Intervju med Fredrik Edfeldt och Karin Arrhenius – artikel för Filmrutan 1/2013

02Apr13

4248300694

I Fredrik Edfeldt och Karin Arrhenius nya film Faro är vi tillbaka i skogen. Beröringspunkterna med debuten Flickan är många. En flickas perspektiv, naturen kontra människan och skogen som både omhuldande och skrämmande.

Jag träffar duon i Göteborg där filmen hade förhandspremiär i januari. Fredrik är sen så jag passar på att fråga manusförfattaren Karin lite om var tankar och associationer kommer ifrån. Iden till Faro fick hon ironiskt nog när hon bara skulle koppla bort allt för en stund. Det var under en stressig period på väg till Flickan-premiären på filmfestivalen i Berlin. När hon slöt ögonen på flyget långt uppe i luften förflyttades tankarna plötsligt ut i skogen, nästan i som i ett meditationstillstånd.
– Mannen och dottern var där. De hade flytt från någonting och skulle överleva i skogen över sommaren. Det var som en ingivelse från ingenstans. Men det är klart, jag är själv uppvuxen på landet och kring skog så det återkommer i hela tiden. Jag förlorade min pappa något år innan så det fanns kanske en slags separation eller avsked undermedvetet.

Fredrik ansluter till intervjun och fyller i:
– Jag har mina rötter i Jämtland och har ett också ett självklart förhållande till naturen. Största utmaningen som filmare är att inte romantisera för mycket men samtidigt behålla en förhöjning av miljön. Jag gillar filmer och berättelser där man skalar av så många parametrar som möjligt för att komma fram till en slags urberättelse.

faro 3

Faro handlar om en pappa och hans dotter på flykt undan polisen. Efter en biljakt på en ödslig landsväg blir det naturliga gömstället den närliggande skogen. Pappan har mördat en annan man, modern dog för några år sedan. Situationen blir en slags överlevnad i ett mäktigt natursceneri. Men inte som en panikslagen och utelämnat kamp, utan snarare som en sinnlig skildring av både ett finstämt far och dotter-förhållande och hur naturen kan samspela och motverka.
– Skogen och naturen har två helt olika sidor, en fascinerande dubbelhet. Dels är den vacker, livfull och beskyddande. Men också farlig, hotfull och likgiltig. Naturens liv pågår oavsett vad du tänker och tycker som människa. Träden har stått där så mycket längre än vad vi har levat. Man blir ödmjuk som människa av kraften i naturen. Det är nog bra att uppleva för vi tror lätt att allt vi gör är så otroligt viktigt och betydelsefullt, säger Karin.

Exakt vad det är som fascinerar så bland träd och grönska är enkelt att förstå på ett sätt. Samtidigt finns hela tiden den här dubbelheten som Karin pratar om. Å andra sidan har Norden-bor alltid haft en fallenhet för naturen eftersom det är så djupt rotat i våra traditioner och upplevelser.
– I naturen blir du avskalad allt som annars kan verka så viktigt och påmind om människans grundvillkor –  behovet mat och skydd. Det taktila och sinnliga blir också tydligt när det är så få intryck. Det kommer en vind, en älg eller en trollslända.  Med tålamod och tur när man filmar kan man lyckas fånga det där. Och förhoppningsvis kan den färdiga filmen få dig att förnimma hur det är. Stämningen som filmen behövde infann sig automatiskt för oss i teamet när vi var tvungna att ta oss till platser där ingen varit eller filmat. Vi började se nyanserna, hur färger och växtlighet förändras. Det hände ganska mycket på de åtta veckor som vi filmade. Både med oss i filmteamet och i naturen, säger Fredrik.

Faro

Både Faro och Flickan utgår från ett barns perspektiv där filmernas resa blir en slags coming of age-historia för flickorna i centrum.
– Barnperspektivet är något som både jag och Fredrik återvänder till. Ett barns blick på världen är så mycket renare och mer närvarande. Som vuxen har du en massa lager som går in i upplevelsen hela tiden, säger Karin.

Pappan spelas inträngande av Jakob Cedergren som vi bland annat har kunnat se i tv-serien Morden i Sandhamn och Thomas Vinterbergs Submarino (2010). Clara Christiansson gör en imponerande debutroll som dottern Hella. Båda skådespelarna är stadsbor, men det hoppas regissören bara bidrog till mer trovärdighet hos karaktärerna.
– Under inspelningen så bodde vi alla långt från civilisationen. Clara är en riktig citytjej och det kunde vi använda, just att hon snubblar runt och tittar så undersökande på allting. Det var liksom ingen naturlig miljö för henne. Jakob är uppvuxen i Köpenhamn och har inte heller någon relation till skogen. I bästa fall fick vi med någonting i deras möte med naturen.
Mordet som är orsaken till flykten har aldrig något uttalat syfte. Det blir ett fantasieggande ”varför” som hänger kvar i luften. Hella och hennes pappa diskuterar händelsen, men någon exakt anledning ges aldrig.
– Vi ville inte göra en thriller. Därför blir mordet mer som ett slags ramverk eller fond till berättelsen om relationen mellan förälder och barn. Pappan har uppenbarligen gjort onda gärningar och fel saker i sitt liv. Som oss alla. Innerst inne är han en vanlig människa och pappa, inte främst en mördare, säger Fredrik.

Faro 4

Göran Stangertz gör sin sista filmroll som polisen som leder jakten i Faro. Han gick bort i oktober förra året, bara en kort tid efter inspelningen var klar.
Kände han till sin sjukdom?
– Jag vet faktiskt inte, men det gick väldigt fort. Han hade varit opererad men planerade framtida jobb och hade en väldig livskraft. Men han var faktiskt ganska svårflörtad. Just att han hade sett så många komma och gå, visste sitt värde och har filmat sedan 70-talet. Han var inte så lättimponerad, säger Fredrik.
Har ni någon förklaring till titeln Faro bortsett från att pappan nämner den portugisiska staden som en önske-tillflyksort vid ett tillfälle?
– Vi kallade filmen en massa oliks saker. Faro stod ut. Tydligen brukar flyttfåglar landa där. Sedan är ordet i sig intressant, både i betydelsen far eller fara. Det ger ett slags skimmer till tematiken och det som händer.

5 släktfilmer till Faro:
Berg-Eyvind och hans hustru av Viktor Sjöström (1918)
Pojken i trädet av Arne Sucksdorff (1961)
Badlands (Det grymma landet) av Terrence Malick (1973)
Il Capitano av Jan Troell (1991)
The Road (Vägen) av John Hillcoat (2009)

Fredrik Söderlund, frilansande filmskribent och filmvetare

 

Advertisements


No Responses Yet to “Intervju med Fredrik Edfeldt och Karin Arrhenius – artikel för Filmrutan 1/2013”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: