”Motarbetade May” – artikel om Elaine May för Filmrutan, nr. 4/2012

26Dec12

Elaine May 3

Som vanligt är manusförfattare de mest negligerade i Hollywood, framför allt i relation till skådespelare och regissörer. Elaine May ses nog i första hand som skådespelare, sedan regissör och till sist manusförfattare.
May firar 80 i år. Samtidigt fyller hennes stilbildande klassiker The Heartbreak Kid 40. Vid en närmare titt på hennes fyra filmer som regissör hittas en genomgående röd tråd.

May föddes som Elaine Berlin i Philadelphia 1932 och är dotter till teaterskådespelare Jack Berlin, som hon ofta turnerade med. Hon började bli ett namn i mitten av 50-talet på University of Chicago där hon tillsammans med bland andra framtida storregissören Mike Nichols och Shelley Berman utvecklade sina komedifärdigheter på samma komediworkshop. Utifrån detta växte hennes uppmärksammade tvåmansteam med Nichols fram, där de som satirisk duo gjorde sketcher. Dessa blev en Broadway-hit 60-talet. De gick skilda väger och arbetade inte tillsammans igen förrän på 90-talet då May skrev manus till Birdcage – lånta fjädrar (”The Birdcage”, 1996) och Spelets regler (”Primary Colors”, 1998).

May började som filmkomedienne 1967 i bland annat filmerna Luv och Enter laughing, båda släppta 1967. Några år senare fick hon chansen att regissera sin första film I död och lust (”A New Leaf, 1971) som hon även spelade huvudrollen i. Hon stötte på problem direkt när Paramount klippte bort två viktiga mordscener varpå hon försökte stämma filmbolaget. Hennes andra stora bolagsfajt kom några år senare mitt under klippningen av Mikey and Nicky (1976). May blev till sist fråntagen filmen, som hade premiär i en ofärdig och, av filmaren, inte godkänd version. Den kommersiella floppen gjorde att Mays regikarriär i Hollywood skadades för all framtid. Det var inte förrän vännen Warren Beatty gav henne en sista chans tio år senare med gemensamma projektet Ishtar (1987).

Elaine May – regissören
Första egenregisserade filmen I död och lust är en svarttintad fars som ursprungligen lämnades in till filmbolaget i ett tretimmars-format. Producenten Robert Evans klippte om och ändrade det fatalistiska slutet till något mer passande och framför allt ljusare. Det var Mays första krock med Hollywood och hon skulle tyvärr få ett frostigt förhållande till drömfabriken redan från början. Trots kompromisser och bråk med Universal så är regidebuten en fin uppvisning med både komisk tajming, en satirisk udd och ett njutbart radarpar i Walter Matthau och May själv.

May & Matthau

Henry Graham är en stenrik, bortskämd playboy som aldrig har behövt lyfta ett finger. Men den ekonomiska planeringen är usel och han inser plötsligt efter ett prat med revisorn att han är barskrapad. Han har försummat och spenderat allt. I ett efterföljande och klarsynt ögonblick konstaterar han att han varken har färdigheter, talang eller viljor. Han var bara rik. Enda sättet att få pengar utan att jobba är att gifta sig förmöget, mörda frun och få ut arvet. Han träffar botanisten Henrietta. Hon är rik, singel, inbunden och hjälplöst klumpig – ett perfekt mål med andra ord.
De flesta situationskomedi-boxarna prickas av men May är smartare än många andra i genren. Dels för att det alltid finns en slags mörkare underton och ett stråk av lite hårdare cynism än vad som syns vid första anblicken. Dels för att hon är en komedienne som hade parhumor-rutinen från långt tillbaka. Hon lyckas vrida på det förväntade. Mays tidiga komedier är lika smärtsamma som snyggt konstruerade romcoms. I död och lust har medvetet ironiska stråkar på rätt ställe och innehåller bland annat ett vedervärdigt tjänstefolk som påminner om något från en Buñuel-film.

Elaine Mays nästa film är hennes bästa och mest ihågkomna. Hjärtekrossaren (”The Heartbreak Kid”, 1972) är en slags kvinnlig svarsfilm till Mandomsprovet (”The Graduate”, 1967) där parallellerna är många och intressanta. Diskussionen om detta återkommer längre ner.
Legendariska pjäsförfattaren Neil Simon skrev manuset som Mays film bygger på. Hon använder sin wit och sin empatiska förmåga när hon driver med både judiska seder, den patetiske mannen, moraliska frågeställningar och mani. Samma år kom även Woody Allens sexkomedi Allt du skulle vilja fråga om sex men varit för skraj för att fråga (”Everything You Always Wanted to Know About Sex But Were Afraid to Ask”, 1972). Så här i efterhand känns det inte som någon slump.
Lenny (Charles Grodin i sitt stora genombrott) är en naiv judisk kille från New York. Efter bara några dagar in i smekmånaden ångrar han sitt beslut grovt. Han drabbas av panik när det går upp för honom hur mycket han hatar sin nyblivna fru Lilas (spelad av Mays egen dotter Jeannie Berlin) nycker. På bröllopsresan träffar han blonda bombnedslaget Kelly (Cybill Shepherd) som snärjer Lennys hjärta med sin ungdomliga charm och självsäkerhet. Genom bortförklaringar och att medvetet låta Lila bränna sig i solen får han chansen att lära känna Kelly och hennes familj.

Heartbreak kid 2

Hjärtekrossaren är en komplex svarsfilm till Mandomsprovet. Båda filmer skildrar hur en manlig protagonist dumpar en mörk, kraftfull kvinna för en otillgänglig blond amason som han, i ett nästan psykotiskt tillstånd, förföljer till hennes universitet. Istället för att sätta en aktör med New York-judiskt påbrå som Dustin Hoffmann valde May Grodin, som Mike Nichols faktiskt ursprungligen ville ha i Mandomsprovet. Båda filmer avslutas med kristna bröllop medan Mays börjar med ett explicit judiskt.
Komedierna är också lysande i sättet som de bygger upp en obekväm identifikation hos publiken. Just genom att gnugga in allt som en självupptagen hjälte hatar hos sin maka i våra medvetanden. Någon som är enveten om att dumpa sin ovetande maka. Samtidigt skapar filmskaparna stora doser empati och medkänsla för henne. Just denna känslomässiga mix är svår att förhålla sig till. Plus att jag tror att om båda filmerna hade varit regisserade av män hade de definitivt anklagats för ett slags kvinnoförakt. Att det faktiskt är Mays egen dotter i Hjärtekrossaren gör att det hela nästan tenderar att bli självspäkning. Men Mays kloka balans övergår aldrig i förnedring. Hennes film är en melankolisk komedi och i grunden en betydligt mindre optimistisk historia än Mandomsprovet. Den står sig väldigt väl på egen hand och känns mer än någonsin som en genreklassiker.

Heartbreak kid

Det tog fyra år för Mays tredje regiuppdrag att dyka upp på biograferna. Mikey and Nicky är en gripande buddymovie om två gangsters. Den ena måste gå bakom ryggen på den andra och snärja honom eftersom han är skyldig maffian en massa pengar. Vi får följa dem under en lång natt där panik, svek, kramar, slagsmål och skratt avbyter varandra. Filmen har fått ett oförtjänt rykte som en sämre John Cassavetes-kopia. Visst, huvudrollerna spelas av Peter Falk och Cassavetes själv, stilen är hetsig och manlig vänskap står i fokus. Men Mays regi och karaktärsutveckling har fastare tyglar än vad som är brukligt i Cassavetes egna dramer. Det är tveklöst hennes mörkaste och mest desperata film. Det ligger hela tiden något och bubblar hos de båda vännerna. Vi vet aldrig riktigt när de ska brisera. Cassavetes och Falk (även partners in crime utanför filmrummet) triggar varandra på ett sätt som känns lika naturligt och intensivt som i exempelvis Äkta män (”Husbands”, 1970).
Premiären av Mikey and Nicky var planerad till sommaren 1975 men sköts upp 1,5 år. Budgeten översteg det dubbla och May fick till slut sparken av Paramount Pictures som ignorerade och begravde filmen snabbt.

mikey-and-nicky

Det är tragiskt att många förmodligen har bildat sig en uppfattning om Elaine May baserat på praktmisslyckandet Ishtar. Och det finns absolut ett stort mått av tragik när jag själv konstaterar att, hur mycket viljan än försöker, det inte går att komma ifrån filmens enorma tillkortakommanden. Ishtar var en film jag såg för första gången som tonåring i VHS-åldern. Då tyckte jag den var helt ok – ett slags Mellanöstern-äventyr som spann vidare på Den vilda jakten på stenen (”Romancing the stone”, 1984)-hysterin. Ishtar är tyvärr en film vars ursprungliga intryck borde fått bestå för dess eget bästa.

Två misslyckade låtskrivare, spelade av Dustin Hoffmann och Warren Beatty, har ingen agent och får aldrig till ett genombrott. De harvar på i öppna talangjakt-tävlingar innan de lyckas få till en bokning på The Ishtar Hilton i Marocko. Redan på planet ner blir de indragna i störtandet av en tyrann, CIA, Khadafi och kommunistagenter. Resultatet är ett tramsigt, ytligt och missriktat mishmash som krisar i både syfte och genrekrock.
Ishtar blev en ännu mer ökänd katastrof än Mays tidigare film. Hela produktionen kantades av kreativa skillnader mellan filmskaparna på grund av enorma kostnadsöverskridanden. Förhandsrecensionerna var mestadels negativa och trots vissa positiva omdömen så räknas filmen fortfarande som en av de största pengakatastroferna genom historien.

Ishtar

Svek som tema och röd tråd
Tre av Elaine Mays fyra egenregisserade och skrivna filmer har samma tema – det hemliga sveket mot den andre i ett förhållande. May kom från två kraschade äktenskap innan hon blev ett namn i Hollywood. Det är svårt att inte tänka in detta när vi ser hennes självupptagna, splittrade män med mestadels osympatiska drag.
De första två paren i I död och lust och Hjärtekrossaren är nygifta och de andra två är heterosexuella män som också är bästa vänner (Mikey and Nicky och Ishtar). Detta gäller också Such good friends (1971), en svart komedi som May skrev till Otto Preminger ungefär samtidigt som hennes regidebut.
Det ligger alltid ett sorgset skimmer över Mays karaktärer, något som nästan drivs till psykotiska höjder hos till exempel Lenny i Hjärtekrossaren. Hans flykt från det livet han valde i all hast är komisk på ytan, men ju längre filmen går och hans maniska sida träder fram, desto mer oroväckande blir porträttet. Egentligen är han mer kär i idén av kärlek än sitt riktiga mål Kelly. Att vinna någons känslor är snarare en tävling eller ett triumferande sportögonblick än något genuint som kommer från hjärtat, därav filmens titel.
Elaine May

Om May fått en proper chans hade hon idag kunnat ha samma status som Woody Allen. Hon motarbetades, som i så många fall, lite hårdare på grund av sitt kön. May kan och ska ses genom många prisman. Som en föregångare och förebild till filmskapare som Nora Ephron och Amy Heckerling, som någon som stod upp och utmanade gubbgardet i Hollywoods senaste guldålder, men kanske framför allt som en av den bitterljuva komedins största fixstjärnor. Grattis till 80 fyllda år Elaine.

Fredrik Söderlund, frilansskribent och filmvetare



No Responses Yet to “”Motarbetade May” – artikel om Elaine May för Filmrutan, nr. 4/2012”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: