Malin Skjöld/”Bäverhatt”- artikel för Film & TV, nr. 4/2012

02Jan13

ATT FILMA I MARGINALEN

Det handlar om att bara kasta sig ut. Ta upp kameran och filma det du ser. Filmerna formas på vägen. Årets vinnare på Uppsala Kortfilmfestival Malin Skjöld har alltid kört en slags gerillastil när hon skapar sin konst. Film & TV tog en frukost med Malin för att prata slump, bävrar och kortfilms-frihet.

Jag är tidig, Malin kommer på sin cykel på det exakta klockslaget. Vi möts utanför Hotell Rival på Mariatorget i Stockholm. Lyxiga bilar, pälskragar och slängpussar avlöser varandra utanför foajén. Kontrasten är slående. Malin Skjölds filmer skildrar alltid människorna i marginalen. Karaktärer med bisarra intressen, egenheter och som har en historia i bagaget som skaver lite mot gängse öden. Så har det varit ända sedan debuten och genombrottet Plötsligt i Vinslöv för tolv år sedan.
Malin kom in i filmen från lite olika håll. Hon började på konstskola, gick via radiodokumentärer, Dramatiska Institutet till att slutligen stå med en DV Cam i handen på skånska landsbygden.
– Det var lätt att ”komma in” i byn eftersom folk redan visste vem jag var. Jag flyttade med min familj till Vinslöv som fyraåring och bodde där till efter gymnasiet. Sedan hade jag såklart turen att hitta rätt människor för filmen, som helt klart är den hon är mest känd för.
Malin ser sig snarare som konstnär än som någon typisk dokumentärfilmare.
– Emile Zola sa något jag gillar –  ”ett konstverk är ett hörn av skapelsen sett genom ett temperament”. Som ett ställe där alla kan tolka verkligheten på sitt sätt. Verkligheten kan aldrig bli objektiv. Jag har aldrig haft viljan att göra en verklighet, utan snarare att komprimera den. Dra ur olika karaktärsdrag ur en person. Till exempel när jag gjorde en radiodokumentär för länge sedan och bara tog ut en mans fascination för Winston Churchill. Han hade såklart väldigt många andra sidor men eftersom jag bara kokade ner hans liv till Churchill så blev det väldigt absurt på ett sätt som jag gillar.

malin skjöld 3

Vad influeras du annars av?
– Jag vill helst inte påverkas utifrån, utan går in i ett slags tunnelseende när jag gör mina filmer. Jag ser inget annat än ämnena och karaktärerna jag håller på med. Eftersom jag vill bestämma allt själv kommer jag nog ha svårt att någon gång göra en lång spelfilm. Är man fler måste man alltid kompromissa och jag är dålig på att samarbeta.
Vi börjar diskutera lång- kontra kortfilm. Malin har jobbat mycket med TV och upplever att hon ofta får responsen att något inte riktigt håller för långfilmsformatet. Gränsen är alltid hårfin och Malin menar att det absolut inte är av ondo att vara tvungen att kompromissa ner något till en kortfilm.
– När jag tänker långfilm från början slutar det oftast på en halvtimme. Långfilm tar automatiskt längre tid och det gäller att hitta en dramaturgi som håller hela tiden ut. En stark historia behöver bara några små krokar att hänga upp sig på oavsett om det är lång- eller kortfilm. Jag tycker att varje scen i en film ska vara som en liten kortfilm, stå för sig själv men ändå kunna överlappa snyggt till näst scen utan att tappa tråden.

Bara det senaste året har Malin släppt tre filmer. Bäverhatt vann priset för ”Bästa svenska kortfilm” på Uppsala Internationella Kortfilmfestival i oktober. Bäverhatt är en nerkokad version av den halvtimmeslånga Samtidigt är varje bäver en personlighet. Filmerna är ett nytt steg i Malins filmiska utveckling där hon för första gången använder sig av egenanimerade passager. De berättar historien om filtmaterialet och bäverhattens väg från 1400-talets kungligheter till att djuret plötsligt utrotades från planeten på 1700-talet. Ett av filmens starkaste partier berättar om galna hattmakar-syndromet. Yrkesmännen fick mystiska men som grötigt tal, hallucinationer, mani och plötsliga vredesutbrott på grund av att de andades in kvicksilverångorna som användes i framställningen. Bäverfilmerna påminner om en finurlig korsning mellan Jan Stenmarks serietablåer och Terry Gilliams Monty Python-animationer.
– Här ledde den ena filmen till det andra. Bäverhatten kom till för att en av tjejerna i Kvinnor som hugger ved i Berlin och Malmö, som jag gjorde förra året, pratade mycket om bävrar och berättelser om hattmakar-syndromet. Jag letade igenom massa böcker jag fått efter min pappa, bilder från 1400- och 1500-talet. Sedan började jag klippa och klistra. Jag upptäckte snabbt att det var en enkel och effektiv lösning för att gå tillbaka i historien, säger Malin.
18 minuter långa Kvinnor som hugger ved är mer som en konstinstallation eller en performance. Malin själv kallar den ”en dansfilm byggd på rytmer och rörelser”. Kameran följer med ett gäng kvinnor mellan Berlin och Malmö, filmar hur de tränar på att svinga en yxa hemma i Sverige och sedan ner till Alexanderplatz där det blir en slags happening. Att hugga ved skildras som en slags terapi, en monoton och nästan transcendental sysselsättning.

bäverhatt
malin skjöld

När jag säger att en av nackdelarna med kortfilmer är att de inte alltid har så många visningsmöjligheter, håller Malin med.
– Fördelen är å andra sidan att kortfilmsformatet är friare att leka och experimentera med. En timmes dokumentär måste ha en handling som kan inverka på formen och dessutom förklaras tydligare. Jag är trött på att allt måste förstås. Det är så skönt med filmer som mer vill uttrycka en känsla eller ett tillstånd, som lämnar öppningar och låter fantasin jobba.
Klipper du gärna ner längre filmer till ett kortare format?
– Jag plockar alltid ut det bästa av allt för att sedan komprimera. Det går ju att leka väldigt mycket med ett ämne som på pappret inte låter så intressant, klippa och hitta på vad som helst på skoj. Du har alltid större frihet med ett lite ”tråkigare” ämne där en slags respekt saknas.

Malins filmer kommer till genom insamling av en massa material och en vilja att vara med på allt som händer runt omkring henne. Hon studerar beteenden och en bit av verkligheten för att sedan tolka den på sitt sätt. Hon hittar stickprov, följer efter och undersöker vad karaktärerna ska göra.
– Efter hand blir det mer och mer att försöka hitta en röd tråd. Jag har aldrig något begrepp om vad mina filmer ska handla om när jag sätter igång. Det hittar jag först när jag har en massa film. Historierna får växa fram ur materialet.
Jag får känslan av att du filmar väldigt mycket, hela tiden. Att du bara kör på?
– Jag har filmat så mycket att jag ibland blir trött på att få med allt på kameran. Samtidigt har jag alltid känt att allt kan bli någonting, alla situationer och händelser. Ibland får man sätta igång en situation och så blir det som det blir.

vinslov-stor

Är du färdig med Vinslöv?
– Ja…eller i alla fall med just dessa människorna. Det var svårt att göra uppföljaren Plötsligt igen för många hade så många åsikter om den första filmen. Andra filmen blev mer journalistisk och mer ”vad har hänt”. Det är intressant hur filmerna har påverkat alla som bor där. Som ett slags patos och geografisk gärning som satte Vinslöv på kartan. Första filmen lever kvar som någon sorts kultgrej och är den alla förknippar mig med. Sånt är både bra och dåligt. Det kan vara känsligt att bara bli ”hon som gjorde Vinslöv-filmerna”.

TEXT: Fredrik Söderlund



No Responses Yet to “Malin Skjöld/”Bäverhatt”- artikel för Film & TV, nr. 4/2012”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: