”Laurence Anyways” – filmrecension för Filmrutan

23Dec12

laurence-anyways-001Laurence 2

Laurence Anyways
Regi
Xavier Dolan
Producent Nathanaël Karmitz & Lyse Lafontaine
Manus Xavier Dolan
Foto Yves Bélanger
Roller Melvil Poupaud, Suzanne Clément, Monia Chokri, Nathalie Baye, Yves Jacques m fl.
Kanada/Frankrike 2012
Längd 2 tim 48 min
Distributör Folkets Bio AB

Kanadensaren Xavier Dolan verkar vara ”varannan film”-geniet. Den ursinniga debuten Jag dödade min mamma (2009) lämnade ett sorgset, argt och starkt intryck. Hipster-kavalkaden Hjärtslag (2010) tog sig för ytligt vatten över huvudet. Nya Laurence Anyways är så rasande skicklig, rörande, storslagen, trasig och genomträngande att Dolans ringa ålder på 23 nästan framstår som ett hån mot dubbelt så gamla och hälften så talangfulla regissörer. Av titeln att döma, kanske detta skulle kunna vara filmarens egen Lawrence av Arabien (1962). Skämt åsido så når tredje filmen episka höjder utan att kärnan splittras itu. Likt de två tidigare filmerna står omöjlig kärlek, son/mor-förhållandet, ambivalens och viljan att vara någon annan som marmorhård stomme.

Litteraturprofessorn Laurence är tillsammans med regiassistenten Frederique. Laurence känner sig inte hemma i sin kropp, han känner att han har gått och låtsats så länge. Han uttrycker det som ett brott mot mitt eget liv. På 30-årsdagen tar han steget och berättar för flickvännen, han känner sig som en kvinna fångad i en manskropp. Fred försöker acceptera till en början, men en slags förnekad verklighet växer fram. Laurence svåraste uppgift är dock att förklara för sina frånvarande och starkt konservativa föräldrar. Vi får se en känslomässigt böljande berg&dal-bana som varar i tio år, mellan 1989 och tidigt 00-tal.

Laurence Anyways rör sig på så många plan, pendlar mellan lycka och eufori till förkrossande tvivel och hjärtslitande plågor från en scen till en annan. Dolan gör en slags modiga och vemodiga minibiografier, använder det personliga stoff som både hans fantasier och mardrömmar är gjorda av.
Det bländande soundtracket går från favoriter som Fever Ray i öppningsscenen till The Blue Nile i slutsekvenserna, genom en stålgrå The Cure-ballad i en neonbadande scen på ett dansgolv till Tindersticks-sångaren Stuart Staples mörka baryton på ett café. Så lysande, smakfullt, rytmiskt perfekt och begåvat.

När Dolan ska skildra ett livsöde gör han det som ingen annan idag. Många referenser flyger förbi, där den franska filmskolan från nya vågen och framåt förmodligen är den klaraste källan. Men där förra filmen ofta kändes som ett krispaket från filmvetenskapen förvaltar regissören alla sina förmågor med de personliga milstolparna från dvd-samlingen i vardagsrummet. Och det är precis så man skapar sig ett eget språk, en filmisk syntax bortom hopplös nostalgi och tom återvinning. Hoppas bara att min teori om varannan film inte stämmer.

Fredrik Söderlund

Annonser


No Responses Yet to “”Laurence Anyways” – filmrecension för Filmrutan”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: