Regissören Jack Clayton – artikel för Filmrutan 3/13

17Okt13

Senaste Baz Luhrmann-filmatiseringen av The Great Gatsby är en helt annan spektakelhistoria än den som filmades av Jack Clayton 1974.
Clayton regisserade sju långfilmer i sin karriär. En genomgång visar en fantastisk lyhördhet för olika karaktärstyper och för själaras gömda mörker.

Jack Clayton blev 74 år gammal. Han började som medproducent i England, men gick snart över till att regissera. Han inledde sin yrkesbana som regissör med två kortfilmer (Naples is a battlefield, 1944 och en filmatisering av Gogols Kappan, 1956). Efter långfilmsdebuten med det suveräna socialrealistdramat Plats på toppen (”Room at the top”, 1958) dalade karriären och Clayton mötte gång på gång motstånd från både producenter och filmbolag. Trots detta lockade han alltid till sig ett garde av klasskådespelare – Dirk Bogarde, Deborah Kerr, Maggie Smith och Robert Redford, för att nämna några. I princip alla filmer hade en litterär förlaga och Francois Truffaut kallade bland annat De oskyldiga (”The Innocents”, 1961) för ”den bästa engelska filmen efter att Hitchcock flyttade till USA”.
Clayton saknade heller aldrig uppskattning från andra regissörer. Både Mike Leigh och Stephen Frears menade att Plats på toppen förändrade deras liv. John Huston uttryckte vid slutet av sin karriär att om någon skulle slutföra hans sista film så skulle det vara Clayton. Bogarde och regissören själv såg Our mother’s house från 1967 som ett stort misslyckande, men Luchino Visconti uttryckte däremot stor uppskattning och anlitade sedan Bogarde i huvudrollen för både De fördömda (”The Damned”, 1969 och Döden i Venedig (”Death in Venice”, 1971).

JackClayton613
Guldåren – de fyra första långfilmerna
Claytons två första filmer har egentligen inte något gemensamt förutom det faktum att de är mästerverk på alla plan. Trots att Plats på toppen kom ett år innan den första ”angry young men”-filmen förknippades dock aldrig Clayton med just denna filmvåg, förmodligen på grund av sin ålder. Filmen i sig har många likheter med kommande brittiska regissörer som Tony Richardson och Lindsay Anderson i både tema och ton. Det blev symptomatiskt nog Claytons enda kommersiella hit under hans 40 år som regissör.

Debuten är lika rigoröst gjord som alla regissörens filmer. Han gjorde aldrig någonting som han inte trodde helhjärtat på. Plats på toppen är en briljant blandning mellan franska nya vågen och den patenterade free cinema-rörelse som engelsmännen blev förknippade med från och med det sena 50-talet och cirka tio är framåt. Claytons debutlångfilm har också fått symbolisera viljan att våga föra in sex, realism och arbetarklassen in i den brittiska filmens framtid.

Plats på toppen är ett triangeldrama mellan två kvinnor och en man. Tragik och en dödlig olycka ställer allt på sin spets. Laurence Harvey och Simone Signoret är ett strålande radarpar som ömsom hatar och ömsom älskar varandra. Det finns hela tiden en underliggande ilska hos Joe (Harvey) som pulserar, en bitterhet och en ständig påminnelse om att han aldrig kan tillhöra en högre samhällsklass. Filmen jämfördes med David Leans Kort möte (”Brief encounter”, 1945) och sågs på vissa håll som den bästa brittiska filmen sedan dess. Efter thrillers och efterkrigskomedier kom Plats på toppen som en räddning. Här började Claytons inträngande skildringar av kvinnor med en inre desperation och plågade själar. I både Fjärde gången gillt, (”The Pumpkin eater”,1964”) och Judith Hearns öde (The Passion of Judith Hearne, 1987) finns liknande kvinnoporträtt – men även i Claytons andra mästerverk De oskyldiga.

RoomAtTheTop-1TN

Den psykologiska skräckfilmen De oskyldiga har en hel arsenal av kvalitéer. Från Freddie Francis briljanta och klärobskyra foto till Deborah Kerrs skräckslagna spelstil och den där barnsjungna melodin som – likt Freddie Krueger-vaggsången i Nightmare on Elm Street (1984) sätter sig som knäck i huvudet. Har du väl hört den så försvinner den aldrig.
Historien om Miss Giddens som kommer för att ta hand om barnen Miles och Flora i ett hemsökt hus kan närmast beskrivas som en kalla kårar-film där det storslagna, viktiga och samtidigt existentiella ligger i detaljerna.
De oskyldiga är fortfarande en av de kusligaste brittiska filmer som gjorts. Claytons filmatiseringen av Henry James-romanen The Turn of the screw har nog sällan lämnat lika djupa filmhistoriska spår. Och vill du se ett modernare platt plagiat av De oskyldiga är det bara att minnas Alejandro Amenábars ”gardiner som svajar”-spökis The Others (2001).

innocents_01

Filmatiseringen av Fjärde gången gillt genomsyras även den av en slående kvalité. Här fick Clayton ihop sin nästan finaste ensemble någonsin. I huvudrollerna ser vi Anne Bancroft, Peter Finch som maken och James Mason som cynisk börsmäklare. Georges Delerue (främst förknippad med franska nya vågen) stod för den sargat sorgsna musiken, manuset var signerat Harold Pinter och fotografiet Oswald Morrison (Lolita, 1962).
Modern spelas psykologiskt storartat av Bancroft som lider, vad vi kan anta, av manodepressivitet. Hon försöker stävja sin sjukdom genom att skaffa fler barn, eftersom hon upplever ett slags rus när hormonerna frigörs. Reproduktionen blir ett desperat försök till att hitta glädjeämnen i livet. Den familjelycka som en gång var övergår dock ofta i vemod. Jag kan knappt komma på någon som, utan att appellera till sentimentalitet, kan få till den där ledsna blicken på samma sätt som Bancroft. Till och med hennes Mrs. Robinson bar ju på en inre tragik.
Oviljan att hamna i sociala sammanhang är ständigt närvarande och obehagligt underbyggd av Pinters penna. Fjärde gången gillt är möjligen Pinters starkaste i en lång rad av svårförglömliga manus. Originaltiteln The Pumpkin eater är fortfarande höljd i dunkel, men som ett tajt hållet kammarspel drabbar filmen oss än idag.

The Pumpkin Eater (1964)

Den bisarra och absurda Our mother’s house (1967) tar ännu ett steg in i barnens ibland förvrängda och samtidigt oförstörda verklighet. En sjuk moder dör och lämnar sju barn att ta hand om sig själva.
Elsa och Hugh är äldst och får automatiskt huvudansvaret. De begraver sin mor i trädgården för att inte behöva berätta för någon vad som har hänt och försöker sedan leva på det efterföljande arvet. Barnen går in ett förnekelsestadium och talar med modern som talar med moderns ande i ett särskilt rum. När Charlie (Bogarde) plötsligt dyker upp som deras förlorade far övergår ett trevande förtroende snabbt i rent hat.
Det vackraste och kanske mest oroande med Our mother’s house är hur den porträtterar barns uppfattning om död, kärlek och lojalitet. Claytons film är gotisk, häxlik och hösttintad och behandlar överlevnad, att träda in i vuxenlivet och en depraverande girighet på ett makabert sätt.

Our Mother's House 2

***
F. Scott Fitzgeralds ”lost generation”-klassiker The Great Gatsby målas med betydligt tunnare penseldrag hos Clayton jämfört med Baz Luhrmanns senaste lyxvariant. Australiensarens version är bättre i min bok. Luhrmann har aldrig varit en subtil regissör, men lyckas kanske just därför skapa en storslagenhet som den ganska trista och styvt vördnadsfulla Claytonversionen saknar.
Brittens version av det bittra triangeldramat saknar inte berättarglädje, men innehåller heller inte den starka passion eller intensitet som finns mellan raderna i romanen.
The Great Gatsby (1974) fick en svalt mottagande när den kom och Clayton skulle sedan inte göra en film som regissör på nio år. Filmen sågs som ett misslyckande av i princip alla inblandade och manusförfattaren Francis Ford Coppola tog snabbt avstånd från den.
Mia Farrows överspel i kontrast till Robert Redfords nedtonade Gatsby, tillsammans med Bruce Derns visserligen alltid fantastiska och explosionsartade stil, är tyvärr ingen fröjd att se idag.

tumblr_mkcio2NYGW1s0zolwo1_1280

Claytons nästa film Something wicked this way comes (”Oktoberfolket”, 1983) är ett underhållande hopkok av barnfantasier, karnevalrysare och domedagsprofetia. Skräck- och science fictionförfattaren Ray Bradburys förlaga är förflyttad till en liten amerikansk by. Invånarna påverkas indirekt av den nyinflyttade cirkusens manipulerande tillvägagångsätt. Jonathan Pryce (Brazil, 1985) är strålande som diabolisk ledare i svart hatt och hatisk blick. Resultatet är förmodligen den mörkaste och mest dystopiska film som Disneystudion producerat någonsin.

something-wicked-this-way-comes
Regissörens sista spelfilm (bortsett från den timmeslånga BBC-satsning som gick under namnet Memento Mori, 1992) är snudd på ett mästerverk i klass med de två första och blir ett slags avsked med flaggan i topp. En långfilmssvanesång som bubblar av undertryckt ångest, ånger och frustration.
Irländska ungmön Judith (Maggie Smith) får husera hos en strängt katolsk familj. Judith är själv katolik och försöker upprätthålla en from fasad som successivt krackelerar på grund av alkoholmissbruk och en upplevd skuld inför Gud. Stillhetens skal döljer en mörk rädsla som urholkar Judiths själ och kampen är ibland en ren existentiell pina för åskådaren att se.

Clayton hade själv ett katolskt ursprung och ville förmodligen överföra mycket av sin misstro och besvikelse på Smith-karaktären. Whiskyflaskan ligger och ruvar i byrålådan när lögnerna börjar sippra fram. Jesusbilden på spiselmanteln vänds in mot väggen och tårarna faller ner för Judiths ålderstigna kinder. Skammen är för stor. Hon pendlar hela tiden mellan tvivel och lidelse, lust och återhållsamhet, öppen besvikelse och skenhelighet. Temat känns igen från Plats på toppen 30 år tidigare.

vlcsnap-2012-12-03-16h04m30s223

När äldsta sonen James (Bob Hoskins) kommer hem från en misslyckad företagssejour i USA uppstår ett gemensamt tycke. Vad Judith inte vet är att hon är en bricka i spelet som ska finansiera James dubiösa idéer om förnyelse i Dublin – huvudstaden som, enligt honom, ligger långt efter i utvecklingen jämfört med landet i väst.
Titeln är tvådelad och intressant med tanke på att det både är den obesvarade kärleken från James och en motvillig tro på Guds passion. Judith Hearnes passion påminner om en rakare Terence Davies-film i tonen.
Claytons sista film visar upp Maggie Smiths, i mitt tycke, kanske största ögonblick någonsin i en väldigt tät konkurrens. Scenen när Judith bryter ihop i en av filmens slutscener, trasig och förfärad, borde rankas högt på kritikers listor över de bästa individuella prestationerna på den vita duken någonsin.

Strama dramer, barn och det de inre demonerna
I princip samtliga av Jack Claytons filmer är styva, djupt psykologiska dramer. Vi har oftast att göra med, på ytan, städade och relativt kontrollerade människor som tyngs av komplex och klaustrofobisk förvirring på insidan.
Clayton kan jämföras med Stanley Kubrick i flera avseenden. Båda gjorde bara ett tiotal filmer, båda fokuserade på känslomässig instängdhet och båda är starkt förknippade med England. Åtminstone i och med A Clockwork orange och framåt när det gäller Kubrick.
Claytons tematik kretsar ofta kring barns utsatthet och oskuld. Både De oskyldiga, The Pumpkin eater, Our mother’s house och Oktoberfolket är berättade nästan uteslutande ur ungdomars eller barns perspektiv. Att något eller någon är ute efter barnen finns hela tiden med som ett underliggande hot.
Clayton arbetade och verkade i ett slags ensamhet, exkluderad från alla genrebeskrivningar. Han var ingen auteur i den rätta bemärkelsen, men oerhört konsekvent i sitt filmskapande.

Fredrik Söderlund, filmvetare och frilansare filmskribent

Advertisements


No Responses Yet to “Regissören Jack Clayton – artikel för Filmrutan 3/13”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: