”Idéerna, upproren och idealen” – artikel för Filmrutan 4/2013

08Jan14

Många filmer 2013 hade motståndskraft som röd tråd. De satte upp fingret i luften och vädrade revolution, politisk förvirring och nostalgi. Alla är samlade i en mer eller mindre kryddad gryta där våld och ideologier är huvudingredienserna.

Att växa upp i ett kaos
Första scenen i Sally Potters Ginger & Rosa (2012) visar ett kärnvapenmoln som övergår i bilder på ett ödelagt Hiroshima. Vi befinner oss i början av 60-talet när Sovjet placerade ut missiler på Kuba som ett underliggande hot mot USA. Den kärnvapenpanik som rådde vid denna tid är högst påtaglig i filmen. De två flickornas starka gemenskap sätts på prov när Ginger engagerar energiska kampen mot kärnvapensprängningarna i gruppen ”Ban the bomb”. Rosa är mer intresserad av killar.
GINGER AND ROSA by Sally Potter

Filmen är lika mycket en historia om att växa upp som att drivas av ett ideal. Att vilja ingå i en grupp av motståndare som har en särskild agenda. På ytan är Ginger & Rosa en film om vänskap som övergår i lögner, men här finns en djupare mening. ”How can anyone be happy when they know about the bomb”, säger Ginger sina närmaste. Frågan kan även vara riktad mot den äldre generationens ointresse, ovilja att förstå och dess inskränkthet. Citatet har absolut relevans idag även om rädslan för ”kärnvapenrädslan” är utbytt mot en känsla för terrorism.

Olivier Assayas film Efter revolutionen (”Après mai”) blandar självbiografiska upplevelser med nostalgi över en tid då världen bokstavligen brann. Vi får uppleva det sena 60- och tidiga 70-talets revolutioner genom några ungdomar utifrån några ungdomar i 20-årsåldern. Kanske är det här 2013 års mest uttalat politiska filmen. Den skildrar en yngre generation som väljer att revolutionera mot ett samhälle som håller på att spåra ur.
Gilles håller på att avsluta grundskolan och blir samtidigt djupt involverad i tidens motkultur. Tillsammans med sin flickvän Christine blir han indragen i den riskfyllda politiska kamp som pågår omkring honom. Assayas beskriver den period i livet då många ungdomar faktiskt kan känna att revolutionen är nåbar.

apres-mai_442862_3025

Den goda saken placerar honom i frontlinjen redan från början. Gilles är del av en vänskapscirkel där alla är dedikerade unga kommunister som ser sig som revolutionens fotsoldater. De skriver slagord på skolväggarna i Paris, springer runt på gatorna och kastar molotovcocktailar. Gilles slits hela tiden mellan att vilja vara revolutionär och att bli konstnär eller filmskapare. Assayas själv har uttryckt att det finns vissa paralleller till det dilemma som han och många andra upplevde under ungdomsåren.

”Nu är rätt tid att fortsätta kampen”, säger Ernestos mamma när de har flyttat tillbaka till Argentina 1979 efter att ha levt i exil på Kuba i tre år. Ernesto heter egentligen Juan, men måste leva under skyddad identitet för att familjen ska kunna återvända till sitt ursprungsland. Benjamín Ávilas delvis självbiografiska film Mitt namn är Ernesto (”Infancia clandestine”, 2011) handlar om hur ett barn bevittnar sin familjs kamp mot makten och överheten. Deras mod och övertygelse om förändring är det bränsle som driver dem. De vill leva i frihetens namn, i ett land utan högerregering och militärdiktatur – ett pånyttfött Che Guevara-ideal. De hyllar sina stupade compañeros genom att skandera: ”Perón eller döden”.

infancia
Samtidigt som Ernesto hör hur revolutionen diskuteras vid matbordet träffar han sin första kärlek Maria. Föräldrarna vill dock inte att han har någon närmare kontakt med henne. På grund av paranoian runt omkring honom blir hela familjesituationen ett frustrerande och konstant hinder. Det går så långt att Ernesto vill fly till Brasilien med Maria.
Föräldrarna i Mitt namn i Ernesto har dock inga motsvarande planer. De vill stanna och försöka störta diktaturen med våldsamma medel. Här har Ernesto och hans syster inget att säga till om, utan kan bara vara passiva åskådare. Ernestos upplevelser förstärks genom animerade scener. Kanske kan dessa ses som Ernestos sätt att bearbeta sin verklighet på.

Protesterna som övergavs
Foxfire (”Foxfire, confessions d’un gang de filles”, 2012) av Laurent Cantet är baserad på Joyce Carol Oates bok från 1993, och handlar om en grupp kvinnliga tonåringar som startar ett minikrig mot manssläktet och dess, enligt dem, genomgående falskhet.
Filmen utspelar sig på 50-talet, en tid då många ansåg att kvinnans roll var att stå vid spisen och ta hand om barnen. Tjejrevolutionärerna tar in nya medlemmar och svär en ed där de tatuerar in en flamma på skuldran som en hemlig invigningsritual.
Carol Oates alter ego Maddy tar på sig uppdraget att dokumentera allt de gör i en personlig dagbok. Likt medlemmar av ett medborgargarde sprejar de på väggar, ifrågasätter hierarkier och slår till mot könsdiskriminerade företeelser. Den utnämnda ledaren är Legs, som styr gruppen Foxfire med järnhand utifrån genomtänkta ideologier.

Foxfire

De blir ett systerskap med den bistra, ofrånkomliga logiken hos en motståndsrörelse. Flickorna går från nonkonformism till våldsam konfrontation, från egenmakt till deras och andras fara.
Foxfire är en skrämmande historia om hur frustration och förakt leder till livsfarliga konsekvenser, möjligen därför att ungdomsuppvaknandet hamnar på kollisionskurs med starka mål.
Liksom i många revolutionära grupper börjar ytan successivt krackelera. Den sammanhållning som i början bärs upp av en briljant idé full av liv och adrenalin splittras när meningsskiljaktigheter och våld tar över. Likväl är Foxfire årets kanske viktigaste ”upp till kamp”-skildring.

I Nahid Persson Sarvestanis Min stulna revolution (2013) porträtterar hon åter det Iran hon lämnade som tonåring. Hon lyckades då fly med sin ettåriga dotter medan hennes vänner och familj tillfångatogs. I första delen av filmen söker hon upp fem vänner som blev kvar i Iran där de blev satta i arrest och torterades. Nahids dotter följer med på resan. Nahid försöker samtidigt ta reda på sanningen bakom sin bror Rostams avrättning.

Min stulna r
I filmens andra hälft bjuder regissören hem dem hon tidigare besökt till sitt hem i Sverige. Där diskuterar de broderns försvinnande, de minnen de har och deras upplevelser. Hågkomsterna som kommer upp till ytan är plågsamma.
Filmen blottar djupa ärr från en revolution som aldrig blev av. Titeln kan ha ett flertal betydelser. Nahids stulna revolution kan vara den hon jobbade så hårt för att uppnå men sedan tvingades lämna, men kan också innehålla den skuld hon känner inför dem som fick genomlida den fruktansvärda ondskan och sadismen. Men filmen handlar också om kraften att uthärda, att försöka läka sår som alltid kommer finnas där.

Revolution genom tv-mediet och en grön cykel
No (2012) är Pablo Larraíns sista del i sin Pinochet-trilogi. Den börjar som en revolution i det tysta inför presidentvalet 1988.
Den unga reklamaren René leder tv-kampanjen No för att få människor att agera mot det förtryck som pågår under Pinochet-regimen i Chile. Under en kvarts reklamtid per dag vill han få folket att rösta emot något som det har funnits en rädsla för i 14 år. Syftet är att sälja demokrati som om den vore en kommersiell produkt. När René vill ha en reklamjingel skriven kräver de övriga kampanjmedlemmana att deras döda kamrater hedras på något sätt. Det viktiga för René blir att kombinera ett politiskt engagerade meddelande med ett visst mått av humor. Denna effektiva och intelligenta ”krock” är medveten genom hela filmen.

no03
Kampanjen går hem och Pinochet får 56 procent röster mot sig i valet. Priset han får betala för att ha gått emot en sittande regeringsförordning är att han tvingas leva under hot och osäkerhet. René blir en revolutionär i en orättvis värld.
Det som lämnar en lite cynisk eftersmak är att media på liknande sätt nyttjas även i kampen mot demokratin, exempelvis av både Berlusconi och Putin. Det finns alltid två sidor av samma mynt.

Haifaa al Mansours Den gröna cykeln (”Wadjda”, 2012) har blivit känd som den första filmen gjord i Saudiarabien. Den är dessutom av en kvinna av en saudiarabisk kvinna vilket är en bedrift i sig. Wadjda befinner sig i ett mikrokosmos av orättvisor. Med sina handlingar får hon symbolisera motståndet mot normerna i ett land där kvinnor inte ska dra till sig mäns blickar. De blir ett kvinnligt uppror mot en kulturs manliga överlägsenhet i ett samhälle styrt av religiöst konservativa lagar. Men Wadjda gör det medel som inte bygger på hot. Hennes längtan efter en cykel och hennes nästan omedvetna sätt att gå emot rådande restriktioner är lika rörande som viktiga. Den gröna cykeln är lågmäld en film som behandlar ett komplext ämne i ett större perspektiv. Den blir aldrig didaktisk. Men flickan Wadjda blir ändå en representant för den moderna kvinnan i Saudiarabien: en yngre generation som inte tolererar den manliga hierarkin och dominansen.

wadjda

Revolutionens vinnare och förlorare
Vem vinner egentligen i en kamp för frihet och oberoende? Misskalkylerade revolutioner är också revolutioner. Oavsett utgången har de alltid en grundläggande vilja att övervinna överheten, störta förvrängda normer och människokränkning. För att uppnå idealistiska mål finns alltid risker och tragiska slut runt hörnet för de inblandade. Samtliga av filmernas huvudkaraktärer är medvetna om detta faktum. Allt för att bekräfta en strängt hållen ståndpunkt.
Merparten av historieskildringarna blickar tillbaka på en tid av politiskt krig eller en strävan efter ett modernt samhälle, en tid då barndomen och tonåren gick hand i hand med revolutionära lösningar. Tydligt är att David mot Goliat-kampen kommer att fortgå. Vare sig det är på film eller i verkliga livet.

Fredrik Söderlund, filmvetare och frilansande filmskribent



No Responses Yet to “”Idéerna, upproren och idealen” – artikel för Filmrutan 4/2013”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: