Ola Simonsson & Johannes Stjärne Nilsson – artikel för Film & TV, nr. 4/2012

03Jan13

simonsson_stjärne

Ur kaos föds ordning och idéer. Ur idéer formas film. Ola Simonsson och Johannes Stjärne Nilssons idéer är deras viktigaste kapital. De är kanske mest kända för sina ljud- och musikexperiment Music for one apartment and six drummers och Sound of noise. Men just nu är de i slutskedet av sin egen kortfilmsvariant av en roadmovie. Drogden, fast snarast en seamovie som handlar om en mans resa mellan alla 33 platser som ingår i Sjörapporten.

När Ola och Johannes gjorde genombrottet och sedermera Cannes-tävlande Music for One apartment and Six Drummers (2001) så kunde de inte komma på någon som skulle vilja se filmen. Möjligen några på musikhögskolan som Ola just hade gått ut. Ingången var att ”det här måste bara undersökas”.
– Vi ville göra en film utifrån konceptet lika delar musik och bild på samma villkor – musiken skulle vara lika bärande som bilden. Vi genomförde det fullt ut och bad inte om någons gillande. Det är såklart ironiskt att just den filmen fick sådan genomslagskraft. Man blir påmind om att det vi gör inte är någonting vi kan styra. Vi hade noll förväntningar. Vem som helst kan skapa de där ljuden. Fyra musikstycken, fyra rum och ett försök att tillämpa lite beats.

Långfilmen Sound of Noise är fortfarande ett tidlöst och suveränt experiment av sammanlänkande kortfilmer. Fyra satser från sex trummisar som kallar sig ljudterrorister. En idé som byggde vidare på Music for One Apartment. Med den stora skillnaden att långfilmsformatet krävde en rödare tråd, en slags kommersiellt gångbar handling.
– Vi har gjort ett 20-tal kortfilmer. I Sound of Noise skulle musiken bära filmen framåt och inte vara en ursäkt för vårt koncept. Det var en utmaning vid sidan av allt det tekniska, att låta musiken ta en central roll i historien. Men jag är fortfarande väldigt nöjd med resultatet, säger Johannes.

SoN08.jpg

Den eviga frågan om vad du ska ha för titel i livet intresserar Ola och Johannes. Personligen har jag nog alltid sett radarparet mer som ljudkonstnärer än filmare.
– Johannes har gått på konstfack, jag gick musikhögskolan. Någonstans däremellan började vi göra film. Så jag har inga problem att säga att jag sysslar med musik. Att kalla mig filmare tog däremot ett tag. Det kan också vara en rädsla för att fastna i en funktion eller roll. Vi försöker alltid utgå från vårt idématerial, idéerna är vårt kapital och vår källa. Då får man vara väldigt lyhörd.
Johannes håller med och fyller i:
– Jag och Ola lärde känna varandra när vi var sju år gamla. Vi har hela tiden försökt vidhålla en lekfullhet, sökt efter vad som är inspirerande och roligt. Idéerna styr som sagt vad allt landar i och det är en förklaring till att vi har gjort så mycket kortfilm. Det finns såklart en ekonomisk verklighet också, men det har aldrig funnits någon karriärmotor eller högre pengamål. Annars brukar det vara den givna linjen om man vill bli filmregissör, man gör några kortfilmer för att sedan ta steget till långfilm.

Ibland används duons filmer som rent undervisningsmaterial – på dagis, skolor och musikutbildningar. Då har de en helt annan funktion. För filmarna själva har det aldrig varit viktigt att definiera sin egen roll eller deras verks funktion. Målgrupp och genre har heller aldrig varit av intresse vilket såklart ställer till det när man ska hitta distributionsvägar.
– Våra filmer har visats mycket i konstvärlden, på gallerier och muséer, inte minst Music for one apartment. Bakom Mahognybordet visades på Venedig-biennalen. Vi gillar att vårt arbete kan visas i så många olika kontexter. I både strikt kommersiella sammanhang, som på ett biografkomplex i USA, och samtidigt på ett litet galleri i Bayern, säger Johannes.

Bakom mahognybordet

Den ekonomiska verkligheten kan periodvis vara väldigt nedslående, erkänner Ola och Johannes, och skeppet har varit på väg att sjunka många gånger.
– I början var det svårt att få stöd för våra udda idéer. Men så tog vi en rövare och anmälde kortfilmen Bakom Mahognybordet till Cannes, och blev uttagna. Vi insåg då att man inte kan sitta och vänta på att bli älskad på hemmaplan, att det finns en hel värld att visa film i. Under åren har vi byggt en stor publik internationellt, vilket är väldigt inspirerande. Det finns så många möjligheter om man bara höjer blicken, säger Johannes.

Många filmare när en dröm om att någon gång göra sin egen roadmovie. Skåne-filmarna bestämde sig istället för en seamovie.
På kontorsväggen i Lunda-kontoret hänger en Sverige-karta med foton och namn runt kustbandet, det vill säga Sjörapportens alla 33 platser inom Sveriges gränser. För tillfället sitter de och klipper Drogden, som de hoppas ska bli färdig till Göteborgs Film Festival.

Både Johannes och Ola kommer från familjer där radion alltid är på, framför allt P1. Med jämna mellanrum under dygnet kommer vädret från SMHI. Olika människor med olika röster, vissa låter spännande, andra mer neutrala och andra som om de håller på att dö av tristess. Men det är alltid rakt, aldrig något konstlat, aldrig någon som gör sig till. Bara nödvändig information för de som är i kustbandet och livsviktigt för sjömän och fiskare.
– Vid ett tillfälle hörde jag en metrolog som försökte låta lite påklistrat munter. Det kändes som om något inte stämde. Sjörapporten är en hörnpelare i vår trygghetsfix, en trygg och meditativ hamn i radion.  Och de märkliga namnen är exotiska men samtidigt så välbekanta. Rapporten påminner om trosbekännelsen i kyrkan. Du vet hur den ska låta, men du kanske inte kan återge den korrekt på egen hand, säger Johannes.

Sverige 4

Ola och Johannes har alltid varit intresserade av svenska seder och bruk, vad som är genuint svenskt och vad vi bär med oss i folksjälen. Ett skruvat och intelligent exempel är kortfilmen Sverige (1999) där Ola spelar en man med en kompass i handen som plötsligt börjar springa. Från Skånes sydligaste stränder till finska gränsen längst upp i norr. På vägen löper han förbi svensk ikonografi  som campingar, renfarmar, landsvägar och klassiska riktmärken. Tänk er Forrest Gump-partiet fast kondenserat till åtta minuter.

Drogden bygger på en liknande tematik. Ola spelar återigen en man som bestämt sig för att besöka samtliga geografiska platser i sjörapporten. Men istället för att ta bilder på vidunderlig naturskönhet så fotograferar han mätstationerna på varje destination.
– Vi ville ha fram kontrasten mellan de bländande miljöerna och de jättefula stationerna. Personen rör sig mellan till exempel solnedgång, vackra Roslagen och stränderna i Skåne. Men hans intresse är de i jämförelse fula maskinerna som ligger till grund för sjörapporten med sina mätningar. Det finns en slags torrhet i att angripa projektet på det här sättet som kanske är typiskt oss, säger Ola.
Ljudet av Sjörapporten var så pass bekant för både Ola och Johannes att de började fundera på hur platserna såg ut och varför man valt just dem.
– I början var det mer som en dokumentär ingång, men vi ville snarare vara där istället för att lyssna. Uppleva vädret själv och inte bara höra någon prata om det. Mannen i filmen är en förlängning av oss och vill se och känna vädret utan SMHI som mellanhand. Det är filmens något surrealistiska inramning.
Ni har verkligen åkt runt hela kustbandet?
– Ja, fast Eggegrund blåste tyvärr inne och kommer inte med i filmen. Styv kuling satte stopp. Schemat var tvunget att vara minutiöst planerat timme för timme. Fiskare, lotsare, fyrvaktare och husägare på öarna hjälpte oss ut till de mest avlägsna hörnen av vår kust.

Drogden 1

I vanlig ordning gick Ola och Johannes in i sitt filmprojekt utan särskilda förpliktelser att skildra en objektiv verklighet.
– Nej, det skulle vara något ur verkligheten fast helt fiktivt. Det finns en stark drivkraft hos mig och Ola att genomföra saker som följer samma otympliga logik som våra tidigare projekt. Med Drogden insåg vi ganska tidigt att det kommer bli jätteknepigt att rent fysiskt ta sig till alla platser och i rätt ordning. Det finns något inspirerande i att helt enkelt genomföra något som vi bestämt oss för, hur galet det än må låta. Det får ta lång tid och kosta mycket. Vi ville ha en full hand och den åtta minuter långa filmen har ungefär tio sekunder per station.   (Men vad hände med Eggegrund, undrar vän av ordning! …)
33 platser på åtta minuter. Jag blir stressad av bara tanken. Hade det inte varit lättare för er om ni gjort långfilm av Drogden?
– Kanske för oss, men inte för publiken. Vi hade absolut kunnat göra en långfilm på det material vi har. Men jag tror att det hade blivit något i stil med Andy Warhols sovande man. Hela nyckeln till att lyckas med kortfilm är förhållandet mellan idé och längd. Och det är ofta när den kombinationen inte funkar i en kortfilm som det går snett.
– Idén och innehållet kan vara bra, men speltiden för lång. Eller så är innehållet så tungt, stort och skrymmande att det inte ryms i det kortare formatet.
Finns det något knep för att lyckas göra en väldigt bra kortfilm?
– Är du trogen formulan mellan innehåll och längd har du bättre chans att lyckas. Man får fråga sig vad filmen ska vara för typ av upplevelse? Det värsta som kan hända är känslan av mättnad innan filmen är slut. Och en kortfilm innebär ju fler begränsningar – det gäller att vara stenhård mot sig själv, att skala bort och vara väldigt självkritisk.

Veckan efter jag intervjuar Ola och Johannes åker de på en businessturné till Los Angeles. Det är den andra USA-trippen för killarna och Sound of Noise i år.
– Den fick väldigt fint mottagande i amerikanska pressen när den gick upp på bio våras. Så nu finns tillfälle att träffa producenter och manusförfattare i Hollywood. Vi läser manus för tillfället. Det är jättekul, drivet och välskrivet, men innehållet måste ju fortfarande passa våra idéer. Vi sa att vi öppnar alla dörrar och att livet är för kort för att säga nej till saker vi inte känner till sedan tidigare.

Hur skulle en Hollywood-film se ut i era händer?
– Ja, det skulle vara väldigt intressant att se. Bilden av USA som marknad är att den är väldigt konservativ. Men det finns ett stort intresse för europeisk och alternativ film som bryter tabun och går mot strömmen. Det finns ett sug för folk som gör annorlunda saker.
Samtidigt har svensk film fått en nyrenässans utomlands de senaste åren?
– Skandinaver är definitivt heta just nu. Det var till och med snack om att göra en Broadway-musikal av Sound of Noise. Vi slår oss för knäna och tycker det är otroligt roligt och inte vill stå i vägen för. Vi får se vart det bär.

Six drummers - Sanna Persson Halapi

Apropå den ekonomiska verkligheten och svårigheten att nå ut med en kortfilm, så pratar Ola och Johannes sig varma om de alternativa sätt som finns att kanske nå finansiärer på sikt. Som alternativ till festivaler och tv finns virtuella kanaler som Vimeo och Youtube. Ingen ekonomisk vinning men så otroligt många tittarmöjligheter.
– Människor som lägger upp filmer där har en vilja och en kraft som aldrig ska underskattas. I förlängningen kan det betyda stöd från större finansiärer och källor, säger Ola.
Samtidigt existerar problemet med att en kortfilm förväntas vara billigare. Egentligen borde det vara dyrare att göra en kortfilm eftersom det inte finns någon kostnadsbesparing om du jämför med att göra långfilm.
– Kortfilm är alltid underfinansierat och behandlas gärna lite styvmoderligt. Många tycker att det ska göras lite halvideellt. Normen ligger lite snett där, säger Johannes.

För Ola och Johannes blev Drogden-arbetet som en naturexpedition och konsthappening i ett. Processen blev en del av projektet. Eftersom Ola är framför kameran får han kliva ut och in i rollen. Karaktären skyndar från plats till plats.
– Det blev ganska jäktigt även i verkligheten. Ibland hade vi bara en halvtimme på varje plats, ibland släpptes vi av på en ö några timmar alldeles ensamma. I vintriga Norrland låg de ensliga öarna i dvala, tysta och djupfrysta. Det var väldigt vackert.
Lyssnade ni på sjörapporten medan ni gjorde filmen?
– Vi var helt beroende av den. Blåste det för mycket kunde vi inte ge oss ut. Det var inte riktigt ”oh, vilka vackra namn” längre. Nu kunde det snarare vara så att någon inte kom hem när det blåste 15 sekundmeter. Vi var tvungna att acceptera både expertisen vid hade med oss och naturkrafterna.
Intressant, har inte nordisk film drabbats ganska hårt av människan kontra naturen de senaste åren – Flickan, Man tänker sitt, Antichrist, Kontiki och så vidare?
– Det är ett praktiskt tema. Naturen är en del av hela vårt kulturarv, vår nordiska kropp som är sprungen ur skogen och havet. Vi sätter stolthet i att kunna våra fåglar, trädslag och växter medan man i till exempel Frankrike värdesätter mer att kunna sin kulturhistoria. Ämnet är djupt förankrat i vår folksjäl. Drogden är nog en frukt av det vi bär med oss. Kanske kommer ingen annan än nordbor förstå den här filmen, det återstår att se.

TEXT: Fredrik Söderlund



No Responses Yet to “Ola Simonsson & Johannes Stjärne Nilsson – artikel för Film & TV, nr. 4/2012”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: