”The Great Gatsby” – filmrecension för BT

17Maj13

the great gatsby

The Great Gatsby
Regi: Baz Luhrmann
Med: Leonardo DiCaprio, Carey Mulligan, Tobey Maguire, Elizabeth Debicki, Joel Edgerton m fl.
Drama
Betyg: * * * *

F. Scott Fitzeralds klassiker Den store Gatsby är bitterljuv, kärlekskrank och sorgsen. En bluffmakarroman som, när jag läste den, kändes som en tragiktintad mix mellan Evelyn Waughs Brideshead Revisited och Bo Widerbergs Elvira Madigan. Storyn om krigsveteranen Jay Gatsby, miljonärerna Daisy och Tom och den berättande Nick är evig och kommer för alltid vara djupt rörande.

Filmaren Baz ”Moulin Rouge” Luhrmann har lyckats fånga de grandiosa känslorna och håller inte tillbaka en sekund på effekterna och flärden. Jag har egentligen aldrig gillat hans hetsiga målarboksfilmer, men Den store Gatsby är bitvis mästerlig. Mycket beror på den gnistrande ensemblen i filmens centrum med bland andra den alltid suveräne Leonardo DiCaprio. Tjatet om att DiCaprios babyface överskuggar hans skådespelartalang måste få ett slut någon gång. Han är en av sin generations vassaste knivar. Punkt.

Carey Mulligan har åkt på en snabb och imponerande rutschkana. Hon väljer sina roller på ett intelligent och omsorgsfullt sätt. ”Spindelmannen” Tobey Maguire är tröttstabil som vanligt och de relativt nya stjärnskotten Joel Edgerton och Elizbeth Debicki osar av entusiasm.

Det är omöjligt att inte jämföra den nya med filmversionen från 1974 där Robert Redford, Mia Farrow och favoriten Bruce Dern syns i huvudrollerna. Doppad i det arketypiskt drömska Hollywoodljuset från många 70-talsfilmer går karaktärerna mest omkring som styvnackade dockor utan större engagemang. Australiensaren Luhrmanns version är allt annat än styvnackad och torrt vördnadsfull. 3D-effekterna står som snöflingor i himlen. CGI-kameraåkningarna är så artificiella att de senaste månadernas Tom Cruise-sci fi’s känns fullkomligt trovärdiga. Någonstans i allt virrvarr och fantasi hittar filmen fram till en emotionell kärna mitt i allt fyrverkeri, konfetti och äckligt snygga kostymer. De färgprunkande hyllningarna till svartvita milstolpar som Citizen Kane och Sunset Boulevard är inte subtila men på många  sätt helt givna.

Luhrmann har alltid varit en vattendelare hos kritiker. Vissa menar att han är en spektakelregissör på jakt efter själ och andra att han är ett kompromisslöst bildgeni. I sin senaste film landar han någonstans mitt emellan, men med mer själ än något spektakel jag hittills  sett i år. Visserligen är första hälften mest yta och prål – en slags karnevalversion av the lost generation som F. Scott Fitzgerald (tillsammans med bland andra Ernest Hemingway) tillhörde på 20-talet. Men när väl känslorna börjar ta överhanden  rusar filmen ända in i mål. Det kommer till och med hugga till i melodramtörstarens hjärta.

Fredrik Söderlund

Advertisements


No Responses Yet to “”The Great Gatsby” – filmrecension för BT”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: