Tame Impala – konsertrecension för HD

10Aug13

tame-impala_124721_32243.670x503

Tame Impala
Stora Vega, Köpenhamn
Fredag 9 augusti
Betyg: 3

Långt hår, färger och mönster som liknar en LSD-tripp, Rickenbackergitarrer och en barfota sångare. Har vi tagit en tidsmaskin till 1968? På sätt och vis. Australiensiska Tame Impala 2013 är lite som världen såg ut i San Francisco när batiktröjorna var prinsar och The Doors kungar.

Av det kokande och fullsatta Vega att döma har bandet slagit igenom stort. Så stort att de knappt verkar tro det själva. De är väldigt tagna av stunden. Även fast bandet befinner sig i sina egna universum under låtarna så vaknar de upp från sin psykedeliska rock och hittar tillbaka till oss, säger ett stillsamt tack och kör vidare under nästa projektion. Den ena är färggladare än den andra. Vid ett tillfälle styr till och med gitarrens ljud vad som händer på duken.

Den fantastiska trummisen Julien Barbagallo är bandets viktigaste medlem, navet som drar bandhjulet. Lite som hos Led Zeppelin. De övriga kan ge ifrån sig hur många solon som helst, tunga orgelmattor eller basgångar som gör att trumhinnorna vibrerar. I slutändan är Barbagallos briljanta trumspel som stannar kvar längst. Det ser så lätt ut. Så flytande. Så tekniskt storartat.

Det är tamt, explosivt, tamt explosivt. Så fortsätter det. Ofta gigantiskt, men när låtidéerna inte finns så funkar inte ens ett färgkaos. Då brakar det hela ihop till ett flummigt jam. Passande nog som hos nästan alla band i brytningen mellan 60- och 70-talet. De som bandet hämtat mest inspiration ifrån.

Det som gör Tame Impala relativt unika idag är hur de blandar Jimi Hendrix med Flaming Lips i ena stunden och sena Beatles med MGMT i den andra. Kvintetten är alltså inte helt hopplösa romantiker utan gräver där deras föräldrar stod för att samtidigt blicka framåt.
Musiken är stor i betydelsen skala och omfattning. Ibland rockposer och tomma gester. Laser utan något som strålar. Hela paketet funkar bäst i de snabbare låtarna. Återigen då trummorna får det viktigaste utrymmet.

Bandnamnet betyder tam antilop. Det är långt ifrån det vi får se. En smygande gepard på syra som väntar in sitt byte hade varit mer passande.

Fredrik Söderlund



No Responses Yet to “Tame Impala – konsertrecension för HD”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: