”Arkitektens magsår” – artikel för Form, nr 3/2014

09Jun14

1378804904_architect

I den kommande amerikanska filmen ”The Architect” bygger en arkitekt sitt eget drömhus i stället för att följa beställarnas instruktioner. Precis som vanligt när arkitekter skildras på film är han en manlig idealist vars hela värld rämnar i mötet med verkligheten.

Prestationsångest, egoism, självförbränning – och misslyckande. Så ser vardagen ut för en arkitekt, i alla fall på bio. Här är fyra exempel på hur arkitekter skildras i filmhistorien.
The Fountainhead från 1949 är en filmatisering av Ayn Rands bok med samma namn. Huvudpersonen Howard Roark arbetar efter deviser som ”a building has integrity, just like a man” – det vill säga krossa kollektivet och fram för det ensamma geniet som vågar trotsa konventionerna.
Rand använder en arkitekt som allegorisk motor för sina egna tankar om kapitalismens segertåg och nyttan av en rationell egoism. Yrkesmannen blir den konformvägrande prinsen på sitt glasberg. 

I Richard Quines idealistiska melodram Strangers when we meet (1960) spelar Kirk Douglas arkitekten Larry Coe. Han försöker skaka av sig den berömmelse han fick för åtta år sedan när han erhöll ett prestigefyllt pris. När han får ett intressant uppdrag kan han inte avstå och ser sin chans att äntligen få följa sitt kall. Han är yrkesmannen som tar risker både i yrkeslivet och på det privata planet.

Architekten-1

Ett liknande tema återkommer i tyska Die Architekten (1990). Filmen är en inträngande skildring kring alla detaljer när ett team ska skapa ett gigantiskt byggnadskomplex från grunden. Daniel leder sina sex handplockade kolleger genom byråkrati, ekonomiska begränsningar, intensivt skapande och självförbränning. Till sist handlar projektet mest om frustrerande kompromisser vilket gör att teamet långsamt vittrar sönder.

belly4big

Stourley Kracklite (Brian Dennehy) i Peter Greenaways Arkitektens mage (1987) är genrens mest förtvivlade och samtidigt bästa arkitektporträtt. Kracklite kommer till Rom för att sätta ihop en utställning av den obskyra neoklassicistiska arkitekten Etienne-Louis Boullée. Men han drabbas i stället av gruvlig prestationsångest.
Arkitekten är i Greenaways film ett sönderfallande vrak som motarbetas från alla håll och kanter, men också en skildring av en oresonlig antihjälte vars misslyckande beror på en identitetskris och skenande megalomani.

Ingen av arkitekterna i de fyra filmerna låter sig tyglas av ett rådande system, men i slutänden får de antingen ge upp familj, ideal eller sitt projekt. Kaos leder inte alltid till ordning och det finns ofta ett bittert synsätt på yrkesskrået. Och den slutliga frågan är – var är kvinnorna?

TEXT: FREDRIK SÖDERLUND



No Responses Yet to “”Arkitektens magsår” – artikel för Form, nr 3/2014”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: