Kim Longinotto – för Filmrutan nr. 2/2014

17Jul14

Kim-Longinotto-58183

Hennes dokumentärer är en viktig röst för kvinnors lika villkor. Länders orättvisor, deras skeva normer och frustrerande regelsystem. Brittiskan Kim Longinotto skyr inga medel men är samtidigt en stilla betraktare.

Jag träffar Kim Longinotto på internationella kvinnodagen. På något sätt helt naturligt. Hennes mål genom karriär har varit att skildra utsatta kvinnor runt om i världen. Men det började inte så. Debutfilmen Pride of place (1976) var riktad mot hennes gamla internatskola där lärarna styrde med mobbing i olika former. Filmen berättas ur olika studenters perspektiv. Longinotto var själv elev på ”Buckinghamshire-slottet”, som en av eleverna kallar det, tills hon var 17 och rymde därifrån.
– Det är en hämndfilm som jag kanske inte är jättenöjd med idag. Men jag behövde göra den. Färdas tillbaka till ett ställe som jag hatade och som mest kan beskrivas som ett fängelse. Hade jag gjort den idag skulle jag hålla mig mer i bakgrunden och låta lärarna också få komma till tals, säger Kim Longinotto.
Jag nämner Lindsay Andersons If…(1968) som en möjlig inspiration. Hon gillar den, men tycker att den känns för mycket som serietidnings-version av en revolution. Inte riktigt nyanserad på det sättet som hon vill.
– Jag ville aldrig skjuta ihjäl mina lärare. Filmens mål var snarare att förlöjliga och göra dem till patetiska individer.
Kim Longinotto säger att hon alltid var den som stod utanför och inte ville höras. Den som alla tyckte var konstig och ingen gillade.
– Jag var den patetiska människan som ville ha vänner, men som aldrig passade in. När jag blev äldre slutade jag bry mig.
Regissörens andra film Theatre Girls (1978) handlar om hemlösa kvinnor. Hon har själv varit hemlös och bodde med kvinnorna under inspelningen. Rädslan för att befinna sig i samma situation igen kommer alltid finnas där.
– Jag använder ofta saker som har gjort mig illa i mitt tidigare liv som stoff för mina filmer. Bara för att få det ur kroppen som en slags rening. Jag mår bättre efteråt.

pride_of_place_2.720x405

Bortsett debuten skulle Longinotto aldrig använda sin kamera som ett vapen. Snarare som en iakttagande berättare om saker som inte känns legitima och förbjudna i ett land där kvinnor hela tiden tampas med förbud.
Efter att filmaren fått Pride of place-hatet ur systemet kunde hon koncentrera sig på att göra det hon ville från början – att fokusera på historier. Ambitionen var att bli författare, men istället för papperssidor så blev kameran narrativet. Hon beskriver dokumentärer som en two way thing. En direktkontakt mellan två eller flera människor. Något som en bok, menar regissören, saknar i sitt medium.

Kvinnoskildringarna är osentimentala, raka och råa. Hon kommenterar aldrig verbalt och vinklar sällan. Inte medvetet åtminstone. Kameran stannar inte kvar för länge i ögonblicken och blir manipulerande. Den fångar en stunds sorg eller besvikelse, men klipper snabbt över till nästa steg i berättandet. Kanske för att få ett eftertänksamt helhetsintryck och tid åt reflektion när filmen är slut. Ämnen brukar oftast komma till Longinotto själv. Människor kontaktar henne och frågar om hon vill skildra något ur deras vardag. Intentionen är inte först och främst att orättvisor ska målas upp på stora plakat utan att de ska göra fler uppmärksamma.

Salma_3

I senaste dokumentären Salma (2013) läste hon om poeten med samma namn som suttit inspärrad i fångenskap hos sina föräldrar i 25 år. Hon tvingades dessutom in i ett äktenskap som 13-åring.
– Jag var bara tvungen att berätta hennes tragiska historia. Folk är så rädda för att visa missnöje på grund av normer som inte har förändrats och verkar vara skrivna i sten.
Salma kanaliserar sina upplevelser genom poesin. Andra kvinnor i Longinottos filmer behåller snarare frustrationen inom sig och får aldrig någon chans att få utlopp för den. Salma återvänder till den lilla byn som hon satt inspärrad i och pratar med både sina föräldrar och folk om hur de såg på det som hände.
– Hon vågade konfrontera sitt förflutna men lever nu i fara efter filmen. När vi var på filmfestivalen i Berlin så hade hon en livvakt för att fundamentalister inte skulle göra henne illa, säger regissören.
Longinotto skildrar rebeller och människor som hon verkligen beundrar. Filmerna blir som en plattform för deras röster och kritik. Men hon säger att publiken inte lär sig något om henne själv genom filmerna. De är aldrig frågan om några självbiografier. Möjligen att man får en liten aning om vem hon är men hon förlitar sig helt och hållet på de som står framför kameran.
– De jag filmar öppnar sig totalt och då behöver ju inte jag göra det.

En av Longinottos bästa filmer är Pink Saris (2010) som utspelar sig i Indien. Som så ofta är det kvinnorna som slåss underifrån i fokus. De har ingenting att säga till om, men de försöker. Sampat Pal Devi är ledare för ”det rosa gänget”. Kvinnor som står upp och höjer sin röst för andra kvinnor i deras närhet – de missgynnade, ofrivilligt bortgifta och kastlösa. Vi får en inblick i den tragiska vardag som många arrangerade äktenskap innebär där kvinnorna snarare blir ett redskap som ska sköta hemmet än en självständig individ. Någon som ses som underlägsen männen i alla avseenden. Flera scener är hjärtslitande ärliga och rättframma. Longinotto skyr inga medel, skildrar aldrig med skygglappar. Sanningen måste fram. Hon hatar inte män utan ifrågasätter rådande orättfärdiga inskränkningar. Ställer dem mot en känslomässig vägg.
Filmen är också ett skrämmande exempel på ett tema som går igenom hos många av regissörens filmer. Oavsett världsdel, bortsätt trygga Europa, pågår ett slaveri i modern tid. Divorce Iranian style (1998) är en minimalistiskt gjord film, men diskuterar ett betydligt större ämne. En kamera, tre kvinnor, en trång rättssal och en domare som försöker styra upp i all kaos.
De tre kvinnorna vill skilja sig från sina män. Det är strikt förbjudet på grund av lagstadgarna. En man i Iran kan skilja sig utan anledningen om han betalar sin ex-frus kompensation. En kvinna däremot kan bara stämma sin make om han visar sig vara antingen steril, galen eller om han låter henne gå genom att upphäva bröllopskontraktet. Allt är upp till domaren som beskylls för att ha slarvat bort papper, ta männens sida och att han är för passiv. Hans jobb är det svåraste där ett samvete ska samarbeta med lagboken.

Divorce 2

En systerfilm till ”Divorce Iranian style” är Runaway från 2001. Handlingen kretsar kring några kvinnor som flyr hemifrån på grund av både fysisk och psykisk förnedring. De tas omhand på ett härbärge. Där kan de andas ut och få hjälp med att utvärdera sitt förvirrade existensberättigande. Kvinnorna kommer från någorlunda liknande bakgrunder och stöttar varandra så gott det går. Det patriarkala styret i familjen leder oftast till slag, förnedring och att de inte får gå utanför dörren. Många tvingas in i klaustrofobisk misär. Resultatet blir självförakt och en konstant tvekan om vad kvinnorna egentligen har för plats i sin vardag. De pendlar mellan rädsla och ofrånkomlig hemlängtan. Deras familj är trots allt den enda tryggheten de har att falla tillbaks på. De som återvänder hem tar farväl med ambivalens i ögonen. Vi kan bara ana om deras släktingars löften håller. Runaway är en av filmarens mest sorgsna och uppgivna vittnesmål. Hon gjorde båda de sistnämnda filmerna tillsammans med muslimska antropologen Ziba Mir-Hosseini.

Runaway

Tittar man på Longinottos 40-åriga filmgärning så handlar nästan alla om trasiga kvinnoöden. Hon kommer själv från svåra familjeförhållanden och hade till exempel ingen relation till sin mor.
– Jag missade en viktig del av mitt unga liv. Då växte blockeringar som jag inte riktigt kan komma bort från.
Hon insåg först efter ha sett en av sina favoritfilmer De andras liv (”Das leben der Anderen”, 2006) vem hennes far var innerst inne. Hur dömande och låst han var i sin egen frustration.
– Jag önskade att han hade ett fönster som öppnade upp hans förutfattade meningar. Det var under hans sista år som han verkligen förstod att han var lika plågad av oss som vi av honom. Jag skulle frågat honom varför han var arg så ofta. Varför han var på gränsen till raseriutbrott hela tiden.
Tror du dina filmer skapar förändringar och förbättringar?
– Förändringar är svåra att kvantifiera. Så formlösa. Jag kan bara hoppas och tro. Mitt mål är inte att informera utan få upp folks ögon. Filmer ska vara helande. Framför allt för de jag filmar men också för mig.

 

Mer Longinotto:

Gaea Girls (2000)
Longinottos femte film i Japan är ett feministiskt statement. Gaea Girls är ett wrestlingsällskap där blod, svett och tårar regerar. Ett girl power-läger upphöjt i 50 som leds av den benhårda mästarinnan Chigusa Nagayo. Bakom påfrestningarna finns en grundtanke om att trotsa mäns snedvridna syn på att kvinnan skulle vara det svagare könet.

Gaea Girls1

The Day I will never forget (2002)
Kenyanska kvinnor berättar om deras erfarenheter kring könsstympning. Longinotto får dem att prata öppet och osminkat om ett land där det nästan har blivit vardag för unga tjejer att genomgå den smärtfyllda behandlingen. Filmen innehåller dessutom en av dokumentärhistoriens mest grafiska scener. Att jämföra med barnafödseln i Michelangelo Antonionis Chung Kuo – Cina”.

Sisters in law (2005)
Två juristsystrar i Kamerun ifrågasätter männens behandlande av kvinnorna i sina familjer med nävar, klor och framför allt lagboken. Rättsfallen är svårvunna, men att se styrkan och övertygelsen hos systrarna är både storslagen, rörande och något som tyvärr får dig att tappa förhoppningen om delar av mänskligheten. Ännu ett Longinotto-exempel på ett negligerande från västvärlden.

Håll mig hårt, låt mig gå (”Hold me tight, let me go”, 2007)
En skola i Mulberry Bush tar hand om barn som är emotionellt störda och så okontrollerbara att de inte kan bo hemma. Deras svängningar går som en känslomässig pendel. Ena stunden spottar dem och slår lärarna, andra stunden kan de sitta lugnt och rita. Hjältarna är skolpersonalen och deras osvikliga tålamod och tro på barnens förändringspotential.

holdMeTight

Flera av Kim Longinottos filmer finns på dvd i England och Sverige. När det gäller England är det Second Run som ger ut och i Sverige Folkets Bio.

Fredrik Söderlund, filmvetare och frilansande filmskribent.

Annonser


No Responses Yet to “Kim Longinotto – för Filmrutan nr. 2/2014”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: