Gyllene Tider: ”Dags att tänka på refrängen” – skivrecension för BT

24Apr13

GT

Gyllene Tider
Album: Dags att tänka på refrängen
Bolag: Parlophone/EMI
Genre: Pop
Betyg: * * *

Per Gessle jubilerar i år. Inte bara som Halmstads egen nyexaminerade vingud. Det var också 30 år sedan hans första soloskiva mötte dagen. Gyllene Tider var på väg att gå i kras. Bruce Springsteen och Neil Young blev hans bästa musikaliska vänner istället.

Nya skivan Dags att tänka på refrängen funkar glimrande i stunder som inledande och punkklingande Det blir aldrig som man tänkt sig. Ironin är väl kanske att låten egentligen skrevs 1978, fast då under ett annat namn. Det är tveklöst i den småklubbsmanteln som Gessle känns som allra bäst. När det rivigare drar ner det gulliga i ett driv långt från grillkorv och gigantiska folkparker. Det samma gäller Tio droppar regn, som tyvärr avlöses av blodlösa Jag tänker åka på en lång lång lång lång lång lång resa. Övertydligt många ”lång”? Det är bara förnamnet. Det måste ju liksom passa in i de ursprungliga ackorden som byggde låten från början hemma vid Tylösands strand. Chikaboom är också en överraskat sprittande, tvådelad låt som aldrig tappar bort sig i smör och den patenterade gnälligheten.

Alla låtar utom en slinker under den magiska 3,5-minutsgränsen. Det är hedervärt. Jag tror Gessle har sagt någonstans att om en låt inte fångar hans uppmärksamhet efter en halv minut så kan det kvitta. I översatt filmsammanhang kan det liknas vid Steven Spielbergs regel om att en films handling ska kunna förklaras på max tre meningar. För oss som, utöver popmusik, även älskar utdragna dronestycken, postrock och New York-minimalism sticker det så klart lite i öronen. Även om jag absolut kan förlika mig med tanken när det gäller direkt popmusik. Lyssna bara på bortglömda klassikern Sixteen Tambourines av Three O’Clock om ni inte tror mig.

Gessle är inte lillgammal, han är gammalliten. Han sjunger om att vara singel, känslan av att vara yr av ungdomskärlek och liknar kvinnor vid sockerbitar.
Han snor körer från Kents 999. Pophistorien slutade inte 1982 i Gessles skivsamling trots allt. De givna T. Rex-flirtarna, Ted Gärdestad-naiviteten och Elvis Costello-passagerna är lika närvarande som vanligt. Så oroa er inte, någon Daft Punk-skiva är det inte tal om här.

Trots den ordlekande albumtiteln så är inte Dags att tänka på refrängen den mest minnesvärda GT-skivan i karriären. Det är en kvalitativ berg- och dalbana som alltid när det gäller Gessle och de där andra medlemmarna i bandet. På varje bra låt går det två halvdana. Den gladaste överraskningen är en slags punkfrenesi i svensk folkdräkt. Jag tror ganska många är nöjda med det.

Lyssna också på:
Nick Lowe: ”Labour of lust” (1979)
Tom Petty and The Heartbreakers: ”Damn the torpedoes” (1979)
Pretenders: ”Pretenders II” (1981)

Fredrik Söderlund



No Responses Yet to “Gyllene Tider: ”Dags att tänka på refrängen” – skivrecension för BT”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: