Laleh: ”Colors” – skivrecension för BT

16Okt13

375588

Artist: Laleh
Album: Colors
Bolag: Warner
Genre: Pop
Betyg: * *

Supergenombrottet i populära tvsuccén Så mycket bättre bäddade för den massiva folkhemextasen. Hon fortsatte och träda fram som den fåordige artisten som hellre, för att dra en gammal klyscha, talade genom musiken. Laleh behöll en slags integritet och värdighet som de flesta andra artisterna i gänget sköljde ner i toaletten. Programidén i sig är lysande, men vissa borde kanske hålla sig i skinnet och dra ner på självupptagenheten. Vi nämner inga namn.

Tillbaka till Laleh. Sedan mitten av 00-talet har hon varit ungdomens lite mer greppbara Tomas Di Leva. Men istället för att gömma sig i lustiga kläder, tappat melodierna och talat med apelsiner så har hennes karriär pekat rakt uppåt.

Femte albumet är irriterande ojämnt, men har två glimrande poppärlor – titelspåret och Stars align. Resten tar sig aldrig riktigt förrän i allra sista stund. Colors vill mycket men faller till slut ganska platt mellan överproducerat gojs och ett försök att låta hypermodern. Laleh verkar inte kunna bestämma sig om hon vill vara artistisk eller strömlinjeformat gångbar. Nu blir det ett slags mellanting. Och det var väl aldrig meningen att hon skulle låta som Nelly Furtado gjorde för 15 år sedan. Vi slipper dock det mest ansträngda och gnälliga. Och framför allt de outhärdliga Cornelis-imitationerna. En stund på jorden är i och för sig en blink till Stockholmstrubadurens Sommarkort.

Jag kan inte låta bli att tycka att Laleh känns som en bortkastad begåvning. Hon hade kunnat göra så mycket mer intressant och särpräglad musik.

En av hennes bästa låtar är fortfarande första singeln Invisible från debutalbumet. En låt som känns lika självklar idag men ändå unikt snårig. En ung Kate Bush hade förmodligen gillat den. Tyvärr har Laleh alltid trätt över gränsen för vad som låter innerligt till något som blir lite plastigt.

Sångerskan är en större talang som musiker än som textförfattare. Hon hade gärna fått hålla sig mer till engelska. Rader som ”Vi ska slåss mot Goliat” och ”Den som sa de han va de” är inte helt lätta att komma undan med. Bortsett textfadäser måste slutballaden Solen och dagen vara bland det vackraste multiinstrumentalisten har skrivit.

Senaste albumet sägs vara inspirerad av färg, mörker och ljus, rörelse och stora känslor. I stor konst vinner alltid mörkret över ljuset. Cynisk livssyn måhända, men för att nå ända in i mörkrets hjärta är ljuset bara en onödig hållplats. Laleh är aldrig becksvart och kan få stanna i sitt halvljus utan att någon protesterar.

Fredrik Söderlund

Annonser


No Responses Yet to “Laleh: ”Colors” – skivrecension för BT”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: