Erik Bäfving – artikel för Film & TV, nr. 4/2012

04Jan13

erik b

Tanken var att inte beröra ämnet alls. Men några år efter hyllade debuten Boogie Woogie Pappa kände Erik Bäfving att han inte var klar med hur han upplevde sin fars självmord som tonåring. Nu sitter han med sista delen i en kortfilmstrilogi.
Bäfving förknippas nog mest med sitt jobb som klippare. En för evigt förbisedd del av en films utseende. Som en subtilitet som åskådaren tar för givet.

Det hände saker som gjorde att Erik Bäfving var tvungen att fortsätta bearbeta familjehändelsen på något sätt. Förra året kom Dagar emellan som berättade om fadern ur en tonårings perspektiv. När filmcirkeln nu ska slutas kom Erik på att han inte visste någonting om sin farfar, inte ens hur han såg ut. Och inte heller någonting om sin pappas uppväxt över huvud taget. När Erik var liten reflekterade han inte alls över det här utan visste bara att hans farfar dog när hans pappa var ung. I 20-årsåldern fick han reda på att hans farfar dog genom att han föll ner för en trappa.
– Under oklara omständigheter. Jag skrev ett brev till min faster förra hösten, men hörde inget. Jag började förstå att jag grävde i något känsligt. Men så kom det tillbaka ett tjockt kuvert med en gedigen beskrivning och gamla negativ från 20- och 30-talet.

Erik hittar hela tiden mönster och kedjor mellan sin farfar, far och sig själv. Han försöker också hitta svar i alla bilder som hans filmer bygger på.
– Min farfar kom i sin tur från en enkel bakgrund men gjorde samma slags stjärnkarriär som min pappa gjorde. Farfar tecknade men slutar tvärt när han får jobb och börjar dricka mycket istället. Han hade också en ljus och en mörk sida, kunde komma hem och vara fullkomligt oberäknelig och skrämma de övriga i familjen. När min pappa växt till sig övergick det ofta till fysiskt handgemäng mellan dem.

Eriks sista film i trilogin tar bland annat upp hur hans farfar skulle få en befordran, men att någon av kollegorna skvallrar att han har problem med spriten. Så istället för att få en befordran får han sparken. Och inte så långt efter så faller han ner för trappan.
– Händelsen förändrade min pappa som la in en andra växel genom studier. Han ville ta sig bort från någonting och gör en strålande karriär, blir direktör vid 25 års ålder. Tredje filmen börjar med att jag kommer ihåg det sista min pappa sa den morgonen han tog livet av sig, att han hoppades att jag en dag kommer tycka om honom igen. Detta blir en slags försoning, att jag förstår honom mer. Han lovade också min mor en förändring, att han skulle sluta dricka. Dagen efter tar han sitt liv.

boogieboogie 2

Under det nästan över tio år långa arbetet med trilogin har Erik inte bara sett sin eget liv förändras. Han har också upptäckt att världen har blivit lite bättre ur ett allmänpsykologisk synvinkel.
– Mådde man dåligt på min farfars tid skulle man ta sig ett järn, bita ihop och hålla käften. Inom de manliga sällskapen som fanns på min pappas tid och den fruktansvärda hierarkin inom 60-talets företagsliv fanns inget utrymme för sånt. Och så fort min pappa hörde en psykolog prata på radion stängde han av, han ville inte påminnas om det. Det var som en skam att må dåligt och förmodligen en väldigt jobbig inre konflikt. Jag själv känner inte igen mig alls i det och har alltid haft ett behov av att prata om mina känslor.

Det är lätt att tolka Eriks filmer som antingen självterapi eller ett sätt att försöka förstå någon han aldrig riktigt fick chansen att lära känna. När han sätter ihop filmerna är det viktigaste att framkalla en känsla och att utelämna för uppenbara delar av berättelsen. På det sättet lär han känna sin pappa bättre själv också.
– Fördelen med att arbeta med redan existerande bilder är att jag inte måste förklara allting. Filmer som är psykologiska kartor av en människa upplever jag som väldigt tråkiga. Om hela historien stämmer måste man plocka bort och lämna kvar hål som spär på mystiken. Här kommer också kortfilmsformatets storhet in. Jag gillar att vara lite vag och att antyda saker. Lägga två bilder bredvid varandra utan speaker och skapa en känsla.
– Jag måste ju ge information, men utgångspunkten från början var att bara ge tillräckligt mycket så att det uppstår ett glapp mellan bild och ljud. Jag uttrycker aldrig någon känsla i speakern, att jag till exempel är ledsen. Då hade de fallit platt. Jag vill väva in folks identifikation, hur de upplever det jag utelämnar och därigenom fylla i själva.

dagar emellan 1

Anledningen att Eriks trilogi blev till kortfilmer beror först och främst på att första filmen var tvungen att vara 12 minuter eftersom den skickades in till dokumentärkortfilmsmagasinet Ikon i TV. Men Erik insåg också att kortfilmsformatet blev en tacksam begränsningsplattform för ämnet i sig.
– Jag gillar att ha en extremt tajt tidsbegränsning. Dels för att jag inte har lust att vräka ut hela mitt liv i ett långfilmsformat och dels för att jag gillar det minimalistiska och att tvingas fokusera nåt djävulskt. Varje ord och bildkombination måste vara exakt.
– Det är även idén med att klippa film och mitt intresse kring hur mycket som kan hända i mötet mellan två bilder. Det går att berätta så mycket genom att föra samman två kontrasterande bilder. Att klippa film är detsamma som att inte längre ta hänsyn till rums – och tidsklaffar. I den nya filmen struntar jag i kronologin och visar bara bilder som uttrycker en känsla. Första filmerna är ändå hyfsat kronologiska.

Regi i all ära men Erik Bäfving förknippas nog mest med sin roll som klippare. Han har hållit i saxarna på bland andra Odjuret, Jag köpte en regnskog och Strippan, som hade premiär i höstas. Att titta på film när man behärskar ett av de viktigaste hantverken kan göra dig lite skadad. Erik har svårt att titta på bra film eftersom han alltid funderar på varför den är bra istället för att bara titta.
– Utan en bra klippare kan ju vilket fantastiskt material som helst gå till spillo, och inte bli den där starka filmen. Om jag vill vila, slappna av och släppa jobbet ser jag hellre katastroffilmer. Då kan jag koppla bort. Annars sitter jag bara och tänker på varför ett visst klipp blir så bra. Jag älskar ju filmer där klippen inte kommer där man tror och kan känna hur rastlösheten börjar krypa i mig. Men när jag står ut kommer alltid belöningen i form av en förhöjd närvaro.
När Erik undervisar eller föreläser om filmklippning brukar han alltid visa inledningen på Gus van Sants Gerry där man ser Matt Dillon och Casey Affleck komma åkandes i en bil.
– Som åskådare känner du hur de passerar en massa osynliga gränser där man hela tiden väntar på ett klipp. Scenen retar vårt tålamod. Men det blir ju effektivt eftersom de som orkar sitta kvar är så otroligt närvarande och har landat på något sätt. Ju mindre som händer, desto viktigare blir detaljerna. Automatiskt så vinner du i dramatik men förlorar i närvaro för varje klipp du gör.

Spontant känns det som att klipparen kommer i ungefär sjätte hand på en spelfilm. Efter skådespelare, regissören, producenten, musik och manus. I dokumentär är spelfältet helt annorlunda. Där styrs väldigt mycket av klipparen. Något som Erik har stor erfarenhet av.
– I dokumentärfilm finns inget manus. En regissör kommer till mig med en hårddisk på 200 timmars material och säger ”jag har följt den här personen i två år – hur gör man en film av detta?”. Då är det upp till mig att bygga den filmen så på något sätt blir jag även manusförfattare till dokumentären. Jag ska till exempel skapa ett anslag, en presentation och en konflikt. Jag skriver manus av det jag har på hårddisken.
Vad är den initiala känslan när du har fått en hårddisk från en regissör?
– Lite som att bestiga ett berg. Det är viktigt att inte titta upp mot toppen utan se till där man står, bara börja titta utan för ivriga ambitioner om vad det ska bli. Det är lätt att snabbt skena iväg och försöka tolka innan man sett allt. Du kan ju på något sätt göra din egen film av 200 timmars material. Ingen vet vilken film som ligger bland alla dessa timmar. Som klippare kan du navigera och bestämma vad som är viktigt.

Erik maaaan

När Erik ser en dokumentärfilm håller han mer koll på vem som klippt än vem som är bakom kameran. Han menar att även spelfilmsklippare har en enorm del i filmens utformning.
– Jag tänker på när Thelma Schoonmaker fick sin första Oscar för Tjuren från Bronx och varför hon egentligen fick den. Var det bara för att boxningsscenerna var snyggt klippta? De scenerna är ju bara toppen av ett isberg. Hon har såklart extrem koll på dramaturgi, regi och foto också. Att klippa snyggt är förhoppningsvis bara en extremt liten del av en klippares uppgift.

Än så länge har Erik bara regisserat dokumentärer, men har umgåtts länge med tanken att göra en spelfilm.
– Jag vill göra det, men kommer nog i så fall börja med en kort spelfilm. Tanken på att det kommer ta fem år att göra en spelfilm är rätt jobbig. Jag har lättare att bara vara klippare eftersom friheten är så stor. Jag behöver inte ut och bråka och brottas med de dokumentära ämnena, deras liv. Då gör jag hellre filmer om min egen historia eller mörker. Därför kan också längtan till spelfilmen locka. Där behöver jag inte ta ansvar för människornas liv. De får pengar och ska göra som jag säger och agera i en skriven historia.
Vilken är den största skillnaden på att klippa dokumentär och spelfilm?
– Den dokumentära verkligheten är ju oftast så tråkig, oskriven och odramatisk. Ofta är det så att du måste skapa eller tillföra dramatik genom att komprimera hela förloppet och lägga till ljud, musik, effekter eller bygga upp någonting genom dramatisk klippning. Min erfarenhet av att klippa spelfilm handlar mer om att försöka få bort det konstruerat dramaturgiska, det uppenbara för att istället få in liv och något oförutsägbart. Ofta kan skrivna repliker låta övertydliga.

Erik känner att han som alla andra lätt kan stirra sig blind på sitt eget jobb. Därför han ett återkommande bollplank i dansken Nils Pagh Andersen, som bland annat klippte Jan Troells Maria Larssons eviga ögonblick.
– Jag brukar ta in honom som klippkonsult. Han har en benägenhet att kunna se rakt in i kärnan, vad filmen egentligen handlar om. Det behövs verkligen när man blir för indragen i sitt eget. Lite som psykologen som också måste gå till sin terapeut.

För tillfället arbetar Erik bland annat med en film av Malmö-baserade Malin Andersson som heter Blodsystrar. Det finns en kort dokumentär med samma namn, men detta är en slags fortsättning på den. Filmen är under inspelning och ska klippas nästa år. Det kommer att bli en lång dokumentär/”coming of age”-film som följer två unga systrar.
– Vi arbetar med en väldigt duktig irländsk fotograf som tyvärr bara kan komma till Sverige och filma under några få dagar i stöten. Det blir en form av begränsning som jag uppskattar åter igen. Vi tvingas tänka igenom varenda filmning extremt noga. Jag försöker tänka mig den färdiga filmen i huvudet, till och med enskilda klipp. Till exempel hur man kan berätta om denna händelse i bara tre bilder. Eftersom det handlar om verkligheten så finns det ändå alltid ett stort moment av oförutsägbarhet, men det känns mer som om vi har en kompass under resans gång.
Finns det någon film som du känner är perfekt klippt?
– Är det någon film som löpt linan ut när det gäller att sammanfoga bilder, bara gå efter känsla och strunta i tid och rum så är det Tarkovkijs Spegeln. Den är bortom allt när det gäller historie- och bildberättande. När till exempel känslan av separation ska gestaltas klipper han plötsligt till arkivbilder från spanska inbördeskriget och föräldrar som skiljs från sina barn för att sedan gå över till en luftballong som lyfter mot rymden. Inte som något intellektuellt eller pretentiöst utan bara som en fördjupning av separationskänslan.

eb-1

Erik Bäfving om sin klipparbibel – Walter Murch: In the Blink of an Eye (2001):
”När jag läste Murchs tankar om klippning så formulerade han något som jag antagligen ganska intuitivt arbetat utifrån tidigare utan att tänka på det, både vad gäller klippning och filmskapande överhuvudtaget. Nämligen att det är det känslomässiga uttrycket i scenen som är överordnat alla andra kriterier. Såsom rumsklaff, kronologi, rytm med mera. Saker som man ska ta hänsyn till när man ska foga samman en scen, en sekvens, en akt eller en hel film för den delen.
Vare sig vi hoppar i tiden eller fysiskt och geografiskt i rummet så är det den känslomässiga historien tråden som ska löpa obruten genom alla scener. Så länge den gör det så är vi inne i filmen. Precis på samma sätt som drömmar fungerar. Vi befinner oss plötsligt på andra platser, tidslinjen är upplöst. På ett yttre plan kan allt tyckas irrationellt men på ett djupare mera emotionellt plan, så hänger allt samman. Precis så ska film också fungera.”

TEXT: Fredrik Söderlund

 

 



No Responses Yet to “Erik Bäfving – artikel för Film & TV, nr. 4/2012”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: