Neko Case – skivrecension för BT

04Sep13

large.X-ocqytTj14sgVn5wiJn2j37Aa-Vjc4OCuHR8yfLkPI

Neko Case
Album: The worse things get, the harder I fight, the harder I fight, the more I love you
Bolag: Anti/Playground
Genre: Pop
Betyg: * * *

När Neko Case vikarierar i powerpopbandet New Pornographers är hennes körsång en lika viktig ingrediens som de intelligenta melodierna och gruppens energiska approach. Senaste skivan är den som påminner mest om hennes andra band. Popmelodierna står i fokus, de svepande countryinslagen är färre. Ändå finns det gott om mörker i både upptempolåtarna och de snygga balladerna.

Detta är sjunde skivan sedan 1997 och utvecklingen har gått stadigt där vi hamnar i hennes mest avslöjande och personliga album. Åtminstone på textplanet. Årets förmodligen längsta titel The worse things get, the harder I fight, the harder I fight, the more I love you. Lycka till med att fråga om den i skivaffären eller berätta för någon att du hörde en bra skiva, men att den hette något med The harder…

Titeln är både desperat och ett känslomässigt skrik på hjälp, om någon i kärleksuppförsbacke i en hopplös situation. Men samtidigt förlösande i slutändan. Som att skaka av sig dammet, kliva upp på hästen igen och ta nästa steg. Metaforerna är många och kärlekskränkningarna står som spön i backen. Låtarna är betyngda med stort tvivel. Men trots alla besvikelser så hör man att Case tar sig ur kampen med ett starkt hjärta. I Man beskriver hon sig själv som en man istället för en kvinna. Att hon är starkare och alltid kommer vara mer man än den som knäckte henne.

Låtarna är korta och distinkta och tar inte tid på sig för att komma fram till det relevanta. De snittar 2,5 minut. Även fast skivan är konsekvent så blir den ganska stillastående emellanåt. Som att den behöver en större skopa variation och epik. Neko vidrör bara bitvis ett välbehövligt Nick Cave-allvar. Case har fått god musikalisk assistans av både medlemmar från My Morning Jacket, Calexico och låtskrivaren M. Ward. Det är svårt att urskilja exakt var draghjälpen hörs, men plockar man isär sångerna i bitar blir det klarare.

Neko Case influenser är spridda men ändå sammanhållna. Det finns Rickie Lee Jones-jazziga partier och sidor som påminner om en ruffigare Emmylou Harris. Hos Case har dock dieten troligtvis varit 80-talsband som The Replacements och tidiga R.E.M. än gospel och klassisk country.

Bästa låtarna är Calling cards, Nicocovern Afraid och inledande Wild creatures. Sparsmakade och nakna a cappella-låten Nearly midnight, Honolulu är ett centralt och lågmält spår. Hos denna kvartett finns den rätta balansen mellan både musiken och texterna. Här träder den stora begåvningen fram. Den som Neko Case gärna får visa att hon har genom ett helt album.

Fredrik Söderlund

Annonser


No Responses Yet to “Neko Case – skivrecension för BT”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: