”Anna Karenina” – filmrecension för BT

15Feb13

5663_D017_00338-2

Anna Karenina
Regi: Joe Wright
Med: Keira Knightley, Jude Law, Aaron Taylor-Johnson, Alicia Vikander, Domhnall Gleeson m fl.
Genre: Drama
Betyg: * *

Leo Tolstojs ”tragiska hjältinna”-roman från den ryska aristokratin i slutet av 1800-talet har filmats oändligt många gånger. Greta Garbo spelade till och med Anna Karenina två gånger. Behöver vi ännu en till? Regissören Joe Wright och hans musa Keira Knightley försöker göra något annorlunda av en väldigt tidsbunden berättelse utan att vilja föra in den i ett slags modernt ljus. Vi får ännu ett påkostat kostymspektakel. Visserligen med ursinnigt vackert foto och en alltid lika storartad Alicia Vikander. Dessutom med klanderfri brittisk brytning.

Tanken är god, att som i regissörens egna ord försöka skapa ”en balett med dialog”. I det här fallet blir ambitionen en överlastad koloss som tyvärr tar udden av det mesta.
Handlingen kan vi. Anna känner sig fast i äktenskapets bojor. Hennes träiga och trista make (en träig och trist Jude Law) går omkring som en mörk skugga i hemmets grandiosa salar. Anna möter och förälskar sig i militärofficeraren Vronskij. I dåtidens Ryssland var det en rasande skandal, ett fruktansvärt brott som fläckade ner en hel samhällsklass. Idag är det Lars Norensk vardagsmat.

Man förväntar sig någonstans att det ska blixtra i kemin mellan två nyförälskade människor i ett förbjudet förhållande. Det gör det aldrig mellan valpiga Vronskij och otrogna Anna Karenina. Om själva kärnan brister, i det här fallet passion, så har förvaltandet av historien problem. Kommer ni ihåg filmatiseringen av Lady Chatterley’s älskare som kom för några år sedan? Den är Anna Kareninas raka motsats vad gäller att på ett impressionistiskt sätt tolka erotik, kärlek, saknad och frustration.

Allt i Joe Wrights film är artificiellt. Och trots att det är grundidén eftersom filmen utspelar sig på och kring en teater, så blir distansen för stor och ambitionen felvinklad. Men det är inte av bara ondo. Fotot och kameran rör sig som en svepande vind i en rasande snygg, operalik och melodramatisk rytm.

Jag börjar kunna Keira Knightleys darrande överläpp vid det här laget, har nog aldrig gillat hennes överskolade ”teaaaaaater”-stil. Aaron Taylor-Johnson var suverän som halvt misslyckad superhjälte i lika suveräna ”Kick-ass”. Här blir han bara en ganska osympatisk, pojkaktig spoling som jag har väldigt svårt att förstå hur någon kvinna skulle attraheras av. Tolstojs Vronskij är en oerhört komplex människa. En moraliskt trasig man som förkastar giftermål och helst vill gå en bekymmersfri, promiskuös bana. Han saknar helt stabila familjevärden att stå på eftersom han knappt vet vem hans far var och hans mor hela tiden hade nya män. Den sidan disponeras tyvärr inte i Wrights film. Det mesta av den eftersträvansvärda empatin för centralkaraktärerna fladdrar iväg bland konstgjorda skridskobanor, tyll och för höga pretentioner.
Nej, se om Widerbergs Elvira Madigan eller Luchino Viscontis Senso istället. Här finns all den sinnliga tragik som den nya Anna Karenina så gärna vill ska träffa oss rakt i hjärtat.

Fredrik Söderlund

Advertisements


No Responses Yet to “”Anna Karenina” – filmrecension för BT”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: