”Bruce Dern – Modet att utgå från hjärtat”, artikel för Filmrutan nr 1/2014

11Apr14

Nebraska

Han har skjutit ihjäl John Wayne, var en av Hitchcocks favoriter och har mest fått spela sociopater. Men han har aldrig fått samma erkännande som sina generationskamrater. Nu är Bruce Dern aktuell som fåordiga Woody Grant i Alexander Paynes nya film Nebraska.

”Can you give me a dernsie? This scene needs a fucking dernsie. This whole movie needs a fucking dernsie”. Orden är Quentin Tarantinos under inspelningen av Django unchained (2012).
Uttrycket myntades av Jack Nicholson i början av 70-talet. Det kan vara små subtila saker, stort skådespeleri i det lilla formatet.

Bruce Derns andra sida är hur han bara kan gå in och äga en scen, få liv i den och låta karaktärskådespeleriet flöda ur honom. Du får känslan av att inspirationen och intensiteten inte slutar förrän rollen är färdigspelad. Att Dern vill krama ur det sista från varje tillfälle. Inte på ett kaxigt och översittarsätt utan bara genom att använda sin råa talang. Det är lätt att förstå vad Tarantino menar. Derns egen devis har alltid varit att ha modet att utgå från hjärtat direkt. Från att kameran går igång tills att den stängs av.

Den nu 77-åriga Bruce MacLeish Dern föddes in i en rik politikerfamilj med bland annat Eleanor Roosevelt som gudmor. Han var tvungen att bära vita handskar och räcka upp handen vid matbordet om han ville säga något. Den stränga disciplinen och överklassmaneret är något som skådespelaren pratat om i efterhand. Därför var det med en viss tvekan han gick med att spela miljonären Tom Buchanan i The Great Gatsby (”Den store Gatsby”, 1974). Fram tills dess hade Dern kämpat för att komma ifrån den världen.

great-gatsby

Som tonåring blev Dern för trött på sin hemmiljö och gjorde en helomvändning. När han studerat färdigt på college sökte han sig till New Yorks Actors Studio där Elia Kazan och Lee Strasberg höll i pekpinnarna. Dern tog sig vidare till Hollywood och fick en pytteroll i Kazans underskattade Wild River (”Floden”, 1960). Han träffade så småningom skådespelerskan Diane Ladd och tillsammans fick de den inte helt okända aktrisen Laura Dern. TV-roller följde innan han blev en del av kult och b-regissören Roger Cormans stall (där han även spelade mot sin fru några gånger). Corman hjälpte fram många storheter och var en plantskola för namn som Dern, Jack Nicholson, Francis Ford Coppola och Peter Bogdanovich. Innan dess hade Dern hoppat in i både Alfred Hitchcocks Marnie (1964) och Robert Aldrichs Hush…hush, sweet Charlotte (”Hysch hysch, Charlotte!”, 1964)

Rousing rebels

I slutet av 60-talet växlade Dern mellan västern och motorcykelfilmer. I De vilda änglarna (The Wild Angels, 1966) spelade han död i halva filmen och i Rebellerna (The Rebel Rousers, 1970) gängledaren J.J.
Av västernrollerna kan skurken Joe Danby i Akta’re för sheriffen (”Support your local sheriff!”, 1969) och Will Penny (1968) nämnas. Den kanske mest minnesvärda, tidiga rollen var som Guerin i ett 1969-avsnitt av Gunsmoke (”Krutrök”). Hans karaktär förnedrar en alkoholist som skakar av abstinens genom att låta honom krypa på golvet för ett glas whiskey. Här började hans kännetecken som en man fylld av galenskap ta form på allvar.

Sedan dess har Dern mest fått spela sadistiska psykopater, missanpassade knäppskallar, oberäkneliga förlorare och kriminella. De psykotiska karaktärerna har gått som en röd genom hela karriären som består av ett 100-tal filmer. Typecastad eller inte, han gör alltid ett strålande jobb med sina intensiva, nästan glödande ögon och det snabba växlandet mellan lugn och explosiv. Blicken gränsar ofta till det galna, men samtidigt klarsynta. För att inte tala om det lite sneda leendet som förstärker det nyckfulla uttrycket. Dern levererar sina repliker och rappa dialog med en typisk Chicago-dialekt med väl avvägda pauser.

Huvudrollerna är lätträknade, men det känns som om Dern alltid försöker överglänsa sina motspelare, stråla starkare. Han stjäler rampljuset. Det finns väldigt få birollsinnehavarare med den kvalitén. Det spelar ingen roll om det är som guru och LSD-förespråkare i Trippen till helvetet (The Trip”, 1967), som kämpande för sitt liv med sin gravida fru under en maratondans i När man skjuter hästar så…(”They shoot horses, don’t they?”, 1969) eller som terrorist i Svart söndag (”Black Sunday”, 1977).

1970-talet
Mellan 1971 och 1978 gjorde Bruce Dern sina bästa och mest minnesvärda roller. Många filmer är i sig inga mästerverk, men Dern gör alltid något starkt av materialet han har att jobba med. Spontaniteten och detaljerna är där. Det kan vara det knappt märkbara som en ryggklapp på Peter Fonda innan de ska gå upp för en trappa, hur han säger ”that’s pitiful” i ett flertal filmer, eller hur han sätter på sig kepsen efter att ha stulit ett tåg i Uppbådet (”Posse”, 1975). Återigen små ”dernsies” – scenbroderier, infall som inte går att förutse eller ens går att skriva in i ett manus.

Posse

Bortsett från de övriga filmerna som redan nämnts från Hollywoods senaste guldålder kom aldrig genombrottet för Dern. Han såg sina generationskamrater som Al Pacino, Robert DeNiro och Nicholson snabbt nå stjärnstatus medan han själv hamnade i skuggan. I Nicholsons enda egenregisserade film Kör, sa han (”Drive, he said, 1971) spelar Dern den oresonligt förbannade och ständigt vrålande basketcoachen med det medvetet passande namnet Bullion. Hans främsta hackkyckling är William som han förväntar sig mest av.

Återigen tar Dern över alla scener han är med i, vänder ut och in på karaktären som inte verkar ha ett empatiskt ben i kroppen. Dern använder dessutom sina stora händer och långa armar för att förstärka det särpräglade, aggressiva pekande. Samtidigt är det befriande att se en filmcoach som inte samlar sitt lag och håller en massa klyschiga tal om ära och de måste göra sin hemstad stolta.

Silent Running Bruce Dern Dewey Huey

Derns första huvudroll var i Den tysta flykten (”Silent running, 1972). Han spelar astronauten och botanisten Lowell som ombeds förstöra jordens sista växthus som finns belägen på samma rymdskepp som Lowell. Han vägrar lyda order och försöker istället rädda det som kan bevaras.
Regissören Douglas Trumbull, som även står bakom specialeffekterna i År 2001 – ett rymdäventyr (1968), låter Dern visa prov på hur nedtonad och tillbakahållen han kan vara. Det sägs att skådespelaren var det 17:e alternativet att spela huvudrollen efter Paul Newman, Steve McQueen och en hel hop andra.

Samma år spelade Dern en av huvudrollerna som Jack Nicholsons bror Jason i Bob Rafelson-regisserade Kungen av Marvin Gardens (”The King of Marvin Gardens”, 1972). Jason är en drömmare som har orealistiska planer på att bygga ett paradis på en närliggande ö kring Hawaii. Hans icke-kontakt med verkligheten är lika tragisk som hjärtknipande naiv. Jason tror att han är större än världen och blind inför det han nog innerst inne vet är omöjligt. Konversationerna mellan bröderna är både fyllda av motargument och oerhört rörande. Dern spelar ut hela sitt register och resultatet är tveklöst en av hans bästa prestationer.

bruce dern The King of Marvin Gardens

1972 var förmodligen skådespelarens mest aktiva år i karriären. Han gjorde även rollen som den skoningslösa slusken Long Hair i The Cowboys. Karaktären kom att hatas av i princip en hel generation. Han blev nämligen den enda som ”skjutit ihjäl” John Wayne. Long Hair dödar inte bara honom utan dessutom genom att skjuta honom kallblodigt i ryggen. När chocken kommer i näst sista scenen känns det som om Dern skakade en hel genres grundvalar. Wayne konstaterade ”America will hate you for this”. Dern replikerade snabbt: ”Yeah, but they will love me in Berkeley”. Mycket riktigt – Dern dödshotades efter premiären.

1975 kom den underskattade Smile av Michael Ritchie (Bill McKay- utmanaren, 1972 och Fletch, 1985) – en briljant satir om skönhet och småstadsmentalitet. Dern spelar Big Bob Freelander som är bilhandlare och huvuddomaren för stadens Young American Miss Pageant. Han är en gladlynt typ som försöker hålla upp mungiporna så långt det går, men som klappar ihop när han inser det fula spelet bakom kulisserna. Freelander är en tragisk, men älskvärd karaktär med slickad snedlugg som desperat vill alla väl. Smile är lika aktuell idag där media har skapat en ful business som bygger på kvinnors kroppsliga krav. Filmen visar också upp en sliskig sida av manschauvinism och cynism.

alfred-hitchcock-bruce-dern-family-plot

När Dern frågade Alfred Hitchcock varför han valde just honom att spela rollen som Lumley i skräckmästarens sista film Arvet (”Family Plot, 1976) svarade han torrt ”Because you’re unpredictable and entertaining”. Kort, koncist och träffande. I denna förväxlingsfilm spelar Dern en piprökande taxichaufför som tillsammans med flickvännen Blanche rånar gamla rika kvinnor. Hitchcock ville ha en vardaglig man (vad annars) och någon som gör dumdristiga beslut under press. Dern klarade av även den förvandlingen galant.

MSDCOHO EC010

Derns paradroll nummer ett är i Hal Ashbys Hemkomsten (”Coming home”, 1978). Dern fick en Oscarsnominering för bästa biroll men förlorade mot Christopher Walken och hans prestation i The Deer Hunter (1978). Derns porträtt av kapten Bob Hyde som traumatiserats av Vietnamkriget är nästan overklig i sin förtvivlan. Bob är nedbruten, förvirrad och alienerad, känner att han inte hör hemma någonstans. Han får dessutom reda på att hans fru (Jane Fonda) har ett förhållande med den fysiskt handikappade krigsveteranen Luke.
Scenen när Dern kommer hem till sitt hus och ska konfrontera Fonda är så skarpt och nästan omänskligt spelad att den sällar sig till en av filmhistoriens största urladdningar.

I Walter Hills The Driver (1978) spelar Dern ännu en av sina maniska män. Här som en högoktanigt driven polisdetektiv som skulle kunna ge upp sitt liv för att sätta åt rymningsföraren som han kallar Cowboy (Ryan O’Neal).
Katt och råtta-lek mellan tjuv och polis, film noir-stämning och hälsningar till Jean-Pierre Melville. Derns blick lyser av galenskap, men hans agerande är återhållsamt. Hans glimrande 70-tal avslutas med brutala biljakter och konsten att kunna bära upp en svart kostym med svart slips på ett äkta polismanér. Det vill säga ganska schavigt.

The Driver

Genombrott till slut?
Bruce Dern har, och har alltid haft, förmågan att få åskådaren att sitta och längta efter hans nästa scen. Lite som Ernst-Hugo Järegård i Riket (”Riget”, 1994-1997). Han har allt som krävs för en mästare i sitt skrå – intensiteten, närvaron, mångsidigheten, galenskapen, de små nyckerna och så vidare.
En annan imponerande aspekt är hur Dern alltid har kunnat upprätthålla ett nyttigt leverne. Han hävdar själv att han varken druckit kaffe, sprit eller rökt utanför filmerna. Beundransvärt med tanke på att 60-talets karaktärsgalleri mest bestod av rökande cowboys, drogliberala motorcykelgäng och hippies. Faktum är att Dern var en väldigt duktig sprinter i high school och har fortsatt löpa sedan dess.
Men frågan kvarstår – varför har framgången aldrig infunnit sig? Dern har varit med i många ekonomiska floppar. Bra filmer som borde haft ett större erkännande i efterhand. 80 och 90-talsrollerna var så disparata att ingen visste var de egentligen hade honom. 00-talet såg bättre ut med filmer som Monster (2003) och Down in the valley (2005). Han säger själv att han äntligen fått rollen som han har gått och väntat på i och med nya filmen Nebraska (2013). Kanske att hans livs andra Oscarsnominering äntligen ger honom hans förtjänta genombrott. Det är en av USA:s bästa skådespelare de senaste 50 åren värd.

Fredrik Söderlund, filmvetare och frilansande filmskribent



No Responses Yet to “”Bruce Dern – Modet att utgå från hjärtat”, artikel för Filmrutan nr 1/2014”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: