”Finanskvinnor på film – var är ni?” – artikel för magasinet Finansliv

25Apr13

Margin Call - Demi Moore

Vi känner till Gordon Gecko från Wall Street, Patrick Bateman från American Psycho och Enron-männens skandalösa bluff mot sina investerare. Alla framgångsrika män med sina attachéportföljer, Armani-kostymer och kritvita tänder. Men var är i bank- och finanskvinnorna i filmhistorien?
Nästa vecka har filmen The Reluctant Fundamentalist om en muslimsk börshaj som dras in i en terroristhärva premiär. Som behövlig motvikt till mansdominansen har filmskribenten Fredrik Söderlund hittat några finanskvinnor på vita duken.

Kvinnliga karriärister – vilka är ni?
I don’t know how she does it (2011) berättar om huruvida du kan eller inte kan kombinera karriär med familjeliv. Sarah Jessica Parker spelar ”kvinnan i karriären” Kate Reddy. Samtidigt som hon är högsta investerarhönset på firman måste hon klara av livspusslet hemma. Alla närstående frågar sig så klart filmens titel. Men Kate klarar inte allt. Ändå är hon en fantasikvinna som lyckas gå igenom ett tiotal listor innan hon somnar, landa företagets viktigaste deal någonsin, hålla maken relativt lycklig och dessutom flyga runt halva jordklotet. Trovärdigt? Inte det minsta.

Filmen är misslyckad på nästan samtliga plan, men vid ett tillfälle säger Kate en viktig sak som ringar in hela hennes könstillhörighet i den, enligt normen, mansdominerade finansvärlden – ”I love my job. The market doesn’t know what sex I am, it only knows whether I’m right or wrong. And I like the fairness of that. Think of me as Bill, your favourite analyst. Trying to be a man is a waste of a woman”.

I don't know 2

Här pekar manusförfattarna på något symtomatiskt och i förlängningen oroväckande, som tyvärr inte är exklusivt för finansbranschen utan närvarande inom alla yrkesgrupper. Kate känner sig befriad över att hon sitter på en ytterst viktig position där hennes kön aldrig tillåts ses på med förutfattade meningar. Hon har visserligen face to face-möten, men i slutändan är det hon som icke könsbestämd som får siffrorna att rulla. Tänk vad bra filmen hade kunnat bli om den istället fokuserade på den här problematiken.

Många tänker nog automatiskt på Tess (Melanie Griffith) i Working girl (1988) när en slags sinnebild för den kvinnliga uppkomlingen inom ett företag ska sammanfattas. Hon börjar som sekreteraren med stort hår, ett gigantiskt ego och aggressivitet. När hon förklarar sin idé om att börja köpa upp radiostationer är det första steget på karriärstegen. Hårdbarkade chefen Katherine (Sigourney Weaver) skadas i en skidolycka och det uppdagas att hon snott Tess idé. Det är nu eller aldrig som gäller för Tess att förklara för investeraren Jack (Harrison Ford). Hennes chans är här och hon lägger in en växel för att slutföra affären själv.

På sätt och vis kan Working girl ses som en kvinnlig och mindre cynisk variant av Wall Street. Girighet är fortfarande bra, men kanske i ett lite mer förmildrande ljus. Mer som en Askungen-historia. Tess klassiska kommentar ”I have a head for business and a body for sin” ekar fortfarande långt efter filmens slut. Klangen är både smått vemodig och fylld av kapitalistisk tuffhet. För att en kvinna ska kunna ta sig upp till toppen krävs inte bara en blixtrande intelligens, hon måste även kunna föra sig och veta hur kurvor ska användas. Budskapet är såklart ambivalent, men ärlig i all sin dubbelhet.

working girl 1

Kriserna
En av förra årets starkaste amerikanska filmer som gick upp på bio i Sverige var Margin Call (2011). Filmen dök upp mitt i den ekonomiska krisen och är en smart, bitsk kritik mot Enron-liknande företagsimperium. De som helt medvetet blödde pengar för att till sist sopa mattan under fötterna för de tusentals vanliga människor som höll allt flytande.
I Margin Call introduceras vi för ett tiotal människor som får i uppdrag av högsta chefen att försöka rädda/sänka sin bank som är god för åtta biljoner dollar. Uppsägningarna haglar och efter en närmare granskning av räkenskaperna blir det tydligt att banken förlusterna överstiger marknadsvärdet. Banken måste sälja sina andelar till ovetande investerare, helst innan börsen öppnar vid lunch nästa dag.

Demi Moore spelar Sarah Robertson, vd för riskhanteringen på banken. Det blir upp till henne och en kollega att komma på en plan på några ynka timmar. Hon måste visa upp en hårdare yta än alla hårt, pressade män i lika hårt pressade kostymer. Sarah har den avgörande, analytiska rollen för företagets mörka framtid och blir en bricka i spelet. I slutändan blir det ändå kvinnan som får bära hundhuvudet och bli syndabocken. Typiskt och kännetecknande kan tyckas, en kvinna bland alfahannar och hon får skulden. Samtidigt kan det ses som ett hopplöst exempel på svårigheten att ta sig in i en manlig cirkel som någonstans vet att en skyldig kvinna inte kommer hatas lika hårt av allmänheten som en svikande man.

MSDOTPE EC028

Galen i pengar (”Other people’s money”, 1991) utspelar sig även den i kölvattnet av en världslig börskrasch. Wall Street-pampen Lawrence (Danny DeVito) har fått nys om ett lukrativt företag på landsbygden som vill köpa upp för en billig peng, för att sedan skrota den del som tappar pengar och sedan göra en gigantisk vinst. Men företagsjuristen/ekonomen Kate (Penelope Ann Miller) kopplas in som en vägspärr och motvikt. Med syndighet och kvinnlig list ska hon förhala affären och rädda David mot Goliat – ”the more we buy, the less for him”. Galen i pengar är mer sötsliskig än kritisk, mer american values-drypande än med en välbehövlig udd. Fenomenet ”storstadens feta plånbok kontra småstadsenvetenhet” är dock i sig välkommet som filmmaterial.

Den svenska bankkvinnan är sekreterare
När det gäller svenska bankkvinnor på film är fältet också skralt. Det finns inget regelrätt porträtt om strebern som tar sig fram med vassa armbågar och kvinnlig list. Jobbet finns mer där i periferin. Kvinnorna jobbar på bank och i den miljön, men det finns ingen specifikt som återspeglas i deras anställning. Samtliga skulle lika gärna kunna jobba på fabrik.
Romantiska farsklassikern Änglar, finns dom (1961) är den näst mest sedda svenska filmen genom tiderna efter Sällskapsresan. Jan (Jarl Kulle) börjar jobba på bank och suktar efter förlovade Margaretha (Christina Schollin) som är banksekreterare. Det pratas en del investeringar, vapenbyten och index mellan männen. Margaretha sitter dock fogligt på sin plats bakom skrivmaskinen och är lyckligt ovetande om vad som konspireras och köpslås om.

Änglar, finns dom

I Hannes Holm och Måns Herngrens En på miljonen (1995) hittar vi återigen bankkvinnan förpassad till sekreterarrollen. Dels vanligt anställda Jeanette och styrelsesekreteraren spelad av Ann Lundgren. Inga stora roller, inga minnesvärda karaktärer.
Banksekreteraren Eva i Schamyl Baumans swingkomedi Fröken Kyrkråtta (1941) gör faktiskt en liten (i sammanhanget) revolutionerande uppgradering inom företaget.
Genom små energiska knep får hon platsen som bankdirektörens nya privatsekreterare. Där visar hon energi, duglighet och framåtanda vilket gör att hon snart blir oumbärlig för direktören. Men där stannar det. Någon fortsatt blomstrande karriär är det aldrig frågan om. I vanlig ordning är kvinnan en kärlekskrank kugge i maskineriet. Det mest tragiska är väl att det nästan ser likadant ut efter över ytterligare 70 års filmhistoria.

Text: Fredrik Söderlund

Advertisements


No Responses Yet to “”Finanskvinnor på film – var är ni?” – artikel för magasinet Finansliv”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: