”Sinister” – filmrecension för Borås Tidning

30Nov12

sinister-SIN-067_DF-06385C_rgb

Rysligt dåligt med Hawke som vettskrämd författare

Sinister
Regi: Scott Derrickson
Med: Ethan Hawke, Juliet Rylance, James Ransone, Clare Foley m fl.
Genre: Skräck
Betyg: * *

Kriminalförfattaren Ellison (Hawke) är både hatad och älskad för sin metod. Han reser runt till brottsplatser för att hämta blodigt och våldsamt stoff till sina dokuromaner. Helt enligt förebilden Truman Capotes metoder. För kommande boken flyttar han in i huset där en familj hängdes i trädgården. Detta utan övriga familjens vetskap. På vinden står en låda kvar med en kamera och filmer (nähä?) som alla är skrämmande snuffmovies som mördaren själv har gjort. Ellison ser dem en och en och börjar få fantomsyner, höra knarrande dörrar, känna iskalla vindar och drabbas av en slags paranoid klaustrofobi. Låter upplägget bra? Det är det. Synd att det bildliga resultatet är urbota dumt.

Det är på sin plats för ett klassiskt Twin Peaks-citat från Log Lady: ”The Owls are not what they seem”. Så är det verkligen med Sinister. Du tror att du sitter och tittar på något otäckt, något lite nyskapande där de inblandade faktiskt har tänkt till. Men ju längre tid som går desto säkrare blir du på att filmen är ett enda stort klysch-kalas, ett snyggt skal med ett skrattretande inre.

Det som inte visas i bildrummet är alltid det mest obehagliga, vi kan kalla det regel 1 i skräckfilmshandboken. Polanski lärde oss detta för 34 år sedan i Rosemary’s baby, Ridley Scott i första Alien-filmen. Det drogs till sin spets i franska rysarpärlan Them (2005). Så varför ska alla otåliga och mindre begåvade filmare alltid dra in ett ”monster” i den slappa förklaringsmodellen? Varför måste det skapas en uppenbar orsak till det läskiga för oss i publiken? Kan filmskaparna inte bara lita på att vi kan tänka eller fantisera själva? Bra skräck handlar mycket om det okända, de som kittlar våra innersta rädslor och något som aldrig röjer undan mystiken genom simpla trick.

Det mest frustrerande med Sinister är att den är steget över usel hela vägen fram till slutscenen som är så magnifikt vacker att jag inte kan ge filmen det lägsta betyget. Jag tycker Ethan Hawke ska fokusera på att skrapa ihop den sista värdighet han har kvar. Jag tror också att han, som vi, också blev grundlurad att tro på Sinisters initiala pitch. Derricksons film använder grepp från skräckpantbanken och slår in rysarbollar i öppna mål. Stephen King begraver  sitt ansikte i skämskudden. Kom tillbaka Besökarna, (1988) med Johannes Brost och Lena Endre. Allt är glömt.

Fredrik Söderlund



No Responses Yet to “”Sinister” – filmrecension för Borås Tidning”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: