”The Master” – filmrecension för Filmrutan

08Feb13

the-master-movie-wallpaper-30

The Master
Regi
Paul Thomas Anderson
Producenter Paul Thomas Anderson, Megan Ellison m fl.
Manus Paul Thomas Anderson
Foto Mihai Malaimare Jr.
Roller Joaquin Phoenix, Philip Seymour Hoffmann, Amy Adams, Jesse Plemons, Amy Ferguson m fl.
USA 2012
Längd 2 tim 17 min
Distributör Noble Entertainment

Joaquin Phoenix skrämde världen för några år sedan genom den bitvis briljanta fejk-dokumentären I’m still here (2010). Här framträdde han som skäggig, pluffsig föredetting som skulle lämna skådespeleriet och satsa på rapmusik. Jag tror säkert han lurade väldigt många. Vi kan väl kalla The Master en slags revansch för något som aldrig ens var ett nederlag. Phoenix prestation är snudd på utomjordiskt magnifik. Hur han rör sig, hur han är som en briserande bomb, hans viktminskning, blick- och minspelet. Hur han borrar sig in i den känslomässigt söndertrasade Freddie Quell (Fred Equal, om man vill leka med ord och ge dem en annan innebörd). När han träffar Lancaster Dodd (en som alltid lysande Seymour Hoffmann) och frun Peggy (en lika självlysande Amy Adams) är Freddie ett vrak, en frustrerad alkoholist som drabbats hårt av andra världskriget. Det är bara för Lancaster att skrapa upp resterna och börja om på nytt genom sitt kvasireligiösa budskap. Dodd, som påstås vara baserad på scientologkyrkans grundare L. Ron Hubbard, är fadersgestalten som Freddie aldrig hade, hans enda räddare i nöden. Någonstans innerst inne vet Freddie att Dodds läror som han kallar The Cause är strunt. Men han spelar med, har inget annat val och vill tillhöra någonting, vad som helst.

Andersons film grundar sig delvis på John Hustons dokumentär Let there be light (1946) som följer hur en grupp soldater botas från sina krigstrauman genom hypnos, psykologi och stabiliserande medicin. De ska hjälpas att ta sig ur en isolation. Vissa delar i The Master är till och med plockade direkt ur Hustons film. Som när en soldat säger att jag drabbades av någonting som ”ni läkare kallar nostalgi”, efter ett brev från sin flickvän. Freddie hade en käresta innan kriget som han lovade återvända till, men som han aldrig vågar förrän det är för sent.

The Master har delat många kritiker och det är inte samma blixtrande mästerverk som There will be blood (2007). Framför allt saknas större manusfokus i andra akten. Här flyter filmen iväg en aning och kör lite på tomgång. Det går möjligen att se som en symbolik för Freddies eget oklara vägval.

Det Paul Thomas Anderson har som skiljer honom från så många samtida regissörer är han kan skapa en obehaglig täthet med ganska små medel. Något som gör honom till en given arvtagare till inspiratören Stanley Kubrick. Utan att behöva säga för mycket eller breda ut sig med överflödiga förklaringar hålls vi i ett grepp som är svårförklarligt men otroligt intensivt. Nog för att The Master är en aktörsdriven film, men det finns så många detaljer i både bildspråket, samarbetet med Radiohead-musikern Jonny Greenwood, kameraarbetet och regin som gör Anderson unik.

Vi får skickligt följa hela Freddie resa från att vara nere på botten till att inse sitt eget värde. I slutändan får ”Mästaren” Dodds ologiska floskler, psykotiska manér och dubiösa terapi ses som en allegori över sektismens mekanismer – att bryta ner en människa till det yttersta för att för evigt kunna ha honom i sina världsfrånvända klor.

Fredrik Söderlund



No Responses Yet to “”The Master” – filmrecension för Filmrutan”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: