Margarethe von Trotta & Barbara Sukowa – artikel för Filmrutan

09Apr13

hanna_arendt

Von Trotta, Sukowa och fyra porträtt från en tysk verklighet

Hannah Arendt är ännu ett i raden av starka kvinnoporträtt som har blivit Margarethe von Trottas och Barbara Sukowas gemensamma signum. Arendt sällar sig till både nunnan Hildegard von Bingen, socialistiska kämpen Rosa Luxemburg och Baader Meinhof-anhängaren Gudrun Ensslin.

Von Trotta och Barbara Sukowa har varit ett kreativt radarpar sedan 70-talet och Hannah Arendt är deras sjätte samarbete. Tillsammans fortsätter de att utforska och skildra ikoniska kvinnor i den tyskspråkiga historien. Alla grundar de sig i mod, envetenhet och intelligens. Sukowa är en briljant kameleontskådespelare som känns lika naturlig vilken skepnad hon än tar.

Sedan regidebuten Katharina Blums förlorade heder (Die verlorene Ehre der Katharina Blum, 1975) tillsammans med dåvarande maken Volker Schlöndorff har kvinnorna varit i fokus. De starka, negligerade, kämpande och ifrågasatta. Alla karaktärer verkar i en strängt politisk kontext. De lever i en tid eller situation där det politiska påverkar det personliga planet och vice versa.
Filosofen, professorn och journalisten Hannah Arendt är kanske mest känd för The Origins of Totalitarianism som gavs ut i början av 50-talet. Von Trottas film utspelar tio år senare när Arendt blir tillfrågad av sin dåvarande arbetsgivare The New Yorker att åka till Jerusalem och bevaka rättegången mot forna SS-officeraren Albert Eichmann på plats. Hon tvekar och frågar sig bland annat om hon är redo att föras tillbaka till den ”mörka tiden”.

Von Trotta har valt att visa verkliga arkivbilder där Eichmann sitter inspärrad som ett djur i en glasbur, ett av många tecken på motsatsen till a fair trial. Arendt reagerar starkt på detta, att den åtalade även rent uppenbarelsemässigt redan är dömd från början. Samröre med nazismen är såklart ett redan uselt utgångsläge.

Alla, inte minst kollegorna och den stora judiska befolkningen hemma i New York, förväntar sig att Arendt ska skriva en hatskrift mot nazismens och förintelsen. Istället går hon sin egen väg och försöker förstå hur, enligt egna ord, ”en skrämmande normal man” som Eichmann kan klandras för utrotandet av sex miljoner judar. Hon kritiserar hur rättegången genomförs och har åsikten att Eichmann är en enskild person som lydde order utan att tänka, att han inte får symbolisera en hel ideologi. Arendt gör sin egen tolkning av en annan person utan att varken anklaga, döma eller kritisera. Hennes artikelserie väcker moralfilosofisk panik och hat. Den blev också grunden till Arendts andra stora verk Eichmann in Jerusalem: A Report on the Banality of Evil (1963).

Vision 2

Vision (2009) om Hildegard von Bingen handlar om en kvinna som var långt före sin tid. En visionär i ordets rätta bemärkelse. Hon var nunna under 1100-talet men också en kristen mystiker, kompositör, filosof, dramatiker, poet, naturalist, forskare, läkare, herbalist och ekologisk aktivist.
Sukowa skildrar von Bingen som en benhård determinist som kämpar för att influensen från kvinnor ska komma fram mer inom den kyrkliga hierarkin. Hon har drabbats av visioner sedan barndomen som hon påstår sig få från Gud. Något som skapar ilska från det manliga skrået, som dessutom klassar henne som sinnessjuk. Men hon får stöd av Påven och får ge ut sina skrifter som kommer att ligga till grund för von Bingen som en prefeminist, siare och modernistisk reformator.

Von Trotta kopplar filmen, som brukligt, till en nutidsrelevans. En ganska otäck sådan. Just att så mycket i Vision i form av dynamiska krafter, politik och uppförandekoder inom klosterleverne och religion lever kvar nästan tusen år senare. Men också hur ordet ”Gud” slängs fram som symbol för att legitimera vilken handling som helst. Lite på samma sätt som vi använder laddade ord som frihet, patriotism och förändring i dagens sammanhang.

Rosa och den röda Tysklands födelse
Von Trotta och Sukowas andra samarbete tillsammans resulterade i en episk politisk biografi över en av de ledande figurerna inom den europeiska socialismen. Rosa Luxemburg (1986) baseras främst på Luxemburgs brev och tal och är en skicklig balansskildring mellan det politiska och det personliga, mellan Luxemburgs liv som offentlig revolutionär och hennes privata erfarenhet som kvinna.

Luxemburg, född 1870, kom ursprungligen från Polen och blev en radikal förespråkare för socialistpartiet i början av 1900-talet. Slutligen också en grundare av Spartacusförbundet (senare det tyska kommunistpartiet). Hon mördades av det styrande tyska partiets Freikorps (en volontärmilis) 1919 på grund av sitt outtröttliga engagemang och sina kontrasterande åsikter. Von Trottas Luxenburg är inte bara en djupt intelligent agitator som propagerade för lösningar utan våld, utan också en förespråkare som satte en filosofisk tankegång framför barbarism och vapen.
Engagemanget började i minst sagt tidig ålder. När Luxemburg var elva år skickade hon ett brev till kejsare Wilhelm där hon skrev: Jag är en komplett idiot när det kommer till politik, men det är en sak som jag bara måste säga. Berätta för det där svinet Bismarck att inte riskera freden. Gör det som en gemensam sak för Europa.

rosaluxemburgo03

Sukowa belönades med skådespelarpriset i Cannes för hennes effektiva humanisering av Luxemburg. Hennes förkroppsligande gör verkligen skäl för smeknamnet ”Röda Rosa”. Det är en fröjd att se Sukowa bryta ut i smittande leenden samtidigt som hon håller sina passionerade tal. Även fast du kanske inte alltid håller med henne så får skådespelerskan oss att tro på varje ord.
Luxenburg spenderade en stor del av sitt liv i fångenskap, bland annat under första världskriget, som en försiktighetsåtgärd. Här får vi se hennes skörhet blottas. Hennes mångfacetterade personlighet som omfattade en kärlek till naturen, en känslighet för lidande, ett outtröttligt hat mot militarism och en längtan efter fred.
Fysiskt sett så var Luxenburg inte klippt och skuren för rollen som hjältinna. Hon var liten till växten och kroppen var illa proportionerad med för korta ben för hennes överkropp. På grund av sitt höftproblem blev hon halt tidigt i livet. Sukowa lägger mycket tyngd på att försöka återskapa det kroppsliga motståndet och gör det lika övertygande som den ideologiska dedikationen. Dock aldrig i ett martyriskt ljus. Det är kanske framför allt Luxemburgs pacifistiskt drivna sida som gör att filmen fortfarande känns så relevant och aktuell idag.

Två tyska systrar (Die Bleierne Zeit, 1981) är den andra delen i Von Trottas oplanerade syster-trilogi där även Systrar (Schwestern, oder die Balance des Glücks, 1979) och Kärlek och fruktan (Paura e Amore, 1988) ingår.
Filmen är inspirerad av fallen om Baader Meinhof-medlemmen Gudrun Ensslin (Sukowa), med hennes självmord i Stammheim-fängelset som dramatiskt centra, och hennes syster Juliane. Juliane (en strålande Jutta Lampe) är journalist och brottas hela tiden med tanken att se det som sin plikt att berätta om hennes nu världsberömda syster. Hon slits mellan ett slags yrkeskodex och att inte vilja exploatera någon som står henne så nära. Von Trotta tar återigen upp frågor om rötter och potentiella livsvägar utifrån ett kvinnligt perspektiv, här framför allt genom motstånd och uppror. Filmen är en oroande mosaik över personlig och politisk utveckling i en dramatisk nutidssättning. Systrarnas komplexa förhållande och motstridiga tankar om våld, arv och moral gör att de sakta dras längre och längre ifrån varandra. Men när Gudrun (Marianne) fångas av polisen och sätts i isoleringscell är Juliane hennes enda koppling till omvärlden. Samtidigt som systrarna delar en gemensam kärlek till varandra och sitt förflutna så är det sorgen, ilskan och viljan att förändra som binder dem samman hårdast.

två tyska systrar 2

Von Trotta har själv sagt att hon inte baserade filmen på en specifik händelse, utan fick idén efter att hon blivit så pass rörd av ett möte med en kvinna vars syster (även hon terrorist) hade dött i Stammheim.
Som i Katharina Blums förlorade heder är terrorismen i sig en företeelse som inte syns i bild, utan snarare något runt omkring som påverkar två från början helt vanliga människors fortsatta utveckling. Både på det inre och yttre planet. Det blir en skrämmande generationsskildring om två flickor som väljer två olika vägar. En av filmens mest minnesvärda och genomträngande scener är när de båda tittar på en film om koncentrationslägren och hur de båda reagerar efteråt.

Ingmar Bergmans starka påverkan lyser igenom. Hans kammarspelsfilmer som Tystnaden (1963), Persona (1966) och Viskningar & rop (1972) ligger alla von Trotta varmt om hjärtat. Den strama stilen och både känslomässiga och fysiska klaustrofobin är också smärtsamt närvarande i en av Von Trottas mest drabbande filmer Ren illusion (Heller Wahn, 1983).
Von Trotta fick stor internationell uppmärksamhet med Två tyska systrar som var den första filmen regisserad av en kvinna att vinna guldlejonet i Venedig sedan Leni Riefenstahls Olympia (1938).

Det interna kontra det externa
Alla fyra diskuterade filmer i den här texten ingår i ett verklighetsgalleri av motsättande röster som lämnat ett avtryck i den tyskspråkiga debatten eller kulturvärlden. Högst levande personer vars gärningar lever vidare än idag, eller tragiskt nog inte har fått genomslagskraft ännu.

Margarethe von Trotta har i sitt filmskapande alltid attraherats av kvinnor som måste slåss och kämpa för sitt eget liv och sin verklighet. Kvinnor som måste ta sig ur en fångenskap, försöka slå sig fria på ett eller annat sätt. Inte sällan finns en optimistisk och klarsynt tro på den gamla klyschan att ”pennan är mäktigare än svärdet”. Högst närvarande hos journalisterna Juliane och Arendt eller renässanskvinnan von Bingen. Hos Rosa Luxenburg är talet och den fysiska retoriken svärdet. Alla är de en del av Tysklands sargade historia, sår som aldrig kommer att läka.

Idén om systerskap och bandet mellan kvinnor är också en viktig kugge i von Trottas filmmaskineri. Regissören har själv sagt att ”det grundas inte i mina åsikter som feminist och har egentligen ingenting med feminism att göra. Möjligen kan det verka så från ett utomståendes perspektiv, men det är inte ett ideologiskt val. För mig har det alltid varit ett existentiellt val”.

sheer-madness

Feminism eller inte, ismer är onödiga i fallet von Trotta. Vad som däremot är klart är att en slags politisk diskurs alltid finns där, vare sig det är i periferin eller betydligt mer uttalat. Filmerna har alltid en hand på samtidens puls. I de flesta av sina filmer kombinerar von Trotta känslomässiga dimensioner med nutidens politiska angelägenheter. Det externa ingår i en slags kollisionskurs med det interna. Det psykologiskt insiktsfulla och politiskt komplicerade går sida vid sida.

Fredrik Söderlund, frilansande filmskribent och filmvetare



No Responses Yet to “Margarethe von Trotta & Barbara Sukowa – artikel för Filmrutan”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: