”The Place Beyond the Pines” – filmrecension för BT

05Apr13

PLACE BEYOND THE PINES

The Place beyond the pines
Regi: Derek Cianfrance
Med: Ryan Gosling, Eva Mendes, Bradley Cooper, Ray Liotta, Ben Mendelsohn m fl.
Kategori: Drama
Betyg: * * * *

Vi har redan blivit bortskämda med en episk indiefilm i år.  Först Beasts of the southern wild och nu Derek Cianfrances The Place beyond the pines. Regissörens förra film Blue Valentine var ett inträngande och sårigt drama om en sinande känslor mellan Ryan Gosling och Michelle Williams. En tragisk kärlekskrönika som träffade rakt i hjärtat och långsamt tog sig in i hjärnbarken.

Nu är det alltså upp till bevis med film två. Eldprovet som ska bevisa att första rundan inte bara var en glimrande tillfällighet.
The Place beyond the pines är en av årets mest emotsedda premiärer i min värld. Den är som fem filmer ihoprullade i en. Det skulle kunna ge ett splittrat och rörigt intryck. Cianfrance lyckas väva ihop alla olika delar som en vacker och otrasslig spindelväv. Människoödena är däremot som dramatiskt komplexa nät.

Luke (Gosling) är en ambulerande våghals, en orädd motorcyklist som showar för massorna på cirkusar och nöjesparker. När han får reda på att han är far till en liten son svär han på att han ska försörja modern Romina (Mendes) och barnet. Han blir vän med bilmekanikern Robin. De börjar smida bankrånarplaner ihop. Den nedåtgående spiralen startar bra, men slutar i katastrof.
Luke-karaktären påminner en del om den tystlåtna, briserande bomben som Gosling spelade i Drive. Den inre, outgrundliga personligheten och stencoola ytan som kan explodera som en våldsvulkan på några sekunder.

Filmen story flyttar fokus. Polisen Avery (Bradley Cooper) är på väg ur ett trauma och märker parallellt grov korruption bland sina kollegor. En sorgkantad arvsmelodram tar sin början. Här vill jag sluta berätta om handlingen. Denna filmiska resa behöver inte förklaras närmare utan måste upplevas. Den är som ett rusande känslotåg i 120, balanserad som ett perfekt rödvin.
Pines är fylld till bredden av lika delar mystik, intimitet, närbilder, manlig melankoli som action, intensitet och nerv. En och annan klyscha smyger sig in, men de känns snarare varsamt hanterade än inplockade i ett manipulerande syfte.

Det enda som gör att jag inte delar ut högsta betyget är att manuset ibland är för bra. Trådarna kopplas ihop lite för snyggt och dödar fantasin emellanåt. Samtidigt är detta det starkaste du kan se på bio den här våren. Jag skulle lätt sätta Cianfrance i toppskiktet av USA:s nya filmbegåvningar. Han känns född ur Hollywoods senaste guldålder på 70-talet. Att han rent fysiskt påminner väldigt mycket om Gosling bidrar bara ännu mer till ett självbiografiskt alter ego-skimmer. Pines är en rasande skicklig känslofresk målad i blå nyanser.

Fredrik Söderlund



No Responses Yet to “”The Place Beyond the Pines” – filmrecension för BT”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: