori över den tyska skammen.

Amour är på ytan österrikarens mest stillsamma film. I vanlig ordning så börjar känslorna inte bubbla förrän ett par timmar efter du gått ut från biografen. Du lämnar filmen med en uppfylld obehagskänsla som du känner igen men inte kan placera. När du börjar analysera så kommer du på dig själv att du inte känt samma sak sedan  du såg en Haneke-film senast. Hur många filmare/konstnärer har den här inträngande egenskapen idag? Inte jättemånga skulle jag säga.

Anrika aktörerna Jean-Louis Trintignant och Emmanuelle Riva gör två superstarka porträtt av äkta paret George och Anne Laurent. Två pensionerade musiklärare som njuter av livet tillsammans där de har friheten att gå på opera, teater och diskutera kompositörsbiografier. Leva det stillsamma livet, helt enkelt. Mattan dras undan bådas fötter när Anne plötsligt får en stroke som gör henne förlamad. Hon tappar talet och blir sängliggande, störtas ofrivilligt tillbaka till ett slags hjälplöst barnstadie. George vakar över henne, vårdar henne, sörjer, våndas och bygger upp en slags frustration som får våldsamma resultat. Det är plågsamt att se detta förmultnande och förtunnande av en mänsklig varelse, men svårt att inte fascineras av på ett djupt plan.

Amour är på sätt och vis en skräckfilm i den bemärkelsen att man inte kan önska ett liknande förlopp för någon. Haneke behandlar ämnet med sin särpräglade asketism där effekten av hur ljuset faller i ett visst rum är lika viktigt som hur bilderna är komponerade. Samtidigt som det sociala samspelet både omfamnar och stöter ifrån. I en av filmens mest besvärande och gripande scener vägrar Anne att svälja maten som George matar henne med. Här förstår man att hon faktiskt fortfarande till relativt stor grad lever i en tallöst fängelse, att hon bär på en lika, om än inverterad, stor frustration som sin make. Hon använder, som sitt allra sista vapen, en trotsighet för att visa hur hon fortfarande har kontroll eller makt över någonting. Detta är ett av många kolossalt vemodiga ögonblick.

Redan i den drömska öppningsscenen blir vi varslade om hur det kommer att sluta. Som titeln säger är detta en kärlekshistoria. Visserligen om den uppoffrande och desperata sidan av kärlek. Men den som är rädd att Haneke skulle göra det enkelt för oss kan skatta sig lycklig. Så även om Amour är exempelvis Love storys (1971) totala antites, så är filmen på ett nästan sorgeperverst sätt bland det finaste du kan se på bio 2012.

Fredrik Söderlund



No Responses Yet to “”Amour” – recension för Filmrutan”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: