Tatueringsfilmer – artikel för Tattoo Magazine

26Jun14

Tattoo 2002 2

”Tattoo” av Robert Schwentke (2002)
Öppningsscenen kommer som en chock och är genuint obehaglig. En naken kvinna stapplar omkring på gatan med sin ryggtavla bortskuren när hon plötsligt mejas ner av en buss.
Polisrookien Marc har bara varit på jobbet i en vecka och ska egentligen börja vid skrivbordet och få en lugn start. Istället paras han ihop med den garvade och hårdhudade kommissarie Minks. De får det mystiska fallet med kvinnan på sina händer.
I den döda kvinnans kropp finns ett avhugget finger vars avtryck blir det första ledtråden i utredningen. Spåren leder till advokaten Frank som hanterar kontrakt mellan tatueringssamlare och de tatuerade som är villiga att sälja sin egen kroppskonst för billiga pengar.
Ungefär i mitten av filmen får vi reda på att Minks bär på en tragisk historia. Avslöjandet är ett bra berättarmässigt och känslosam kontrast till allt det köttiga och blodiga som mordfallet innebär.
Schwentkes filmbehandlar tatueringar som eftertraktade konstverk. Ryggtavlor blir bokstavligt talat lika dyrbara som tavlor på duk. Lite som hos gangstereliten. Eller smutsigt spel där knarkhandel, fastighetsbedrägeri, prostitution eller förskingring och korruption gäller istället. Det råder en maktkedja där de högre skikten styr. Där allt leder fram till mannen på toppen av berget dit ingen kan nå utan ofantliga mängder pengar.
”Tattoo” har många vändningar och tar snirkliga stigar med ett oväntat slut. Det finns tydliga kopplingar till både ”När lammen tystnar” och ”Seven”. Filmen skildrar det groteska på mänsklighetens botten, men inte på ett exploaterande sätt som hos exempelvis ”Saw” och ”Hostel”. Den är snarare ett bra exempel på när tatueringar har en viktig del i händelseförloppet.
”Tattoo” vinglar ibland och manuset är inte helt klockrent på sina ställen. Som en skildring om hur en stark vänskap mellan två helt olika typer av människor sakta växer fram funkar den dock utmärkt.

Eastern promises 1

”Eastern Promises” av David Cronenberg (2007)
Sköterskan Anna (Naomi Watts) får in en blödande 14-årig flicka på sin avdelning. Det visar sig att hon är gravid. Barnet klarar sig, men inte modern. Anna hittar flickans dagbok och får den översatt av sin rysktalande morbror. Innehållet är brutalt och leder henne till ryska maffian där en ”cover up”-historia rullas upp. En polisinspektör hittar en dumpad tatuerad kropp i havet. Hans ryska bakgrund gör att han lätt kan identifiera offret som en medlem i gangsterklanen Vory V Zakone. Enligt polisen avslöjar den döde mannens tatueringar att han någon gång suttit i ett ryskt fängelse. Väl där ser internerna till att hela sitt livs historia står skrivet i huden. Om du inte har tatueringar så existerar du inte, lyder fängelsedevisen.
Vory V Zakone-tatueringars ursprung går tillbaks till ett äldre ryskt kriminellt kastväsen med en tydlig struktur och hierarki. Översättningen är helt enkelt ”lagliga tjuvar” – ett brödraskap av tjuvar.
Viggo Mortensen spelar den Oscarsnominerade rollen som chauffören och gangstertorpeden Nikolai. Det som är mest intressant i sammanhanget är hans tatueringar.
Nikolai har 43 tatueringar. Det finns de som är lika små som en fingernagel och andra som täcker nästan hela ryggen. Många går runt handlederna, anklarna och fingrarna. De syns sällan i sin helhet, men bara vetskapen om att de finns där gör honom till en lika hängiven medlem som mördarmaskin. Han är tystlåten och behöver inte tala. Hans historia på kroppen blir som ett uppslagsverk i våldets och respektingivandets tecken.
”Eastern Promises” är brutal och tydlig i sitt gangsterfilmsupplägg. Lågmäld, komplex och utan kaotiska vapendueller. Balansen mellan ont och gott är också närvarande med den välmenande Anna och den skoningslösa klanen.
Filmen visar också vad som händer när den ”vanliga” människan råkar komma för nära och trampa på ett imperiums ömma fötter. En organisation och strid som mestadels hålls i det dolda.
Ett komplement till ”Eastern Promises” är dokumentären ”The Mark of Cain” (2001) som handlar om betydelsen hos ryska brottslingars fängelsetatueringar. Den är dessutom en av regissören Cronenbergs största inspirationskällor till sin egen film.

Broken circle 2

”The Broken Circle Breakdown” (2012), av Felix van Groeningen
En av förra årets bästa filmer och kärlekshistorier hade tatueringar som en viktig del av handlingen.
Tatueraren Elise har en egen studio och inleder ett passionerat förhållande med USA-älskande countrymusikern Didier. Det klickar direkt trots att han är mer bufflig och hon mer coolt reserverad. Elise blir sångerska i bandet och låtarna speglar deras syn på kärlek och religion.
Elises tatueringar är symboler för det som orsakat både smärta och romantiska besvikelser i hennes liv. Men också avgörande händelser som gjort henne starkare. Klyschan ”en bild säger mer än tusen ord” blir en omedelbar sanning.
Elise och Didier får så småningom ett barn som vid sex års ålder drabbas av en allvarlig sjukdom. Parets kärlek sätts på spel. De olika personliga dragen i deras förhållande måste mötas på mitten för att rädda vad som räddas kan.
Bakom Elises, som spelas av suveräna Veerle Baetens, tatueringar står belgiska Emilie Guillaume. Hon designade fjärilarna, fåglarna, hjärtana, skeletten och de övermålade expojkvännernas namn på skådespelerskans hud. Regissören van Groeningen frågade Guillaume om hon inte kunde måla några av sina egna tatueringar. De skulle sammanfatta Elises egen personlighet. Hon behöver kärlek och är alltid känslomässigt involverad i alla sina relationer till 100 procent.
”Fågeln som hon har på halsen visar hennes konstnärligt friare och spontana sida. En fjäril med ett ansikte på var baserad på ett motiv som regissören hittat på webben”, har tatueraren Guillaume sagt i en intervju.
Guillaume säger också att hon tillbringade en veckas skissande för att utforma tatueringarna. Efter det kunde hon också skapa det slutgiltiga mönstret på papper och färglägga med akrylfärg.
”The Broken circle breakdown” är en tragisk men samtidigt hoppfull film där kroppsmålningarna är lika vackra som handlingen.

Tattoo nation Danny Trejo

”Tattoo Nation” (2013), av Eric Schwartz
Tattoos used to be a sign of rebellion. A middle finger salute to the rest of the world. Citatet är från en av de första scenerna i ”Tattoo nation” – den definitiva dokumentären om tatueringar och deras historik fram till idag.
Intervjuer blandas med arkivbilder och vi får historiken om hur tatueringar har varit olagliga och hemlighetsmakeriet bakom. Hur sjömän och motorcykelgäng använde dem som ett statement.
Mycket av dokumentärens fokus ligger på hur den svartgråa tatueringsstilen började blomstra i den östra delen av Los Angeles hos mexikoamerikaner på 50- och 60-talet.
Schwartz intervjuar de legendarer inom fältet som banade väg för det nya tatueringssättet och de estetiska greppen. Ed Hardy, Jack Rudy, Freddy Negrete och Charlie Cartwright berättar alla om sina erfarenheter och hur de har inspirerats av varandra. Hur mycket har blivit en kommersialiserad industri och tappat lite av sin mening. Bland annat via reality-tv som ”Inked”. Samtidigt är de själva en stolt skara som gjorde att konstarten blev utbredd. Idag har cirka 45 miljoner i USA minst en tatuering.
Mer eller mindre kända personer delar med sig av sina erfarenheter och anledningarna till varför de valde sina tatueringar. Vi känner igen ansikten som skådespelaren Danny Trejo (”Desperado” och ”Machete”) och Travis Barker i Blink-182.
”Tattoo nations” slutliga andemeningen är att vi alla är skapta olika och att ett av våra tatueringars största syfte är att berätta en historia om vilka individer vi är innerst inne. Det spelar ingen roll om det är änglar, demoner, ens föräldrar eller en asiatisk drake.
Filmen funkar både för den oinvigde, den som vill fräscha upp minnet eller se den vackra utvecklingen från svartgrått till färg. Den är aldrig hetsig utan håller sig till ett lugnt tempo i informativ reportageform där historia och nutid smälter samman. Dokumentären känns viktig för många generationer eftersom tatueringar kommer vara något som aldrig försvinner. I dubbel mening.

pillow book

”The Pillow Book” (1996), av Peter Greenaway
Britten Greenaways film handlar inte om den europiska tatueringstraditionen. Den fokuserar på den japanska skriftkonsten kalligrafi. Det kanske mest udda är att det inte är papper som är det primära underlaget utan hud.
Nagiko har alltid målats av sin far på sin födelsedag som en helig ritual. I vuxen ålder är hon fotomodell och poet, men fascinationen för att vilja bli skriven på fortsätter. Till en början vill hon hitta mannen som både är den perfekta älskaren och någon som kan kalligrafi. Hon inleder ett förhållande med Jerome (Ewan McGregor) som råkar vara fyrspråkig. Treat me like the page of a book, using flesh as paper, som hon själv uttrycker det.När Jerome blir för girig urartar allt till en tragedi. Han vill något mer medan Nagiko blir avskräckt och lämnar skeppet.
Hon börjar istället använda mäns kroppar för att skriva sin The thirteen books written on skin. Hon kommer till sin förläggare när varje dikt är färdig så han kan studera på nära håll och skriva av det som står. Männens kroppar blir en konstform i sig. Nagiko går från att vara objektet till att själv bli konstnären – en intressant vinkel som håller liv i filmen. Eftersom manliga målare i historien nästan uteslutande har använt kvinnor som motiv så vänder filmen på perspektivet och får männen att känna sig sårbara och blottade.
”The Pillow book” är bevis på hur kalligrafi både en oerhört vacker skriftstil som har en lång historia från flera århundraden tillbaka och hur den går att använda på många filmiska nivåer. Greenaway blandar konst, mode, erotik och besatthet och omvandlar det till ett mörkt drama på ett säreget sätt.
Som två tydliga inspirationskällor och komplement till ”The Pillow Book” finns två japanska filmer – ”Utamaro och hans fem kvinnor” (1946) av Kenji Mizoguchi och ”Irezumi” (1982) av Yoichi Takabayashi.

Memento 1

”Memento” (2000), av Christopher Nolan
Hur gör du för att hämnas någon när du tappat närminnet? När det gäller Leonard i ”Memento” så tatuerar han in de viktigaste på kroppen. Han minns bara momentet när han fick ett slag i huvudet och ligger bredvid sin fru som håller på att dö på badrumsgolvet. Som en extra stark påminnelse står det John G. raped and murdered my wife. Find him and kill him över bröstetett ganska klart meddelande som förföljer Lenny och gör honom manisk i jakten på hämnd. Han skapar sig ett eget system med små lappar, polaroidbilder och anteckningar. Men de starkaste bevisen är fakta som är inpräntade i huden. De som han aldrig kan bli av med och ständigt ha som en påminnelse. Till exempel saker han alltid måste gå efter för att de inte ska försvinna – Fact 1: Male, Fact 2: White, Fact 6: Car license number SG137IU och så vidare. Allt som hänt innan mordet på hans fru är blankt. Därför måste Leonard hela tiden påminna sig själv om vad som händer. Saker sitter bara kvar i två minuter i minnet. Kalla det extrema minnesluckor. Han måste hela tiden fråga de han träffar om de mötts förut. Om han berättar samma historia en gång till. Framför allt för att vara helt säker på att han inte bedras, luras eller utnyttjas.
Jakten blir både ångestfull och rasande spännande. Filmen berättas baklänges där vi får följa det som precis har hänt, hur Leonard uppfattar det. Istället för att handlingen rör sig framåt kommer scenen som du väntar på som det som hände tidigare. Till sist blir du själv förvirrad och måste pussla ihop bitarna och inte lämna någonting till ödet. Därför blir filmen aldrig tråkig och given. Att se den idag är en påminnelse om dess unika berättarstruktur inte har överträffats under de 14 år som gått sedan premiären. Det är lite som att leka en sofistikerad variant av ett välutvecklat dataspel, Agatha Christie-bok eller Alfred Hitchcock-film. Ett intelligent sätt att spela ett psykologiskt spratt med oss som tittar. Upplägget och idén är intressant och allt går som i en cirkel. Samtidigt kommer Leonard alltid vara förföljd av det som skulle leda fram till mördaren. Vad händer när han själv tagit livet av mördaren? Hans tatueringar kommer förmodligen alltid vara kvar om han inte tar bort dem. Hur länge kommer hans minne vara skadat och kommer jakten pågå för evigt. ”Memento” ställer många frågor vars svar du själv får fundera över.
Chris Nolans film blev också ett genombrott för både honom själv som regissör och Guy Pearce. Hans roll är både inträngande, intensiv och sorglig på samma gång.

Fredrik Söderlund



No Responses Yet to “Tatueringsfilmer – artikel för Tattoo Magazine”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: