Coldplay: ”Ghost stories” – recension för BT

21Maj14

MI0003715986

Artist: Coldplay
Album: Ghost stories
Bolag: Parlophone/Warner
Genre: Pop
Betyg: * * *

Chris Martin har skapat sitt skilsmässoalbum. Det finns skivor genom rockhistorien där upphovsmakaren har skildrat ett förhållande som gått i kras. Budskapet är mer eller mindre tydligt. Ulf Lundells Den vassa eggen, Bob Dylans Blood on the tracks, Fleetwood Macs Rumours, Marvin Gayes Here, my dear, Willie Nelsons Phases and stages och så vidare. Det är inget som artisterna säger rakt ut. Som lyssnare kan du bara utgå från omständigheterna. Tolka in det senaste året i texterna. Ibland är det helt uppenbart. Ibland en vilja att klistra på en misärlapp på ett album som egentligen bara handlar om kärlek till vem som helst.

Det har pratats om Chris Martin och Gwyneth Paltrows förhållande hit och dit ganska länge. Ghost stories är resultatet. Under inspelningen blev uppbrottet ett faktum. Därför är det knappast någon tillfällighet att Coldplays sjätte skiva har ett brustet hjärta på omslaget och låtar som Always in my head, Another´s arms och True love.

Ghost stories är mer nedtonad än allt gruppen gjort tidigare. Mer elektronisk och stillsam. Musiken har dessutom aldrig låtit lika mycket som ett soloprojekt från sångarens sida. Ibland hörs inte ens resten av bandet. Skivan kommer inte göra sig på megaarenor inför 50 000 fans. Bara det är ett modigt steg i Coldplays fall.

De har vågat släppa på den rusiga stadiumpopen som mäktiga reklamfilmer brukar använda. Nu är det knappast ett svårt indiealbum vi pratar om. Soundet kan fortfarande läggas i ett för kommersiellt fack där en del är för utslätat och profillöst. Ink är en tramsig låt om en tatuering som någon karvat in i huden själv. Den låter också misstänkt likt Bruce Hornsbys pianodrivna one hit wonder The way it is, vilket i och för sig är ett bra betyg.
Magic är ett lyckat försök att försöka korsa en Radiohead-ballad med Bon Iver. Bästa låten Midnight är sorgbunden och uppbyggd kring ett eskalerande beat.

Ghost stories kommer sälja i miljoner. Det spelar ingen roll att Martin spiller ut sitt hjärta och tempot är långsammarare än någonsin. Publiken kommer snarare att se det som sött. Det råder ingen tvekan om att siktet är inställt på ett nytt kapitel för bandet. Men ibland är förändringsviljan lite för sned. Till exempel pumpar Aviici (ursäkta?) på i A sky full of stars. Det blir totalgalet och borde skrotats. Då lyckas Adele-producenten Paul Epworth mycket bättre.

Det är viktigt att städa ur en garderob med gamla minnen och gå vidare. Chris Martin och hans Coldplay har gjort det i dubbel bemärkelse.

Fredrik Söderlund

 

 



No Responses Yet to “Coldplay: ”Ghost stories” – recension för BT”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: