Den nya barnfilmen i Sverige/Intervju med Stephan Apelgren – Artikel för Filmrutan

29Aug13

Norge ligger i framkant. De släpper minst tre barn- och ungdomsfilmer per år för tillfället. Revolt (”Sønner av Norge”), Kompani Orheim och Ligg med mig (”Få meg på, for faen”) är bara några exempel. Men det var nästan 20 år sedan Sverige hade sin senaste guldålder. Kanske kan några filmer från i år som Isdraken, Bitchkram och Eskil & Trinidad ändra på detta.

Stephan Apelgren har skrivit och regisserat Eskil & Trinidad, men har haft sin fot i barnfilmen sedan länge. Han fastnade i thrillerfacket på 2000-talet men återvände till ett projekt som legat och grott i skrivarlådan. När jag träffar honom i Malmö har hans film precis tävlat i Berlin.
– Tanken med att göra en film som Eskil & Trinidad är att kunna berätta om ett lagom tungt ämne som berör många unga. Skilsmässor står som spön i backen, men jag ville ändå berätta i form av en saga. Eskil tycker inte synd om sig själv och därför gör vi inte det heller. Pappan får hockey, modern får havet och båtarna. Sonen kan inte leva upp till det hårda och väljer det mjuka, det vill säga byoriginalet Trinidad.
Ursprunget till filmen var en godnattsaga som tog form för länge sedan.
– I min familj tog man till böcker när inget annat fungerade. Oftast egna historier utan bok som jag förde över till min son. Föremålet för Eskil-hjälten i sagan blev Nils Holgersson.

Apelgren

Stephan var ljudansvarig för Mälarpirater (1987) när han träffade Allan Edwall. Han berättade om sin story och Edwall ville spela Trinidad. Det blev Ann Petrén istället.
– Allan var eld och lågor och sa bara ”Barn är som oss, fast mindre. Var inte rädd, bara gör det”. Projektet avsomnade och blev liggande, men jag har skrivit på det då och då och gav aldrig upp.

Eskil & Trinidad är ett treårigt filmprojekt som rent fysiskt började 2009.
– För 20-25 år sedan var regissörer ansedda, då darrade inte producenterna. Nu är de skaparna som går ut på filminspelningar och bestämmer. Med senaste filmen fick jag göra precis som jag ville, vilket kanske var en guldklocka efter 25 år i branschen. Det var bra tajming med tanke på debatten om den försvunna barnfilmen i Sverige.

164695

För Stephan är Eskil en ny fas i filmskapandet och samtidigt en frågeställning om vad och vem han vill filma för.
– De mysigaste bioupplevelser för mig har varit tillsammans med mina barn. Den där gemenskapen med film på stor duk. Bio är ett sätt att få en tät upplevelse med dina barn. Men det blir fel när alla söker sig till samma film. Till exempel en Miyazaki-film som föräldrar tar sina barn till. Filmerna är ju bra men barnen är tio år för unga. Allt beror på att det inte finns tillräckligt bra barnfilm. Då tar föräldrarna sina barn till de animerade filmerna som finns att tillgå. Det blir bakvänt.

Stephan tycker att Filminstitutet ska kvotera in barn- och ungdomsfilm. Danmark hade ett tag en kvot på att 25 procent av pengarna skulle gå till barnfilm. Många regissörer började inom barnfilmen. Bille August slog till exempel igenom med sina barnfilmer. 1990 till 1991 hade Ebba & Didrik varit ute i världen och satt dramafilmerna i en slags linda. Det blev plötsligt accepterat att göra barnfilm.
Lasse Hallströms Mitt liv som hund (1985), Pelle Erövraren (1987) och Tage Danielssons Ronja Rövardotter (1984) var början på den senaste guldåldern för barn- och ungdomsfilm i Sverige. Det var då som till och med de stora tidningarna skrev om barnfilmsregissörerna. Ingrid Dahlberg jobbade på dramaredaktionen på tv på 80-talet och insåg snabbt att hon kunde påverka i styrelserummet när det gällde att få göra barnfilm.
– Vi var ett gäng som kallades ”Ingrids pojkar”. Det var bland annat jag, Ulf Malmros, Tomas Alfredson, Kjell-Åke Andersson och Rumle Hammerich.
Tungt gäng ändå?
– Det kan tyckas så nu. Då var vi bara skinnjackegrabbarna. Trots att vi muttrade om att vi ville göra film för våra polare så gav barnfilmen oss en stor ingång. Jag gjorde Sunes sommar (1993), Alfredson gjorde Bert (1995), Malmros Rapport till himlen (1994) och Hummerich Kan du vissla, Johanna (1994). Allt de här lever ju än idag. Då var det en motsvarighet till kvotering. Ska det bli fart på ungdomsfilmen idag krävs det att någon med pengar säger ”titta på de här gamla gubbarna, de kunde”. Att någon konsulent eller producent tar sig an de unga som var vi en gång i tiden och säger ”ge oss varsin barnfilm värd namnet”.

24s34-johanna-145__mngl_20111224ab5x034,nje_1.indd_4072

Norge och ungdomsfilmen idag
Det görs 6-8 barn- och ungdomsfilmer i Norge om året. Det har blivit en slags industri på samma sätt som vi gör Wallander och Beck. Med skillnaden att deras filmer inte ser mallade och strömlinjeformade ut.
– De kan allt om oss, men vi kan inget om dem. När man säger att Norge är det land i Norden som har flest barnfilmer på festivaler tror ingen på det. De vill ju köpa sig en egen Astrid Lindgren och är beredda att betala för det, säger Stephan.
I Norge gör författare en rikstjänst genom att skriva en barnbok som sedan ska filmas. Det gör att alla författare skriver barnböcker. Till och med tv:s Fredrik Skavlan är barnboksillustratör.
– När jag träffade mina norska producenter i Berlin sa de ”lova mig att du kommer till mig nästa gång du gör en barnfilm”. Och då är det inte bara tomt producentsnack utan de har verkligen pengar. Norge tar ungdomsfilm på allvar på ett annat sätt med medvetna satsningar och underskattar inte sin publik. Vision stavas pengar, som en viss tidigare filmkonsulent lär har sagt.

Fredrik Söderlund, filmvetare och filmskribent



No Responses Yet to “Den nya barnfilmen i Sverige/Intervju med Stephan Apelgren – Artikel för Filmrutan”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: